Pseudomamman

Om jag saknar att vara gravid?
Eh. Nej. Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej, NEJ!!! Inte på nåt sätt. Att vara gravid är, för mig, vidrigt.

Okej. Det fanns fina tillfällen. Typ när graviditeten med ettan upptäcktes, den graviditeten var efterlängtad och planerad och vi var så genuint glada. Att den upptäcktes på grund av foglossningssmärtor var inte fint. Första gångerna jag kände ettan röra på sig där inne var relativt mysigt. Efter det hade ettan gärna fått ligga stilla resten av graviditeten, kickarna som fick min urinblåsa att ta omloppsbana runt jorden eller när ettan försökte ta sig ut ur min kropp genom att försöka karatesparka sig ut via min röv... När mitt kommande barn stångade sig uppåt så magsäcken hamnade mellan mina öron. Nej. Fy fan.

Jag kidnappades av mina graviditeter. Min kropp fungerade inte, min kropp gjorde ont. Att andas gjorde ont. Jag ville bara bli av med ungen och återfå min kropp. Tvåans graviditet finns inget speciellt mysigt att minnas. Det var ångest rakt igenom. Från upptäckt till tvåan var ute. Ångest. Smärta. Tvåan mosade mina revben...

Nej. Jag saknar inte att vara gravid och hade jag fått välja hade mina biologiska barn odlats i ett skåp på väggen och sedan kommit ut som ettåringar förmögna att gå och göra sig förstådda. Än mer perfekt vore om jag också kunnat stoppa tillbaka dem i skåpet när jag kände för det!


4200gram tvåa i 10:e månaden. Notera att magen är så tung att den bildar ett veck under magen...

Galet opraktiskt sätt att skapa liv på.

/My
EA

Amen!

Svar: 😂
My

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress