Pseudomamman

Olyckskorpen
Det har faktiskt gått så långt med ett av mina barn att vi knappt orkar trösta honom mer...

Tvåan började gå åtta månader gammal. Ja. Åtta. It sucked. Vid 12 månader hände han från överskåparna i köket och ganska snart började han såklart slå sig. Och så sig.. Och slå sig.......... Idag är han en fullfjädrad gummikropp med färg av en smurf.

Min tvåa är det enda barn jag känner som kan snubbla sittande. På riktigt.

Han slår ut glas, skär upp handen, drar armar ur led, skrapar knän, tappar godisar/bananer/mackor. Han går vilse i affärer. Han ramlar ur båten, trillar i havet, hoppar in i väggar, trasslar in sig i filtar, rullar ur sängar, glider ur bilstolen. Bästa var ju ändå när han startade bilen och fick den att rulla iväg...................... Att han fortfarande lever är faktiskt ett under på något vis.

(null)

Efter den här helgen på en Stockholmsk skärgårdsö i blåst och vind där vi inte gjort mycket annat än skällt och förmanat för att hålla honom vid liv kallar vi honom numera för Olyckskorpen. Han är fortsatt såklart vårt älskade lilla Rövhål (ingen fara för er som hängt med sedan starten), det smeknamnet kommer han liksom aldrig att komma ifrån men mer olycksdrabbad människa måste man faktiskt leta rätt länge för och jag menar - kärt barn har ju många namn. Denna rymmer flera till!

/My
Barn som inte kan
Orsaken till att min ena son konstant fejkar att han inte kan saker är okänd men barnet som liksom började knalla runt 8 månader gammal och hängde i gardinerna väl 10 månader gammal menar nu att han inte kan nåt alls när det gäller.
 
Be honom hämta kläder, nåt han gjort sedan han var 18 månader = kan inte. Försök lära honom cykla = kan inte. Han är törstig ---> be honom hämta dricka = KAAAAAAAAAAAAAAAAAN IIIIIIIIIIIIIINTE! Alltså det är inte på nivå kan inte för att han inte vill utan det är på nivå fejkade försök, fejkade tårar, ligga runt och låtsas inte kunna gå... Nyss satt han fast under sin cykeln och "kunde inte" ta sig loss och så kom en bil och plötsligt gick det hur jävla bra som helst att ta sig loss. Det är så ologiskt på nåt vis. Där andra barn VILL utvecklas låtsas min att han inte kan.
 
Det var mycket roligare att vara hans mamma när han hade den här storleken, trots allt.
 
Han ska liksom alltid göra en big deal av allt. Det är extremt energisugande att umgås med honom. Man ber honom öppna en dörr och han låtsas att han inte kan ackompanjerat med att skrika "DUUUUUUUUMMA DÖRR!" eller "DET GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR INTE!" och man ba; "Men du öppnade ju för fan dörren 927899239842 gånger bara igår!? VAD HÅLLER DU PÅ MED DIN IDIOT!!". Det absolut sista tänker jag mest, men det har hänt att jag skrikit det också. Han går ut och tar sig en glass ur frysen, syskonen vill ha = HAN VET INTE HUR MAN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖR längre. Idag på bussen kunde han tydligen inte spänna fast sig längre och alla på bussen fick veta att han inte kunde. Jag hinner knappt själv på bussen innan han börjar...
 
Jag. Är. Så. Trött. Det är liksom så hopplöst när en individ inte ens försöker, alls.
 
/My
Ny grej
Mina barn har ju en fantastisk fantasi och förmåga att leka en massa. Det är portaler (julkalendern), de är robotar (Labyrint), de leker rollekar så som affärer, poliser, mammor, pappor, barn och annat. Det är u-båtar (Djupet) och de bygger märkliga kreationer med LEGO, och så vidare. Men de städar aldrig.

Jag är rätt fine med det pga så länge det handlar om saker på deras rum är det absolut inget som stör mig. Det är deras space och så länge jag kommer åt att städa under allt bråte någon gång per vecka så spelar det inte så stor roll hur där ser ut. Men ibland alltså, Jesus. Det måste plockas. Och barnen? Ja dom gör uppenbart allt för att slippa.

"Jag är sjuk", "Jag är rädd", "Det är för mycket saker", "Jag orkar inte", "Jag har inte lekt här", "Jag tänker bara städa det här och inte det där" osv osv osv osv är några av bortförklaringarna de få gånger jag faktiskt ber om att få det ihopstädat i deras rum och nu är barnen 4 och 5 år gamla. Jag kräver att det, de få gånger jag ber om det, plockas upp. Så nu är barnen fucked i frågan.

(null)

Eftersom barnen inte orkar/kan/vill städa efter sig konstaterar jag att de helt enkelt har för mycket saker. Likaså konstaterar jag att barnen helt enkelt är för små för sina saker och dessutom inte bryr sig om sina saker. Med alla dessa konstateranden blir slutsatsen att det mina barn inte orkar/kan/vill städa upp samlas ihop i påsar och skänks till barn som inte har så mycket saker, till barn som kan/orkar/vill städa upp, äldre barn som kan ta hand om sakerna. Mina barn får lång tid på sig att besluta sig för om sakerna är viktiga nog att städa upp eller så pass oviktiga att de kan skänkas bort, jag brukar ge barnen 40 minuter att bestämma sig. Under tiden påminner jag om att det behöver plockas ihop. Efter 40 minuter konstant gnällande och hittepåande tar jag en påse i handen och går upp för att hjälpa dom. Hittills är det på bilden samlat... På veckostädningen. Kanske kanske det en dag  tar skruv. Till dess töms rummet.

Hur jag ska tag i att barnen utöver hemma vägrar städa upp på öppna förskolan, hos farmor och farfar och hos vänner är en annan femma men jag antar att det slutar med att vi helt enkelt inte kan åka till dessa platser mer. Här får jag ge min mor rätt när hon kallar mig hård och svart-vit (kunde inte känna mig sämre) för här viker jag inte en tum. Jag fullföljer detta. Att visa andra så pass mycket respekt att man stökar ihop det man stökar ut är viktigt anser jag.

/My