Pseudomamman

Teknikens värld
Ja men visst serru. Här har mina barn erhållit varsin iPad! Sickna skitdåliga föräldrar vi är i denna moralpanikiska värld. Men innan du trillar av pinnen tänker jag att du kan läsa vidare...

1: En av våra "paddor" är från 2011. Den går inte längre att uppdatera och det betyder att flertalet av de spel som vi är ute efter, bland annat Poio, inte går att ladda hem på den. Således behövdes en nyare version. Poio är värd det! Därmed blev det två "paddor" hemma!

2: POIO!  Har du det inte? Skaffa det! När jag var sex år både läste och skrev jag utan större problem. Det kommer inte min sexåring att göra. Han är TOTALT ointresserad, tvåan är mer intresserad. På förskolan har man dock väckt hans intresse med Poio, jag tänker glida på den räkmackan och helt enkelt fortsätta underhålla hans intresse. Nöjt satt jag och lyssnade på hans ljudande av bokstäver medan han spelade. Dessutom gör vi det tillsammans! (Googla gärna Poio)

3: Mina barn är födda på 2000-talet. De kommer inte komma undan teknik och jag lär dem gärna själv hur en ska förhålla sig sund gentemot tekniken än låter någon annan eventuellt lära dem. Jag har samma inställning här som till allt annat kring mina barn; Det är jag och deras pappa som ska lägga grunden, ingen annan. Således spelar vi och lär oss hemma - då finns förhållningssättet redan klart väl ute "ensamma" i världen.

(null)

Vi har, so far, ett barn vi inte behöver bry oss om alls. Han spelar lite och släpper det sen för att roa sig med annat (max 20 minuter). Och så har vi ett annat barn som på inget sätt kan hantera detta. Han fastnar helt (skulle lätt sitta hela dagen), uppvisar både aggressivitet och stressbeteende medan han spelar - för att inte nämna när vi meddelar att spelandet är över. Hur trean blir får vi se, hon är så liten ännu. Därmed tillkommer ju användar-regler, lite som övning, för båda. Definitivt svårare övning för den ene än för den andre.

/My
En tvååring och två döva
En sekund har hon hunnit vara två år och redan har hon beslutat om att föra krig mot allt och alla. Likt en diktator äger hon allt och Gud nåde den som rör sig utan hennes tillåtelse. Och som hon skriker...

Och så de två andra... Scenario:

Vi är ensamma. Pappan är ute på egentid (och har faktiskt inte en enda gång hört av sig - kul kille). Barnen ska sova med mig. Vi läser bok. Jag ber dem sedan lägga sig och ligga stilla för en del av treans ha-och-skrik-beteende beror på att hon är helt galet trött. De ligger inte stilla. De vet att det är en regel för att få vara i min säng. Jag säger återigen åt dem att ligga stilla och vara tysta, jag förklarar att om detta inte görs måste storbarnen lämna sängen. Tvåan armbågar trean i huvudet gång på gång på gång. Totalt fem gånger säger jag åt dem. Den femte är det dags att gå. Vad gör ettan då? Jo, han vägrar gå. ALLTSÅ ÄR DET YTTERLIGARE EN GREJ HAN SKITER I ATT LYSSNA PÅ!!

Well. Lite proppar flög hos mig och slutligen gick han. Han fick välja mellan att självmant gå eller bäras bort. Han gick. Gråtandes. Meddelade att jag är "dum". Jag frågade om det inte var lite dummare ändå att totalt sex gånger skita i vad jag sagt trots att jag förklarat att de skulle behöva gå om det inte gjordes som jag sa... Han svarade inte. Jag tycker i alla fall det. Nästa gång kanske de faktiskt ligger stilla så vi kan sova ihop igen. Men tveksamt. Det är liksom samma visa varje gång...

