Pseudomamman

Barnens riddare i skinande armering
Hela det här inlägget kan missförstås rätt lätt och jag vill understryka att jag är helt och totalt för att vuxna som misstänker att barn far illa direkt gör nåt åt det. Det som hände oss, och har hänt flera gånger tidigare, är dock inte barn som far illa...

Tvåan är speciell. Han varken hör, ser eller bor på vår planet. Han kan också bli extremt arg (vilket är bra) och då vill han inte under några som helst omständigheter varken prata eller "tas om hand" så som allmänheten tror att barn generellt vill. Det har tagit mig fyra år att förstå att min tvåa bäst lämnas ensam när han vill det även om både normer och ens sunda förnuft vill krama om honom. Det går inte heller att prata mes honom i vissa lägen utan man får prata sen, när läget är bättre. Det här vet vi som hans föräldrar, liksom pedagogerna på förskolan nu efter två år där också förstått. Ändå...... ÄNDÅ ska människor, totala främlingar, lägga näsan i blöt och gärna med en dömande attityd också.

Tillfällen:

Kvinna fräser att jag borde trösta mitt barn istället för att prata i telefonen. Mitt barn (tvåan) satt högst uppe i en rutschkana och var arg för Gud vet vad. Han ville absolut inte att jag skulle komma dit, tvåan må vara svår men när han inte vill nåt är han tydlig. Han ville inte heller komma ner och han ville absolut inte prata, så jag svarade när vår hantverkare ringde och då går kvinnan förbi.

Tant på bussen fräser att jag borde ta upp mitt barn och trösta honom när ettan var fyra månader (med kolik) och vi åkte bussen hem. Att jag ägnat TIMMAR och månader åt att försöka "trösta" honom hade hon ju ingen aning om, än mindre att jag lagt ner honom just då för en andningspaus. För att inte skada. Att jag var djupt deprimerad syntes ju såklart inte. Att jag var en dålig förälder däremot det kunde hon se minsann... Det var min första gång - jag grät. Massor.

Sen har vi grannen som välvilligt ville tipsa mig om lågaffektivt bemötande när tvåan återigen låg ute i en snödriva och skrek (han kunde göra det i timmar) pga Gud vet vad. Tvåan var sån, och är sån, som låser sig... Han ville varken följa med eller att jag hjälpte honom. Trean var några månader - vi gick in och ammade.

Och så igår - Barnmisshandlare kallades jag för att jag sög tag i tvåans krage på jackan för att få kontakt eftersom varken samtal innan vi började vår promenad eller hojtandet på honom under promenaden hjälpte. Inga barn skadades och i samtal senare förstod tvåan mycket väl att han måste lyssna i trafiken. "Du får inte skrika på sina barn sådär. Alla här blir ju rädda". Jo din dumme jävel. Jag får och bör skrika på mina barn när de beter sig så att de potentiellt kan bli ihjälkörda och dö i trafiken. Det är en rätt normal reaktion när man vill att ens barn ÖVERLEVER och när man dessutom haft sju timmar av konversation om exakt samma sak med sitt barn sedan innan! Och att en vuxen man blir rädd (var bara han där) pga att jag försöker få kontakt med mitt barn tvivlar jag starkt på, faktiskt. Liksom jag tvivlar på att min sambo fått ett "ursäkta mig ursäkta mig det där gränsar till barnmisshandel" när han sitter på knä för att få ögonkontakt med sitt barn efter att ha sugit tag i kragen på jackan på samma barn. Jag måste onekligen sett livsfarlig ut där jag satt.... Tvåans största problem vid detta tillfälle var att jag höll i hans jacka medan vi pratade (han gillar inte ögonkontakt och vill gärna vrida sig bort) samt denna man då som utgjorde ett hot mot hans mamma. Liksom alla andra gånger mina barn i fullt normala situationer för oss undrar vad andra vuxna vill och gör. 

Igår tog ändå priset av alla de tusen gånger fantastiska föräldrar lagt sig i hur vi tar hand om våra barn. Vi gör ju det här makalöst konstiga som att säga till våra barn och tar absolut tag i dem om situationen kräver in public. Det tycks vara ovanligt numera eftersom det reageras så runt oss. Vi har inget auktoritärt föräldraskap, långt ifrån. Vi är inte heller sådana som för vana skriker och att slå/skada våra barn skulle vi ALDRIG göra men att suga tag i dem, framför allt när det gäller att vara ute i trafik eller när de riskerar skada andra, det gör vi utan tvekan. Vi är inte heller vidare hårda - barn är barn liksom. Men vissa saker gör man bara inte och då säger vi definitivt ifrån och lyssnar inte barnen gör vi det med kraft i rösten (för kontakt), lyssnar de inte då heller behöver situationen avbrytas eller barnet avlägsnas = handgripligen tar tag i barnet. Priset tog han för att han nämligen också sa att jag inte får ta hand om mina barn som jag vill (när jag bad honom kontakta polisen och socialtjänsten då och så sköter jag mitt som jag vill under tiden) utan att man tar hand om sina barn efter "bästa förmåga". Mansplaining indeed....... Ja. Jo. Tack för det uppenbara. Du ser 10 sekunder av vår vardag och dömer ut min "förmåga". Vad han sen inte såg var hur tvåan och jag hand i hand, efter att ha fått samtala ifred utan vuxen man i nyllet på oss båda, skrattandes promenerade hemåt. Hur tvåan förstod att mamma måste få kontakt med honom när han återigen inte lyssnar (som sagt - samma samtal vi haft HELA dagen) bland bilar och hur mamma förklarade att det här med att dra tag i hans krage inte är schysst men att jag inte såg hur jag annars skulle få kontakt eftersom han inte hörde mig.  

(null)

Vi är inte rädda för att ta itu med våra barn inför folk. Ibland gör vi det lugnt och pedagogiskt och vackert och ibland mindre vackert. Det vi dock alltid gör, och alltid gjort, det är att sen, när alla lugnat ner sig, prata om det när det inte blev så vackert. Vi pratar även när det är vackert såklart men det är än viktigare när man går ifrån en situation som inte kändes så 100. Det har gjort att även mina barn, tvåan inkluderat, själva kan komma och vilja samtala om nåt som hänt som inte blev så bra och det är stort! Jättestort. De är bara 6 och 5 år gamla. Jag är så stolt över dem, imponerad och fin. De har nu samtalat om sin oro över att mamma ska bli tagen av polisen och tvåan är ledsen för att det i sådana fall är hans fel........

Så tack du rövhål som gjorde en rätt odramatiskt situation för mina barn till en extremt dramatisk situation. Du kanske inte höjer rösten åt dina barn, eller för den delen har ett barn som fungerar som tvåan. Du kanske dessutom bara har ett barn att hålla reda på i trafiken, det kräver bra mycket mindre av dig som förälder, och då är det ju ganska lätt att döma ut andra föräldrars förmåga att vara just förälder efter en 10 sekunder lång observation. Såklart. Jag är dock bättre än så och kan dessutom se skillnad på en förälder som är asless på en unge som inte lyssnar och en förälder som misshandlar sina barn men viktigast av allt vet jag att jag inte kan göra den bedömningen efter 10 sekunder i deras närhet där ingen misshandel alls pågår.

Var riddare. Säg ifrån. Markera. Men för Guds skull välj sätt och tillfälle....

/My