Pseudomamman

Finns min diagnos?
Jag försöker googla mig fram; "Ångest EFTER sociala situationer" men hamnar alltid endast på Social Fobi och det stämmer verkligen inte in på mig...

Social fobi, eller som det kallas idag social ångest, handlar om en rädsla INFÖR sociala situationer. Det har jag inte. Inte för fem öre. Eller jo men inte pga situationen i sig utan pga att jag vet hur jag kommer att må efter situationen. Att jobba är en EXTREM plåga. Som exempel. Efter VARJE arbetspass genomlider jag konstant oro för vad jag missat, vad jag kanske sagt som upplevts märkligt, vad jag gjort fel osv osv. Det loopar runt i mitt huvud till jag är på jobbet igen och kan checka av att allt är okej liksom - för att börja om när jag går hem...

Jag är så trött. Och jag har verkligen ingenstans att vända mig då jag dels inte själv riktigt fattar vad som är fel och dels inte har tid. Vi säger att jag skulle gå hos psykolog - när ska det ske liksom? Jag har alltid ett barn med. Jag är alltid upptagen. La sambo? Ett enormt stöd alltid i alla andra ämnen än min psykiska hälsa gällande alla katastroftankar jag har och denna social efterhandsgrej, har försökt förut. Han tystnar och tycker att jag ska tänka mindre.......... Mmmm, bra råd.

Det känns ibland som att allt jag gör är att skapa scenarios för att "täcka upp" saker. Fast jag har inget att täcka upp. Ta situationen med tvåan häromdagen där jag blir kallad för barnmisshandlare. Hur jag ältat saken för att dels se vart det blev fel men också för att liksom förklara mig, försvara mig. Fast jag har inget att varken förklara eller försvara. Jag har inte utsatt nåt av mina barn för misshandel tisdagen den 4/4. Mitt spädbarn däremot som fick skrika i timmar och jag sket i det - DÄR snackar vi misshandel. Men det är liksom ursäktat pga förlossningsdepression. Och nu, nu ser jag framför mig hur jag lämnar mina barn på förskolan på måndag och aldrig får se dem igen pga anmäld för barnmisshandel. Vem vet vad fan den där rövhatten säger om han säger nåt alls? Kan man hitta på att jag misshandlat mitt barn fast han såg vad som hände på riktigt kan han väl beskriva vilket scenario som helst för andra. Och det - DET ger mig också ångest. Tanken på vad alla säger om mig. I min värld är ju "alla andra" en enhet liksom. Alla på öppna förskolan känner varandra och är polare, men jag är utanför dem. Alla föräldrar på förskolan känner varandra, tror jag. Men jag är utanför deras gemenskap.... Jag är ensam.

En annan grej, ett annat exempel. Jag ska idag ha bedömt en individs tarmfunktion (är en del i nationell palliativ vårdplan). Men jag kunde inte det. Det är fredagkväll, alla har gått hem. Jag är ensam. Individen har enligt journal inte skött magen på okänt antal dagar. Åtgärder är vidtagna men inte uppföljda. Jag kan inget göra. Jag skriver då en enormt lång anteckning i journal för att liksom täcka min egen röv pga oro över att bli indragen i någon form av vårdmiss där jag egentligen inte alls är delaktig, och sen lider jag av att jag skrivit denna anteckning för att den ska tolkas just så - som ett "rövtäckarinlägg". Fast inom vården är det mycket rövtäckeri som pågår. Men jag vill också vara sådan som skriver tre meningar i journal och är nöjd så, men jag är inte sån...

Bara ta grejen med Mexico där jag både grovt och oprovocerat blir helt bisarrt galet jävla påhoppad men sen måste stå och ta skit pga familjefriden. Till och med där undrar jag vad jag gjorde fel som liksom förtjänade det där. Fast jag vet att jag hade noll ansvar, individen har hjärnspöken som hen inte tar ansvar för bara. Hela den här "it takes two to tango-grejen" en uppfostras med är helt vrickad. Ibland är man verkligen helt oskyldig och bör således inte ens behöva fundera över att varken be om ursäkt eller ta på sig skuld. Men sån är jag uppfostrad, att alltid se min egen del i en konflikt. 

Det är lite mycket nu antar jag. Är mer från jobbet som plågar mig men som jag inte kan skriva om - typiskt sociala medie-lockbete. Säger A men inte B. Töntigt jag vet men nu är det så. På måndag ska det vara möte med kommunens MAS som också ger mig magont, annan grej på jobbet som jag inte heller kan skriva om.... Givande del av inlägget va? Men alltså även om det är mycket nu så har ju denna variant av social ångest följt mig i flera år nu....... Min diagnos verkar dock inte finnas. Jag har i alla fall inte kunnat googla den, alls.

Och så väntar ytterligare en sömnlös natt i Paradiset..........

/My