Pseudomamman

Känslan av förr
Jag har aldrig tyckt att amning varit mysigt. Det har varit lätt, smidigt och mina barn har båda verkligen velat amma. Ettan i fem månader, sedan fick han mat på grund av viktnedgång och då (likt så många andra barn men BVC informerar aldrig om det) så valde han att helt enkelt sluta amma. Tvåan i minst 14 månader, sedan var han tvungen att sluta på grund av att jag tog läkemedel han inte fick suga i sig.

Det kanske låter fult att jag säger att amningen varit enkel och smidig. Med mitt första barn kämpade vi för att få det att funka, amning händer inte bara naturligt. Det är bara det att typ alla instanser missat att informera den blivande familjen om det. Jag skulle säga att det tar veckor och månader innan man vet vad man gör... Vad jag menar med enkelt och smidigt är att jag aldrig haft ett sår, aldrig haft mjölkstockning och aldrig haft ont. Mina amningar har alltså varit skitlätta trots att vi behövt öva och öva innan det satt som ett smäck. Mina barn har haft bra koll på hur man gör helt enkelt. Jag har haft tur.

Idag flera månader efter min sista amningsstund saknar jag dock amningen. När tvåan kryper ner mage mot mage med mig och näsan mot min byst, händerna runt bröstvårtorna och jag känner hur hans andning går från stressad till lugn så saknar jag amningen. Hur irriterande det än var för mig att vara fastlåst med pattarna i mina barns käftar så har det gett mina barn nåt. Lugn, trygghet, harmoni och avslappning. Jag valde att amma, då får jag följa spelets regler på nåt sätt.

Han fyller snart två år och i vårt samhälle är amning och bröst nåt skamligt. Att min snart tvååring ligger och myser med brösten på kvällarna är nåt som anses sjukt, kanske till och med lite perverst och äckligt. Mina bröst är dock inte sexuella för honom. Inte för mig heller. Min snart tvååring hade förmodligen fortfarande ammat om han inte tvingats sluta. Nåt helt otänkbart för mig innan jag fick barn men nåt helt naturligt för mig sedan barnen kom. Jag är glad att vi inte ammar men är inte ett dugg ledsen eller irriterad över att han ber mig ta av tröjan och sedan myser in näsan mot min hud. Då låg han med munnen mot mina bröst och fötterna mot min navel, idag har han näsan mot mina bröst och fötterna mot mina knän. Hans små händer åkte redan då fram och tillbaka över min hud liksom han än idag stryker på mig, nyper och känner. Han tankar närhet. Det ger honom lugn. Och vet ni? Det ger även mig lugn.

För att han ska somna behöver jag till slut vända mig om. Han somnar inte av att ligga nära bröstet. När jag vänder mig om kurar han ihop sig lika nära som när vi ligger mage mot mage och så stryker han lite på min rygg innan han somnar.

Jag har inget behov av att ta ifrån honom den stunden. De kvällar jag inte är hemma somnar han hud mot hud med sin pappa istället. Att vilja ha hudkontakt och närhet är inget konstigt för en människa, snarare tvärtom. Definitivt inte för en människa av hans storlek. Även mitt kort tid ammade etta vill ligga nära när han somnar, men han väljer sin pappa. Jag har funderat mer än en gång på om det inte är dags att ta ifrån tvåan brösten men kommer alltid fram till att den enda orsaken till att göra en sådan sak är andras dömande tankar och min sambos önskan. Det känns kanske inte riktigt rätt att ta beslut å mitt barns vägnar på grund av nåt andra tycker. Min sambo gör det lätt, han ser nämligen inte heller nåt konstigt i att vårt ammade barn som inte fick välja själv när amningen skulle avslutas gärna väljer att vara nära brösten när han ska sova. Så vi fortsätter. Det är vår stund kvällstid. Vi ligger hud mot hud, han pratar om allt och inget medan han känner och klämmer på mig. Hans andning går sakta från vaken till sovande och han pressar sig hårt mot mig medan han sparkar mig på knäna. Såhär har vi legat i princip varenda natt sedan han föddes. Det här är hans trygga plats.

Västvärlden har en skev bild på bröst och amning. Den är svår att skaka av sig men jag försöker. Det här känns mer naturligt än nåt annat scenario för oss. Det känns precis som när han nyfödd låg nära och jag fick böja mig för att lukta honom i håret. Idag kittlar dock hans hår mig i näsan och jag måste böja nacken bakåt för att slippa...

/My