Pseudomamman

Gräsklipparkärlek
Ettan pratar ihjäl mig om gräs, gräsklippare, farfar och farmor. Det märks tydligt att det är tid och engagemang som ger den trygghet och närhet mina barn behöver. Farmor och farfar är mer än engagerade människor och mina barn är trygga där, liksom jag är trygg med att barnen är där.

Barn förstår inte blodsband och i min värld har inte en mormor, morfar, farmor eller farfar rätt till ett barn bara därför. Inte heller en mor eller far. Vi arbetar för våra barns trygghet liksom jag anser att även andra som vill vara i våra barns liv så ska göra. Det handlar om respekt och barnens farmor och farfar är noga med just den biten, vilket märks på mina barns beteende kring sina farföräldrar.

Ettans stora idol är farfar och farfar är en individ som tar sig tid med min etta. Ettan är med i trädgården, klipper buskar, rensar rabatter, flisar grenar, klipper gräsmattan, tvättar bilar och så vidare och så vidare. Tvåans kärlek är farmor, mest troligt för att ettan "tar" farfar. Farmor, liksom farfar, ger barnen tid. Det är matlagning, städ, tvätt, lekparker, bakning och så vidare. Hos farmor och farfar är barnen aldrig i vägen utan alltid delaktiga. Vi har samma syn på barn här hemma. Det är så vi upplever att man lär sig, om man får vara med på samma villkor som alla andra.


Dockvagnen agerar gräsklippare.

Farfar och farmor lägger åtskilliga timmar i veckan på sina barnbarn. Leker, kramas och gör hushållssysslor. Farfar promenerar runt runt runt sin gräsmatta med gräsklipparen så att ettan får leka att han klipper. Ibland startas även gräsklipparen så att ettan får klippa på riktigt. Här hemma tas gräsklipparen fram på morgonen och ettan pillar, låtsas-startar den, knuffar den fram och tillbaka och pratar utan stopp om hur han klipper och hur farfar brukar klippa. Han frågar när farfar är ledig nästa gång och om inte farfar kommer snart. Jag har ljugit om att jag inte kan starta gräsklipparen, på så sätt kommer jag undan att behöva klippa gräsmattan flera gånger per dag. Och när farfar och farmor väl kommer är vi luft för våra barn...


Jag hade svårt för att släppa ifrån mig min etta förut. Se hur han kunde känna sådan glädje och sådan kärlek för andra. Det handlade om min otrygga anknytning till honom, min känsla av att vara otillräcklig. Det handlade också om att ettan har en personlighet som gör att han behöver tid på sig för att bli trygg, att vi som föräldrar valt att hörsamma hans behov och därför inte släppa honom före han var redo. Idag finns ingen sådan osäkerhet kvar hos mig. Idag, i och med att även ettan är redo (och har varit ett bra tag nu), ser jag bara fördelarna med att mina barn har sin farmor och farfar så nära och att dessa människor är så involverade i mina barns liv att mitt talande barn väljer att prata om sin farmor och farfar flera gånger per dygn. Mitt icke talande barn springer och kastar sig i famnen på sin farmor och farfar när han ser dem. Det är häftigt. Det är stort. Det är mina barns utveckling, mina barns egna val av människor runt sig.

/My