(null)

Jag tycker att det är sjukt svårt. Egentligen vill jag ju ha alla barn i min säng. Egentligen. Men jag kan inte låta de stora hålla trean vaken bara pga bus... Framför allt inte när hon förvandlas till ett riktigt monster hela dagarna när hon inte får sova (och då har hon ändå sovit två timmar idag). Jag orkar liksom inte ha konflikter med en tvååring konstant om de kan avlösas med att alla får ordentligt med sömn. Grabbarna kan ju hålla på och stöka i timmar. Men det är så sjukt trist att skicka iväg dem. Jag är inte all for att vara konsekvent hela tiden, ibland säger man asdumma saker som man faktiskt inte kan, eller bör, genomföra "bara för att". De visste dealen långt innan de skickades iväg - jag var alltså inte konsekvent när jag sa "nästa gång får ni gå...". De fick fler chanser på sig. Jag lackade helt enkelt. Totalt. Och nu ångrar jag mig...... Men jag hoppas att det nästa gång går bättre. 

Hoppet är det sista som lämnar en småbarnsförälder!

/My

Tvåårsfasoner
Trean som egentligen inte ställt till med nåt sedan sin födsel, ja förutom att bara skrika så fort hon såg sin pappa i åtta månader, har nu börjar närma sig sin tvåårsdag och i och med det även skapat en del.... Eh... Fula vanor.

Min värsta tvååring var tvåan. HERREMINGUD! Han hade kris om solen sken, om bananen gick av, om vi skulle gå, om vi inte skulle gå, om han skulle sitta, inte sitta, stå, ligga.... You name it. Det kändes på riktigt som att han letade saker att få bråka om - som gemene medelålders vit snubbe på Internet these days. Jag vill minnas att jag släpade tvåan i kragen på jackan från plats A till B ungefär från hösten 2016 till sommaren 2017. Som jag skrikit på honom, och tagit i honom hårt. Jag till och med lämnade honom på en parkering och körde iväg. Än idag kan han helt sätta sig på tvären om nåt inte går som han vill, typ om det regnar ute men han ville ha sol... Och han skrek om det som blev fel i timmar, gärna en hel dag. Att avleda honom har aldrig gått. Det gick så långt att jag bad om hjälp hos BUP när han vrålar i fyra timmar för att jag tog en dusch fast han inte ville det. Han är helt normal säger dem. Jag känner spontant att vad trean än nu kan tänkas hitta på finns det absolut inget som kommer vara nytt för oss...

Den lilla damen har börjat med det här "omöjlighetstjafset". Hon ska inte sitta i vagn, inte heller gå och inte bäras... Så skriker hon och kastar sig baklänges vilket är rätt korkat för det gör rätt ont att slå i skallen flera gånger om dagen, men det lär hon lära sig. Idag satte hon sig bara ner. Och hon är så lik ettan när han blev arg utseendemässigt då att jag har svårt att hålla mig för skratt. Så vi hänger rätt mycket i dödläge numer min dotter och jag, men jag har den tiden. Jag har också idag ett mycket bättre tålamod, bättre förutsättningar att vara en bra mamma. Jag sover på natten, jag har inte ont någonstans, jag är inte gravid, jag tränar och jag är inte längre sjuk av en förlossningsdepression. Trean får en MYCKET bättre start i livet än tvåan fick. Ettan kunde också bli arg såklart, men inget liknande tvåan eller det trean börjar visa prov på.

(null)

Annars är hon en väldigt positiv individ. En levnadsglad och nyfiken person som vet vad hon vill, och också ofta får som hon vill för att hon skriker så att glas går sönder om inte. Hon älskar Pippi Långstrump och har helt barrikaderat vår TV med Pippi om och om igen. Hennes största idoler är brorsorna och den hon tjatar om varje dag är farfar. Hon tycker om att sjunga, att leka med dockor och att "dega" (Play Doh).  Måla är hon en jävel på men eftersom hon helst målar på väggar, möbler och sig själv är hon inte tillåten pennor... 

Den 28/10 har vi ingen ettåring kvar längre!

/My