Min 3,5-åring

Ett unikum av denna värld. Han är svår att beskriva min tvåa men en kan i alla fall säga som så att han inte riktgt befinner sig på samma planet som oss andra...


I affären. Jag säger att vi ska gå hitåt, han går ditåt och försvinner. Inte för att medvetet göra tvärtom utan för att han bara lallar runt. Som ett UFO. Han varken hör eller ser, eller lyssnar. 

Hemma. Vi säger att han ska gå och tvätta händerna på toaletten. På vägen dit glömmer han bort vart han skulle och går in i gäst-/datorrummet istället. Väl inne på toaletten, efter en del guidning, hör vi hur han grejar runt men aldrig spolar vatten. Plötsligt kommer han ut spritt språngande näck. Vad hände där inne kanske vi undrar. Han vet inte. Tvättade du händerna undrar vi vidare. Han minns inte... Han går tillbaka, efter lite guidning, och det enda som spolas i är toalettstolen. Han kommer ut, fortfarande naken. Tvättade du händerna nu då undrar vi. Nej. Han kissade lite istället. Tredje gången gillt då? Jajomen! NU tvättades händer!

Det här är ju gulligt egentligen. Han är så vilse i kolan att jag undrar om jag tappat honom på huvudet alldeles för många gånger när han var bebis. Och det är gulligt. Min lilla rymdvarelse. Men, det stora MEN:et, när detta skett varje dag sedan pojken började förstå instruktioner och man kanske, men bara kanske, verkligen just nu behöver att han LYSSNAR OCH GÖR VAD MAN SAGT är det mindre gölligöll. Han kan bara inte, helt enkelt. Han glömmer/förstår inte/lyssnar inte. Någonsin. Nånsin.

/Frustrerad mor till tre

En annan aspekt i sova-själv-hysterin

Ända sedan ettan föddes har vi förstått att nåt av det viktigaste som finns i Sverige är att ens barn kan somna och sover själva, i egen säng, i eget rum borta från föräldrarna. Helst direkt och helst hela nätter. Det är triumf. Det är måttet vi mäter "trygga" barn med. Och kvar står föräldrar med onödig sömnbrist och en känsla av misslyckande för att få barn vill sova själva, sådana finns men de är få (jag har ett sånt).


Jag brukar tänka på det ur biologisk synvinkel. Hur många däggdjur känner du till som lägger sin avkomma att sova ensamma och långt ifrån sina föräldrar? Just nu kommer inte jag på någon. Man vill skydda sin avkomma. Avkomman är inställd på överlevnad. Vår avkomma är gruvligt ohjälplig när den föds = i extremt behov av föräldern för överlevnad. Tror ni att man ute i naturen hade lagt sin bebis på en gräsplätt och sagt godnatt för att sen vandra iväg flera meter, där en inte sett bebisen, och lagt sig för att sova? VARFÖR skulle vår avkomma naturligt behöva sova i eget rum avskilt sin förälder? Nej just det. Idén är idiotisk. Barn är som mest trygga nära nära. De behöver inte läras att sova, eller sova långt borta. Det strider mot deras instinkt, det är därför det tar några nätter av hysteriskt skrikande av rädsla innan de går med på att lämnas nattetid. Barn flyttar ut när de är redo ändå. Det kan jag lova. Jag känner till få vuxna som samsover med sina föräldrar.

Utöver det fullkomligt onaturliga med att placera sin hjälplösa avkomma i ett avskilt rum i mörker och förvänta sig att hen ska trivas där så missar man saker... Eller vi hade i alla fall gjort. När våra barn är sjuka, i sin astma exempelvis, är det generellt alltid nattetid dom uppvisar symtom. Har man barn med andningsproblem vill man gärna upptäcka dessa NU och inte åtta timmar senare. Åtta timmar med en andningsfrekvens på närmare 100 andetag per minut är mycket påfrestande för kroppen... Extremt stressande faktiskt. Inatt var det bara av en slump min sambo upptäckte att tvåan hyperventilerade och hade hög feber. Han gick förbi efter att ha varit vaken sent och hörde barnet andas. Hade tvåan sovit inne hos oss hade jag upptäckt det för längesen. Vi vet inte hur länge tvåan kämpat så med att få luft. Hade trean lagts i egen säng i eget rum hade vi inte förstått hur sjuk hon var förrän på morgonen... Vill inte ens tänka tanken på vad som kan hända.

