Pseudomamman

Tröttma
Jag kan ha så extremt dåligt samvete ibland och det är varken konstigt eller ovanligt när man är förälder. Det liksom kommer med barnet så att säga. Oron, samvetskvalen och överväldigande kärlekskänslor. Det hör till när man är förälder.

Vi har fastnat i att spela MineCraft hela familjen. SÅ roligt. Barnen spelar mest i Creative (där bygger man bara och har allt som behovs i oändliga mängder) men har också, efter att ha sett mig och pappan i huset, egna världar i Survival (där man börjar med sina bara händer och måste hämta allt för att kunna bygga nåt alls). Självklart vill mina barn sitta med detta hela dagarna, det vill jag också, så självklart är det en del tjat och gnat från det att de slår upp ögonen till det att de tillåts sätta sig. Vi har lite tid på morgonen, innan frukost, för vi vuxna ligger gärna och drar oss i sängen samt lite tid efter middag till kvällen. Det blir några timmar för vi fastnar där allihopa... Jättekul. Barnen är också nöjda med att bara titta på när vi vuxna spelar. Det har blivit vår familjegrej på något sätt! Just det har jag inte dåligt samvete över, alls. Däremot överskrider vi ju snabbt WHO’s rekommendationer om skärmtid för barn. En timme om dagen tror jag WHO skrivit - den gör mina barn redan på morgonen framför TV medan jag slappar i sängen liksom. DÄR glider samvetet in....... Å andra sidan följer ju ingen i Sverige (eller västvärlden) alls WHO’s rekommendationer kring amning (två år och gärna längre om mor och barn vill) utan att ha dåligt samvete alls så varför just jag får dåligt samvete över skärmtiden är oklart. Skärmar och socker är dock vår världs mest hypade saker på nivå dödar barn så gissar att det är därför, fastän jag vet bättre.

Vidare har jag dåligt samvete över att vi inte liksom hittar på nåt. Barnen vill vara hemma och leka, eller i lekparken precis vid huset. Jag blir alldeles rastlös och vill ut i skogen med matsäck och campingutrustning för att aktivera mina barn och vara en supermorsa! Jag var väldigt mycket ute och flängde när ettan och tvåan var små. Piskad av samhället som talade om för mig att barn utanför förskolan inte mår bra (typ). Vi gjorde saker från morgon till kväll. En dag i veckan var vi hemma. Trean har verkligen inget sådant schema. Vi lämnar och hämtar på förskolan, två dagar i veckan på öppna förskolan (med bara bebisar - ettan och tvåan hade flera jämnåriga kompisar) och två dagar i veckan med farfar. Hon verkar utvecklas alldeles normalt trots detta så jag borde bara slappna av. Ettan och tvåan är dessutom typ 20 timmar på förskolan i veckorna = får sitt där. Klart de inte vill/orkar på helger och lediga dagar. Jag förösker påminna mig om det varje helg vi gör ingenting och det dåliga samvetet trycker på.... Barnen får sitt. Jag behöver inte oroa mig.

Och så ångesten. Den konstanta ångesten. Över allt. Den är där och kraftig (vaknar flera gånger på nätterna pga den) men den är odefinierbar och applicerar sig på ALLT. Precis allt. Det är som att den med säkerhet startat pga nåt värt att ha ångest över men sedan, pga mina svårigheter att kontrollera den, spridit sig. Tänk en tjock och segflytande svart sörja som bara breder ut sig och som inte går att stoppa... Jag vaknar på natten med hjärtklappning över att jag inte har hittat nåt guld i MineCraft, eller över att jag planterade tomatplantorna för sent. Det kan vara över att barnen fick godis igår, över att jag inte vet vad vi ska göra idag. Det kan vara över att jag inte tränade förra veckan, eller nåt jag kanske sa men inte sa på jobbet för en månad sen. Jag kan bli helt yr trots att jag ligger ner för nåt som inte ens hänt än - nåt jag inbillar mig ska hända (katastroftankar). Den här känslan har lagt sig som ett lock över hela mig och kladdar ner ALLT jag gör. Precis allt. Sjukt irriterande. Framför allt att inte kunna sova när en liksom vet att det en vaknar för med hjärtat susande i öronen verkligen inte är värt de känslorna.

(null)

Ja. Det är tröttsamt kan man säga och det blir ju lite tid kvar för exempelvis min vuxna relation med la sambo. Jag somnar med barnen för att jag är så sliten av att konstant ha ont i magen, hög puls och oro. Jag vet ju också att jag vaknar minst fem gånger per natt pga oro över nåt jag under dagen gjort eller för all del inte gjort som jag borde gjort, eller göra. En natt fick jag inte ro över att jag inte hängde tvättmaskinen så tvingades kliva upp mitt i natten för att göra det för att få ro. För att vakna två timmar senare med ångestopslag över nåt helt annat... Så ovärt.

Träningen minskar detta. Liksom det är minskat när jag inte har ägglossning, tid mellan ägglossning och mens samt några dagar in på mensen. Min PMDS påverkar alltså detta också. Oron är konstant där men den förvärras TUSENFALT vid ägglossning. Synd att den är oregelbunden pga spiral. Jag har Premalex hemma som säkerligen tar udden av allt detta men den tar också udden av mig. Jag har inte bestämt mig för vad som är vad ännu.

Kul. Eller hur?

/My