Pseudomamman

Ännu ett år som särbos
Ja det är så det känns i alla fall. Han kommer och jag går.

Grejen är den att trean inte var ekonomiskt planerad i våra liv. Hon dök upp lite när "pengarna var slut" och då inte heller hon till vilket pris som helst i princip ska skolas in före tre års ålder (gärna hemma till fyra år) så har livet det senaste året bestått av att gå om varandra, och ha farfars hjälp. Nu är denna framtida kvarvarande halva av 2019 helt planerad och ptja - det fortsätter som det varit. Han kommer hem och jag går, och farfar hjälper till.

På måndag drar min termin i skolan igång. Jag kommer bara att jobba kvällar och helger i höst (har semester lagt de andra passen) och så kommer jag att ha VFU de andra dagarna. För att barnen ska slippa lämnas på fritids och förskola före 07:00 på mornarna (helt sjukt att barn ska behöva börja sin dag så tidigt) så kommer farfar att komma hem till oss när jag åker och sedan väcka barnen för att lämna dem klockan 9:00 när det är 9:00 och 8:00 när det är 8:00. Farfar kommer också, som det ser ut just nu, hämta barnen 15:30 vissa dagar - detta för att minimera antalet dagar de ska behöva befinna sig i verksamhet från 8:00-16:30. Det är GALET länge för så små barn. Vi vill inte ha det så och kan låta dem slippa. Och såklart - trean är med farfar två-tre dagar/vecka beroende på hur veckan ser ut!

(null)

Folket runt oss oroar sig över vår relation men grejen är den att ingen av oss är oense om hur vi vill leva. Att barnen inte ska behöva vara på sina "jobb" åtta timmar per dag och att trean inte ska skolas in innan hon är nog gammal för det är vi rörande överens om - då blir det lätt att leva ihop. Det handlar om några år av våra liv och vi hoppas på att dels få leva länge, och om inte har vi gjort det vi finner viktigast; Vi har varit med våra barn. Om han skulle velat skola in våra ettåringar medan jag sa nej hade detta upplägg (att aldrig ses) sannolikt varit förödande men just nu ser vår relation inte ut så alls. Det året som gått upplever jag har snarare stärkt oss. Vi måste kommunicera jävligt rakt och klart och ingen av oss känner att det är viktigt att diskutera vem som tagit disken oftare i veckan för båda har fokus på att den andra ska få en smidig dag med barnen = båda kämpar på får varandras skull. I min värld är det fint. Och när vi ses så ses vi, ordentligt. 

I november får vi se hur han gör med sitt karriärval. Just nu arbetar både han och jag mindre än 1km hemifrån (men jag kommer att få pendla pga praktik och skola). För mig är det mer prioriterat att jobba nära än att tjäna multum eller ha en viss titel. Hur han prioriterar för att känna sig nöjd med sin tillvaro är helt upp till honom och det återstår att se.

Hösten - Vi är redo!

/My