Pseudomamman

Äntligen över
Så var sommaren förbi och passerad. Herregud sådant kaos det varit. Det enda jag skulle göra var att ta åtta extra pass på jobbet men jag är idag helt sönder... Det har varit den mest stressiga sommaren på länge. Liksom alla delar av vården finns ingen personal, och vi som finns förväntas arbeta för alla andra samtidigt som vi gör det patientsäkert. Fuckin omöjligt.

Hursomhaver; Vi har lagt dagen på att försöka ordna hösten kring barnen. Ettan startar skolan, vi vet inte ens om han får gå på fritids för vi har egentligen inte fått någon information om hur fritids fungerar (och inte heller försökt sätta oss in i det då vi till för två dagar sedan antog att han bara automatiskt skulle få fritidsplats). Tvåan startar femårsgrupp men vi har inte mer än 25 timmar per vecka godkända på honom pga kommunen vi bor i har svårt att förstå att man när man jobbar på timmar gör just det - olika antal timmar per vecka (ansökan om mer inskickad men ej återkopplad). Trean ska fortsätta vara hemma. Jag ska ha praktik två dagar per vecka fram till vecka 3, utöver jobb då.... Det blir mycket farfar hämtar och lämnar och det blir långa dagar för barnen (8-16:15 vissa dagar). Tack gode Gud med farfars hjälp inte så långa dagar som vi befarade. Jag ska liksom vara en timma bort klockan 08:00 på dagarna, jag har gråtit över risken att behöva lämna barn före 07:00 på förskola. Det är sinnessjukt tidigt för små barn. Och vi slipper. Än så länge. Nu gäller det bara att schemat från jobbet som jag baserat allt på håller (det är under förändring) och att praktikplatserna går med på mina schemaförslag...........

(null)

Vi har hunnit med lite umgänge i sommar ändå. Några nätter ute på sjön med båt, en sväng på Tekniska Museet, en natt i tält, la sambo och jag var på P!nk och sov på hotell (barnfritt) och så svängde vi om på en kryssning en sväng med barnen. Det har, trots allt mitt jävligt slitsamma jobbande (inga raster och övertider), varit en bra sommar. Jag känner dock verkligen att jag behövt ha ledigt, inte minst för att samla mig. Allt går i ett = jag klev av ett extra pass rakt in i att skola in barn, rakt in i att la sambo börjar ett nytt jobb samtidigt som jag startar praktik och en ny termin. Det är lite mycket. Och jag sover absolut ingenting. Nada. Men det man inte dör av, och så vidare...

Nu börjar höstterminen. Jag hoppas på några fler varma dagar samtidigt som jag längtar efter att springa min runda med kall luft i lungorna. Vår paprika har dock inte hunnit växa till sig och vår chili går långsamt. Tomaterna kämpar på medan rödbetorna snart väller ur pallkragarna. Några varma sommarnätter till behövs. Det känns som att sommaren liksom kom av sig i samma veva som min halsbränna tog vid för en dryg månad sedan. Som att också sommaren känner sig stressad och pressad och inte orkar prestera. Jag ger sommaren mitt fullaste stöd. Jag vet precis hur det känns, och om än det redan muttrats om att jag inte har råd att jobba jul och nyår så har jag efter dessa veckor betalat tillbaka den samvetsskulden big time. Jag orkar inte ens bry mig om muttrandet mer. 

/My