”Gullemamma”

Ett av mina barn går ingenom en ganska tuff tid just nu. Det är mardrömmar och dödsångest och oro. Mycket stök på nätterna, mycket tankar om döden, tårar och separationsångest och tyngd. Men också massor av kärlek.


Jag är ”den bästa mamman” (tack för det mitt hjärta). Jag är en ”gullemamma” och en ”myspys-mamma”. Jag är väldigt icke ensam these days. Är det inte min snart ettåring som klättrar på mig så är det barnet med dödsångest. Vi sover alla fem i en stor hög i dubbelsängen numer. Alltså, ”sover”. Det är ett skämt liksom. Det är pussar och kramar och hudkontakt och närhet. Det är frågor, knäsittande och täta kontroller av att jag inte plötsligt försvunnit.

Jag håller i mig och försöker hålla ut. Ska jag vara ärlig minns jag själv hur orolig jag var över att min mamma och pappa skulle dö ifrån mig... Jag oroade mig över vår planet, att solen skulle äta upp oss. Nåt jag hört men såklart inte förstod. Jag var äldre än min oroade unge är, men han är också väldigt väl utvecklad i sitt känsloliv.

Jag vet liksom inte mer att göra än lyssna på honom... Ge honom tid och svara på hans behov. Jag ligger med ena armen under hans nacke, trean i min BH och den tredje ingen tätt inpå bakom ryggen. Ja, brodern som inte har dödsångest behöver också närhet. Jag är som en klämd sardin. Min kropp skriker efter att få vara ifred. Jag vill inte!! Jag vill dock än mindre lämna ett litet barn ensam med väldigt väldigt stora tankar, tankar jag själv knappt har kontroll på. Hjälper att sitta ihop med mig några månader, kanske år, ja men då är det så det får vara.

/My

"JAG VILL INTE!"

Det är ettans ledord. Han vill aldrig nåt, absolut inget nytt, och han svarar alltid "Jag vill inte" när det är saker på G. Ja, förutom att få en glass eller åka till lekland. Eller till bästa kompisen T. DÅ är det rungande JA!
 
Det var svårt att "skola in" igen. Jag fick hänga kvar på förskolan i en timme innan det blev läge att jag faktiskt var tvungen att gå, hade nog aldrig kunnat gå annars (jag går inte från ledsna barn). Det bestämdes att alla barn skulle ut och leka på förmiddagen och då var jag och trean såklart tvugna att gå hem för vi hade inga regnkläder. Så jag fick mina tusen pussar (så att dom ska räcka ända till klockan 15:00) och gick. Ettan berättade sen att han hade gråtit... Mest för att det inte fanns nåt att leka med (nya ord - mina barn har aldrig annars tråkigt) och för att cyklarna som han ville cykla på alla var upptagna. När jag frågade närmare, eftersom mina barn aldrig annars har tråkigt och är ledsna pga "finns inget att göra", om det kanske var så att han egentligen var ledsen för att mamma gick svarade han ja. Sen la han till; "När jag stod där och grät i regnet bestämde jag mig för att aldrig mer gå till förskolan...". Ni hör... Hjärtat går i tusen bitar. Även tvåan hade haft en ledsen dag, med tårar och ilska.
 
Jag tycker inte alls att det är speciellt lätt detta. Mina barn behöver ingen förskola och vi behöver inte heller ha dom inskolade. Mina barn är inskolade för att jag är lat, för att jag inte orkar rådda med luncher, mellanmål, 711 ombyten, alla dispyter, tvåans kontinuerliga psykbryt osv osv osv mer (och för att jag tror på att ha varit i någon form av verksamhet innan skolstart). Jag har inte den ork och kraft, det intresset kanske?, som jag hade för ett år sedan. Jag var liksom supermorsan - vi var iväg hela dagarna, vi lekte, vi busade, jag ordnade luncher och mellanmål och vi besökte kompisar. Varje dag, nästan. Vi räknade och pratade om skogen, naturen, regnet... Undersökte stenar och sand. Pratade om köer och ja, viktiga saker i livet. Den energin finns inte mer. Senaste har jag mest tagit med barnen någonstans och sedan suttit på en stol och nästan engagerat mig när dom slagits, typ. Men knappt då heller. Barn slåss ofta. Om inget. Man orkar fan inte engagera sig varje gång. Faktiskt. Det är typ omänskligt att orka det. Så när ettan fortsatte med; "Varför behöver jag gå förskola? Jag vill ju inte. Jag vill vara hemma med dig och leka med T på dagarna." Ja, då blev det jävligt svårt att motivera att han ska vara där faktiskt. Ettan och tvåan vet att mamma är hemma med trean.
 
