Pseudomamman

Barn som inte kan
Orsaken till att min ena son konstant fejkar att han inte kan saker är okänd men barnet som liksom började knalla runt 8 månader gammal och hängde i gardinerna väl 10 månader gammal menar nu att han inte kan nåt alls när det gäller.
 
Be honom hämta kläder, nåt han gjort sedan han var 18 månader = kan inte. Försök lära honom cykla = kan inte. Han är törstig ---> be honom hämta dricka = KAAAAAAAAAAAAAAAAAN IIIIIIIIIIIIIINTE! Alltså det är inte på nivå kan inte för att han inte vill utan det är på nivå fejkade försök, fejkade tårar, ligga runt och låtsas inte kunna gå... Nyss satt han fast under sin cykeln och "kunde inte" ta sig loss och så kom en bil och plötsligt gick det hur jävla bra som helst att ta sig loss. Det är så ologiskt på nåt vis. Där andra barn VILL utvecklas låtsas min att han inte kan.
 
Det var mycket roligare att vara hans mamma när han hade den här storleken, trots allt.
 
Han ska liksom alltid göra en big deal av allt. Det är extremt energisugande att umgås med honom. Man ber honom öppna en dörr och han låtsas att han inte kan ackompanjerat med att skrika "DUUUUUUUUMMA DÖRR!" eller "DET GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR INTE!" och man ba; "Men du öppnade ju för fan dörren 927899239842 gånger bara igår!? VAD HÅLLER DU PÅ MED DIN IDIOT!!". Det absolut sista tänker jag mest, men det har hänt att jag skrikit det också. Han går ut och tar sig en glass ur frysen, syskonen vill ha = HAN VET INTE HUR MAN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖR längre. Idag på bussen kunde han tydligen inte spänna fast sig längre och alla på bussen fick veta att han inte kunde. Jag hinner knappt själv på bussen innan han börjar...
 
Jag. Är. Så. Trött. Det är liksom så hopplöst när en individ inte ens försöker, alls.
 
/My
Ny grej
Mina barn har ju en fantastisk fantasi och förmåga att leka en massa. Det är portaler (julkalendern), de är robotar (Labyrint), de leker rollekar så som affärer, poliser, mammor, pappor, barn och annat. Det är u-båtar (Djupet) och de bygger märkliga kreationer med LEGO, och så vidare. Men de städar aldrig.

Jag är rätt fine med det pga så länge det handlar om saker på deras rum är det absolut inget som stör mig. Det är deras space och så länge jag kommer åt att städa under allt bråte någon gång per vecka så spelar det inte så stor roll hur där ser ut. Men ibland alltså, Jesus. Det måste plockas. Och barnen? Ja dom gör uppenbart allt för att slippa.

"Jag är sjuk", "Jag är rädd", "Det är för mycket saker", "Jag orkar inte", "Jag har inte lekt här", "Jag tänker bara städa det här och inte det där" osv osv osv osv är några av bortförklaringarna de få gånger jag faktiskt ber om att få det ihopstädat i deras rum och nu är barnen 4 och 5 år gamla. Jag kräver att det, de få gånger jag ber om det, plockas upp. Så nu är barnen fucked i frågan.

(null)

Eftersom barnen inte orkar/kan/vill städa efter sig konstaterar jag att de helt enkelt har för mycket saker. Likaså konstaterar jag att barnen helt enkelt är för små för sina saker och dessutom inte bryr sig om sina saker. Med alla dessa konstateranden blir slutsatsen att det mina barn inte orkar/kan/vill städa upp samlas ihop i påsar och skänks till barn som inte har så mycket saker, till barn som kan/orkar/vill städa upp, äldre barn som kan ta hand om sakerna. Mina barn får lång tid på sig att besluta sig för om sakerna är viktiga nog att städa upp eller så pass oviktiga att de kan skänkas bort, jag brukar ge barnen 40 minuter att bestämma sig. Under tiden påminner jag om att det behöver plockas ihop. Efter 40 minuter konstant gnällande och hittepåande tar jag en påse i handen och går upp för att hjälpa dom. Hittills är det på bilden samlat... På veckostädningen. Kanske kanske det en dag  tar skruv. Till dess töms rummet.

Hur jag ska tag i att barnen utöver hemma vägrar städa upp på öppna förskolan, hos farmor och farfar och hos vänner är en annan femma men jag antar att det slutar med att vi helt enkelt inte kan åka till dessa platser mer. Här får jag ge min mor rätt när hon kallar mig hård och svart-vit (kunde inte känna mig sämre) för här viker jag inte en tum. Jag fullföljer detta. Att visa andra så pass mycket respekt att man stökar ihop det man stökar ut är viktigt anser jag.

/My
Ihopalek
"Vi leker ihopa!" ropar dom när jag frågar vad i hela dom sysslar med då det låter som att taket håller på att ramla in. Ettan, tvåan och trean har de senaste 1-2 månaderna verkligen funnit varandra.

Hon blir 17 månader nu så vidare stor är hon ju inte. Däremot så fattar hon ju lite mer nu, exempelvis kan hon delta i jaga- och gömmalekar. Hon kan också vara med och laga mat i kiosken eller handla i affären. Tvåan och hon blir tightare och tightare, där skiljer ju "bara" 2 år och 9 månader. Dom för mycket bus ihop, hyss. Tömmer lådor och kastar saker. Hon skrattar så gott åt honom. Ettan försöker styra leken mer, berättad vad hon ska göra och hur. Dessutom är han så hjälpsam att hon blir förbannad - hon kan nämligen själv.

(null)

Med den utvecklingen kommer också bråken. Trean är minsann ingen timid liten varelse som går att byta leksak med eller avleda. På ovan bild har hon vrålat sig till att få sitta på bilen (som jag för övrigt fann på loppis för 260kr när hon låg i magen - och nej, jag orkar inte justera tavlan pga gjort det varje dag helt i onödan. Livet är för kort). Eftersom hon inte riktigt bara skriker och gnäller utan fullkomligt tjuter så att vi alla får tinnitus så får hon mycket som hon vill... Jadå. Barn skriker och yada yada yada behöver uppfostras ändå bla bla bla bla. Det är liksom mitt tredje barn så jag behöver knappast information om det men trean skriker inte bara. Det är högfrekvent. Hon har totalt förstört min hörsel. På riktigt. Det gör fysiskt ont att lyssna. En gång skrek hon så att jag blev illamående och yr, satte liksom balanssinnet på tvären och uppåner. Så hon får mycket som hon vill bara hon håller truten. Och nej. Hon är för liten för att ha räknat ut det. Blir öronproppar dagen vi orkar ta itu med henne.

Det finns få saker som smälter mitt sargade mammahjärta så som att se mina barn leka ihop. Ettan och tvåan tycker om när hon är med och dom bjuder in henne till lek. Det är väl fördelen med att inte ha så hiskeligt många år mellan dom ändå. Min oro med hennes ankomst var ju att hon skulle vara ensam utan en pseudotvilling men icke. Hon är långt ifrån ensam. Hon får i princip aldrig vara ifred istället...

/My