Pseudomamman

En tvååring och två döva
En sekund har hon hunnit vara två år och redan har hon beslutat om att föra krig mot allt och alla. Likt en diktator äger hon allt och Gud nåde den som rör sig utan hennes tillåtelse. Och som hon skriker...

Och så de två andra... Scenario:

Vi är ensamma. Pappan är ute på egentid (och har faktiskt inte en enda gång hört av sig - kul kille). Barnen ska sova med mig. Vi läser bok. Jag ber dem sedan lägga sig och ligga stilla för en del av treans ha-och-skrik-beteende beror på att hon är helt galet trött. De ligger inte stilla. De vet att det är en regel för att få vara i min säng. Jag säger återigen åt dem att ligga stilla och vara tysta, jag förklarar att om detta inte görs måste storbarnen lämna sängen. Tvåan armbågar trean i huvudet gång på gång på gång. Totalt fem gånger säger jag åt dem. Den femte är det dags att gå. Vad gör ettan då? Jo, han vägrar gå. ALLTSÅ ÄR DET YTTERLIGARE EN GREJ HAN SKITER I ATT LYSSNA PÅ!!

Well. Lite proppar flög hos mig och slutligen gick han. Han fick välja mellan att självmant gå eller bäras bort. Han gick. Gråtandes. Meddelade att jag är "dum". Jag frågade om det inte var lite dummare ändå att totalt sex gånger skita i vad jag sagt trots att jag förklarat att de skulle behöva gå om det inte gjordes som jag sa... Han svarade inte. Jag tycker i alla fall det. Nästa gång kanske de faktiskt ligger stilla så vi kan sova ihop igen. Men tveksamt. Det är liksom samma visa varje gång...

(null)

Jag tycker att det är sjukt svårt. Egentligen vill jag ju ha alla barn i min säng. Egentligen. Men jag kan inte låta de stora hålla trean vaken bara pga bus... Framför allt inte när hon förvandlas till ett riktigt monster hela dagarna när hon inte får sova (och då har hon ändå sovit två timmar idag). Jag orkar liksom inte ha konflikter med en tvååring konstant om de kan avlösas med att alla får ordentligt med sömn. Grabbarna kan ju hålla på och stöka i timmar. Men det är så sjukt trist att skicka iväg dem. Jag är inte all for att vara konsekvent hela tiden, ibland säger man asdumma saker som man faktiskt inte kan, eller bör, genomföra "bara för att". De visste dealen långt innan de skickades iväg - jag var alltså inte konsekvent när jag sa "nästa gång får ni gå...". De fick fler chanser på sig. Jag lackade helt enkelt. Totalt. Och nu ångrar jag mig...... Men jag hoppas att det nästa gång går bättre. 

Hoppet är det sista som lämnar en småbarnsförälder!

/My

Tvåårsfasoner
Trean som egentligen inte ställt till med nåt sedan sin födsel, ja förutom att bara skrika så fort hon såg sin pappa i åtta månader, har nu börjar närma sig sin tvåårsdag och i och med det även skapat en del.... Eh... Fula vanor.

Min värsta tvååring var tvåan. HERREMINGUD! Han hade kris om solen sken, om bananen gick av, om vi skulle gå, om vi inte skulle gå, om han skulle sitta, inte sitta, stå, ligga.... You name it. Det kändes på riktigt som att han letade saker att få bråka om - som gemene medelålders vit snubbe på Internet these days. Jag vill minnas att jag släpade tvåan i kragen på jackan från plats A till B ungefär från hösten 2016 till sommaren 2017. Som jag skrikit på honom, och tagit i honom hårt. Jag till och med lämnade honom på en parkering och körde iväg. Än idag kan han helt sätta sig på tvären om nåt inte går som han vill, typ om det regnar ute men han ville ha sol... Och han skrek om det som blev fel i timmar, gärna en hel dag. Att avleda honom har aldrig gått. Det gick så långt att jag bad om hjälp hos BUP när han vrålar i fyra timmar för att jag tog en dusch fast han inte ville det. Han är helt normal säger dem. Jag känner spontant att vad trean än nu kan tänkas hitta på finns det absolut inget som kommer vara nytt för oss...