Vi kom i alla fall fram till att det faktiskt är så att man inte kan bestämma sig för en sak efter att ha provat en gång. Sedan sa jag att han i alla fall var tvungen att prova gå till kören (som han varit med i sedan januari) i alla fall en gång innan han bestämmer att han ska sluta, för även det var såklart ett "Jag vill inte". Dumt sagt för han hade ju faktiskt varit på förskolan EN gång ju! Och ärligt är det ju faktiskt så att man inte behöver prova allt innan man bestämmer sig för att man inte vill, exempelvis vill jag inte ha en aubergine uppkörd i röven om någon skulle föreslå en sådan sak. Typ. Men... Han provade förskolan idag igen, och han gick till kören, och nu ska han faktiskt fortsätta med förskolan OCH med kören för idag var det ju faktiskt lite roligare. Cyklarna hade varit lediga... Och jag kan slappna av lite till med vetskapen om att jag får gå hem igen, i alla fall tre dagar per vecka, och vara ifred. Eller ja, med bebis... Men hon bråkar inte så jävla mycket, än (fast hon är faktiskt pissjobbig - sitter inte stilla i matstolen, skriker så fort jag sätter ner henne, sover bara några minuter åt gången, om alls osv osv osv).
 
Jag förväntar mig alltså ett "Jag vill inte!" även till Innebandylekis som startar i oktober. Ettan, född 2013, är anmäld och vi ska ordna med utrustningen i veckan. Pappan, och jag, har bakgrund som innebandyspelare och det vore ju såklart skitroligt om även ettan, tvåan och trean ville anamma just innebandy (eller fotboll). Ettan känns långt ifrån som en innebandykille men prova tycker vi att man gör ändå. Tvåan är anmäld till gymnastik men han är ett annat sorts barn. Tvåan är en som gärna provar, för att sen berätta vad han tycker och tänker. Det är rätt fantastiskt hur olika några syskon kan bli...
 
/My

Min 3,5-åring

Ett unikum av denna värld. Han är svår att beskriva min tvåa men en kan i alla fall säga som så att han inte riktgt befinner sig på samma planet som oss andra...


I affären. Jag säger att vi ska gå hitåt, han går ditåt och försvinner. Inte för att medvetet göra tvärtom utan för att han bara lallar runt. Som ett UFO. Han varken hör eller ser, eller lyssnar. 

Hemma. Vi säger att han ska gå och tvätta händerna på toaletten. På vägen dit glömmer han bort vart han skulle och går in i gäst-/datorrummet istället. Väl inne på toaletten, efter en del guidning, hör vi hur han grejar runt men aldrig spolar vatten. Plötsligt kommer han ut spritt språngande näck. Vad hände där inne kanske vi undrar. Han vet inte. Tvättade du händerna undrar vi vidare. Han minns inte... Han går tillbaka, efter lite guidning, och det enda som spolas i är toalettstolen. Han kommer ut, fortfarande naken. Tvättade du händerna nu då undrar vi. Nej. Han kissade lite istället. Tredje gången gillt då? Jajomen! NU tvättades händer!

Det här är ju gulligt egentligen. Han är så vilse i kolan att jag undrar om jag tappat honom på huvudet alldeles för många gånger när han var bebis. Och det är gulligt. Min lilla rymdvarelse. Men, det stora MEN:et, när detta skett varje dag sedan pojken började förstå instruktioner och man kanske, men bara kanske, verkligen just nu behöver att han LYSSNAR OCH GÖR VAD MAN SAGT är det mindre gölligöll. Han kan bara inte, helt enkelt. Han glömmer/förstår inte/lyssnar inte. Någonsin. Nånsin.

/Frustrerad mor till tre