Pseudomamman

Varför?
Den enda absolut viktigaste frågan en kan ställa sig i livet är varför. Om allt. Varför känner jag så? Varför blev det så? Varför tycker jag såhär? Varför gör jag på det sättet? Varför reagerar jag så? Och så vidare. Finns det svar på dessa frågor kan en komma framåt, ställer du inte ens frågan ja, ja då lär du sitta fast.


Varje dag är krishantering och problemlösning för mig. Jag dealar fortfarande med en intensiv trötthet (som jag väntar provsvar på) och en PMDS som gör mig ilsken som inget annat. På det tar jag oregelbundet antidepressiva för jag upplever att dessa gör mig likgiltig och mer trött (om det ens är möjligt), jag jobbar, pluggar och har barn. Det är tungt och jag måste alltid ställa mig frågan "varför?" när det skiter sig mellan mig och mina barn. Min främsta tanke är alltid och uteslutande att mina barn beter sig illa, men efter några "varför?" kommer jag alltid fram till att det finns orsaker. Barn är bra mycket äldre än mina innan utstuderad elakhet uppstår och finns det sådan är det nog ändå klokt att en som förälder ställer sig frågan "varför?".

När det skiter sig mellan mig och mina små, som de senaste dagarna, så ligger det oftast och alltid en orsak bakom och den orsaken är jag. Det är jag som är irriterad och trött, det är jag som förväntar mig bråk och därmed också skapar bråket. Jag kan inte bli förvannad på min 1,5-åring för att han håller ut det femte glaset vatten idag igen, han är 1,5 och jag ger han ett glas vatten idag igen. Men irritationen finns där ändå och vad gör irritation bäst, jo föder mer irritation. Jag surar för att jag igen får torka bord och golv samtidigt som ettan vill göra nåt han alltid tjatar om och jag fräser av honom - då är vi plötsligt två irriterade för han börjar också förstå hur detta funkar... Han är inte dum. Så fortsätter dagen.

Missförstå mig rätt. Jag är ingen som helst "bara du ler blir allt fantastisk-människa", jag vet bättre än så. Men jag vet dock också att mellanmänskliga relationer är påverkningsbara. Mina barn vet hur jag känner och mår hur mycket jag än biter ihop, så jag luras inte. Jag säger som det är och hoppas att de en dag berättar för mig hur det är och så respekterar vi varandras skithumör när det uppstår. Hittills har det dock aldrig hänt att deras humör varit skit utan orsak, utan orsak jag eller deras far påverkat vill säga.

Vi står just nu på en liten avsats av skit. Jag har tappat bort min lust till det här livet, det jag beskriver i inlägget innan. Jag känner mig som ettans slav i och med att han växer och "kräver" mer vilket gör mig mer och mer irriterad. Han har ju dock ingen som helst tanke om att jag är hans slav, han är bara ett barn med behov som han uttrycker. Han är oförmögen att förstå mina behov, det är inte heller nåt jag kan kräva att han ska om än jag försöker lära honom. Tvåan gör mig bara trött med att aldrig lyssna och skita i vad jag säger, och så allt skrikande... Han kan skrika hela dagar. Förståeligt. Han är frustrerad, pratat mer och mer men ingen förstår och inte heller har jag alltid tid - eller lust.


Så vi tänker. Om en bara irriterar sig på sina barn bör en först ta reda på vad som felar en så, jag har inte riktigt kommit fram till det ännu, och sedan agera på det. Jag klurar. Idag öppnade alla öppna förskolor igen och mina studier startades för termin två. Kanske hösten ser ljusare ut ur denna vinkel? Jag vet inte. Jag ska ge det lite tid till efter sommarens kaos i vårt vardagsliv men ack ve, det är synd om mina barn med en mor som inte alls känner samma glädje över att vara hemma som förr, samma påhittiga anda. Jag måste skärpa mig, det är inte deras fel att vi bråkar mycket nu. Eller, jag bråkar fast det kan lätt skyllas på dem.

/My
Astrid - handarbete, barn och åsikter

Igenkänning. Har den senaste veckan bara känt att näe, jag vill inte vara förälder längre. Och ja, det blir mest bråk och tråkigt. För att jag nog starkt signalerar att jag inte vill vara med mina barn, så det är nog inte konstigt att stora reagerar som hon gör då... och så är spiralen igång igen.

Lina D

Jag fick sova hela nätter för första gången på tre år i sommar och plötsligt lärde jag mig massa nytt om mig själv. Att jag faktiskt tycker det är ok, till och med roligt då och då, att hänga på lekplatsen till exempel. Har alltid tyckt att det varit tråkigt och haft dåligt samvete för att jag inte leker mer med barnen. Men drt var visst sömnen som fattades. Kanske skulle allt kännas annorlunda, som det gjorde för mig, om du fick mer energi.
Tycker du är en kämpe som klarar barn, jobb, plugg, hus och samtidigt är så trött och har pmds. Hormoner alltså... Opererade bort min sköldkörtel och vet hur hormonerna kan ställa till det. Hoppas får svar snart! Kram

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress