Pseudomamman

Min sexåring
Alltså han är så otrevlig att hälften vore nog. På riktigt. Det går inte att göra någonting utan att han beter sig som en rövhatt deluxe och han, pga är bara sex år, saknar ju all sorts insikt i sitt rövhatteri.

- Jag hämtar på förskolan = spottar, fräser, sparkar i golvet, kastar saker, vägrar gå, klär inte på sig, surar, kallar mig dum.
- Jag föreslår en aktivitet ihop = spottar, fräser, sparkar i golvet, kastar sig i soffan och skriker, kastar saker, vägrar gå, klär inte på sig, surar och så ja, jag är dum.
- Jag ordnar mat = fel på maten och så är jag dum.
- Jag säger åt honom att gå och duscha innan vi ska mysa framför TV’n i sängen = exorcistenbeteende och så är jag ju såklart dum.
- Jag säger att vi ska gå ut = Armageddon, och så är jag dum.
- Väl ute säger jag att vi ska gå in igen = död åt Tengil, ja just ja - jag är ju dum också!

Ja men det är väl klart att jag förstår att min sexåring genomgår en stor utveckling. Hallå ni snackar med utvecklings- och anknytningsfanatikern här. Det kvittar ju dock. Även om jag vet och kan och förstår så är jag inte mer än en människa, en människa som dessutom har känslor. Det känns i hjärtat att vara värdelös, för det är ju det han konstant säger. Inget jag gör duger, inget jag planerar är bra. Min blotta existens är liksom det värsta han vet. Dessutom bör ju min sexåriga rövhatt redan nu få veta att han är en rövhatt så att han inte sen är en 36-årig rövhatt. Jag meddelar definitivt hur ledsen han gör mig. Att det han säger och gör påverkar hela familjen. Att man har vänner och de man älskar som man fasiken behöver ta hänsyn till och man måste tänka sig för.

Så idag, efter att återigen ha dumförklaras pga den fantastiskt usla idén om att tillsammans cykla iväg och äta lunch ute med glass till efterrätt, så får min sexåring lösa sin egen mat (han kan värma i mikron) och sen är han inte längre välkommen att prata med mig förrän han bett om ursäkt. En ursäkt jag förtjänar; "Men ska vi inte hoppa i lite kläder och cykla iväg å käka lite lunch och sen äta glass va?" är verkligen inte orsak att skrikande kasta sig i soffan och kalla någon annan för dum... Även om han pga hormoner eller whatever säkerligen har god orsak så är en ursäkt att vänta sig. Till dess - tystnad. Det börjar faktiskt gå lite för långt det här......

(null)
Innan han blev en rövhatt!

/My