Nej det är inte vidare bekvämt att sova ihop med virvelvindar men det har ändå varit enklaste sättet att få sömn alls. Dels har vi sluppit den där berömd fighten för att ens få barnen att sova långt ifrån oss (försökte med ettan - stackars, stackars barn. Ren misshandel var det) och dels har vi sluppit kliva upp och ner i sängen flera gånger per natt för att trösta/söva om barn. I början var det tufft att lära sig sova med flera men idag sover vi tydligen igenom en hel del att döma av hur lite barnens farmor och farfar sover när barnen sovit med dom, höhö. Vi valde helt enkelt att sömnträna oss själva istället för att plåga våra barn med så kallade "kurer". Vi fann nåt udda i att vår fyramånaders skulle läggas själv medan vi sov ihop. JAG hade dött om jag lagt min ammande bebis långt borta och skulle behöva kliva upp en gång i timmen för att amma...

Det har gått bra för oss ändå. Vi har trygga barn ur Sverige-mått mätta. Alltså barn som både kan somna och sova själva (viktigt)... Det är väl bara det att våra barn valde när dom ville flytta ut, alltså det har aldrig varit en berömd fight av ignorans av deras behov för en utflytt ur vår säng. Efter denna natt, där tvåan visat symtom på att kunna bli riktigt sjuk om vi inte behandlat honom snabbt, så känner jag mig rätt otrygg med att dom just sover själva i eget rum. Men jag får vänja mig helt enkelt... Det tar säkert några nätter av oro nu igen, men det går nog över. Det är väl så man brukar säga när man sömntränar barn? Dom vänjer sig.

/My

Syskonen

Hon är bara sju månader men jag är redan nu så sjukt glad över att vi prioriterar tid tillsammans före nåt annat. Att se henne tillsammans med sina bröder, och att se dom med henne, är som mjuk bomull över allt ont i världen.


Det börjar redan innan bröderna vaknar. Trean vaknar oftast först, efter oändliga timmar av snurrande i sängen. Sedan letar hon, och ropar hon, på dom. Hon gör ett speciellt läte som är för dom. Är dom i sängen kämpar hon med näbbar och klor för att ta sig fram till dom, är dom inte där tittar hon mot dörren till sovrummet - där dom brukar komma in. Leker lite, och tittar. Klättrar mot sängkanten med ögonen fästade vid dörren.

Tvåan ropar ofta "mamma!" när han vaknar och när hon hör det ljudet hoppar hon rakt upp, tjuter till och klättrar sen på mig. Hon gör sig liksom redo på nåt sätt, är spänd i hela kroppen och andas fort medan hon håller hårt i mig. När han väl kommer in sprattlar hon och tjuter av skratt. Han behöver inte ens titta på henne, hon är asglad att se honom ändå. Tvåan står för rent bus, det är vad hon "använder" honom till och vad dom gör. Dom busar. Ettan vaknar och kommer smygande. Hon sträcker armarna efter honom när hon ser honom. Han står för trygghet och mys. Dom kan också busa ihop men dom har utöver det en djupare relation än så. Ettan har sedan trean föddes ALLTID myst och kramats med henne, haft "morgonmöte", innan dagen börjar. Det väntar hon idag på ska ske.

Det här är nåt ettan och tvåan aldrig hade. Ettan var 12 månader när tvåan kom och ärligt var inte tvåan favoritpersonen i ettans liv just då. Deras relation utvecklades på ett helt annat sätt i och med att ettan mognade. Självklart var tvåan glad i ettan, och ettan hade inget emot tvåan heller men det här samspelet som dom stora har med sin lillasyster idag fanns ju såklart inte. Det var ettan för liten för. Däremot har ju ettan och tvåan en relation till varandra i och med så tätt födda som trean aldrig kommer att dela med dom. Hon är en sladdis, lite utanför.

Jag fullkomligt älskar att se dom leka. Jag fascineras av sättet en så liten bebis som trean ändå är söker sina syskon på. Hon ropar på dom när dom går... Jag känner i hela hennes kropp att hon så gärna vill följa med dom, vara där dom är och att dom ska se henne. Dom enda människor som får henne att skratta från tårna är just bröderna bus. Till mig smågarvar hon lite, med dom TJUTER hon av skratt. Sådär som bara bebisar kan. Jag älskar också att se hur dom tar hand om henne. Stoltheten när dom visar upp henne för andra. Tvåan visar en omhändertagande sida som är rätt skön att se, den tyder ju på att han inte är helt förlorad (mycket tungt barn att ha att göra med ibland). Jag är helt enkelt glad över att dom har varandra. Det har klart varit värt att bära tyngden av graviditet och ångest för detta och nu vankas minst 10 veckor av tillsammans VARJE dag. Under dessa veckor kommer lillasyster att börja krypa, kanske till och med gå. Vi har pratat en del om att hon kommer att bli jobbig för dom då... Ska bli spännande att se!

/My