Den lilla damen har börjat med det här "omöjlighetstjafset". Hon ska inte sitta i vagn, inte heller gå och inte bäras... Så skriker hon och kastar sig baklänges vilket är rätt korkat för det gör rätt ont att slå i skallen flera gånger om dagen, men det lär hon lära sig. Idag satte hon sig bara ner. Och hon är så lik ettan när han blev arg utseendemässigt då att jag har svårt att hålla mig för skratt. Så vi hänger rätt mycket i dödläge numer min dotter och jag, men jag har den tiden. Jag har också idag ett mycket bättre tålamod, bättre förutsättningar att vara en bra mamma. Jag sover på natten, jag har inte ont någonstans, jag är inte gravid, jag tränar och jag är inte längre sjuk av en förlossningsdepression. Trean får en MYCKET bättre start i livet än tvåan fick. Ettan kunde också bli arg såklart, men inget liknande tvåan eller det trean börjar visa prov på.

(null)

Annars är hon en väldigt positiv individ. En levnadsglad och nyfiken person som vet vad hon vill, och också ofta får som hon vill för att hon skriker så att glas går sönder om inte. Hon älskar Pippi Långstrump och har helt barrikaderat vår TV med Pippi om och om igen. Hennes största idoler är brorsorna och den hon tjatar om varje dag är farfar. Hon tycker om att sjunga, att leka med dockor och att "dega" (Play Doh).  Måla är hon en jävel på men eftersom hon helst målar på väggar, möbler och sig själv är hon inte tillåten pennor... 

Den 28/10 har vi ingen ettåring kvar längre!

/My
Det kan aldrig bara få kännas bra
Ettan och tvåan har ju börjat förskolan igen och om än ettan var rädd och orolig för detta med femårsgrupp så är han idag pepp och vill dit, men han vill inte gå längre än till 12:00 och det handlar om det här med vilan efter lunch.
 
Hösten 2017 var mina barn med om en väldigt otrevlig pedagog under just vilan. Händelsen/händelserna gjorde att båda barnen är väldigt oroade och restriktiva inför just "vila". I den grupp de gått tillsammans på innan, där tvåan fortfarande är kvar, är vilan minst 30 minuter - ibland längre. Dels behöver inte mina barn vila och dels måste barnen, enligt min uppfattning, ligga ner och ligga stilla under hela den tiden. Tänk dig att vara 3-4 år gammal och behöva ligga stilla i 30-50 minuter utan att ha behov av det... Det är svårt. Mina barn HATAR däför vilan, med all rätt. I femårsgruppen har de också vila men den ser lite annorlunda ut, dels är den inte lika lång och dels har jag uppfattat att det inte är nåt tvång på att ligga ner där. Detta försöker jag förklara för ettan och  han ska "prova vara med men inte nu" - så jag hämtar 12:00. Det suger men så får det vara.
 
Tvåan då. Min tvåa... Han som om ett halvår är fem år gammal (i februari), framåt, välutvecklad och i behov av lite utmaningar i livet. Han har hamnat i en grupp där det i princip enbart befinner sig 2,5-åringar... Barn som knappt har ett språk, som fortfarande har blöjor och som ja, inte kanske ger just min tvåa nåt att göra. Efter första dagen var han aningen nedstämd och sa "det är bara bebisar där" vilket också pedagogen jag pratade med bekräftade. Det är mycket smått just nu. Max en handfull barn födda 2014, och då är min sin född väldigt tidigt 2014 och dessutom aningen före många i samma ålder. Men han är pepp och han vill gå och han vill vara till mellis, vilket innebär 15:00. Och så länge det är så så får det väl vara så. Jag kommer såklart ta upp frågan kring hur det är tänkt med han, och de andra äldre barnen, i grupp med mest "bebisar". Alltså vi har en nästan tvååring hemma och hennes behov i jämförelse med tvåans behov är vitt skilda. Jag ser inte vad han ska få ut av förskolevistelsen om inte en plan för honom, och hans likar, finns. Det är ENORM skillnad på gruppen denna termin jämfört med tidigare och jag har full förståelse för att den förväntning min tvåa hade på att komma tillbaka till förskolan totalt grusades...
 
Vidare klagomål mina barn har och som jag är helt eniga med dem i är att samlingarna tar närmare 30 minuter. Varje barn får sitt namn uppläst (eller ska läsa själva) för att sedan komma fram och säga godmorgon för att klistra upp sin lapp på en tavla. När allt det är gjort ska man också läsa och klistra upp de som inte är närvarande, det är 17 namn utöver pedagogernas......... JAG har svårt att sitta stilla under den tiden. När barnen sen ska gå ut i vinter behöver de sitta fullt påklädda och vänta på varandra till alla har kläder..... 17 barn. Min tvåa fullt påklädd tiden det tar för pedagogerna att få på kläderna på minst sju till åtta stycken 2,5-åringar, ja det plågar mig att tänka på redan nu och mina barn har sedan start ifrågasatt varför de inte få klä på sig och gå ut på gården (som dessutom är inhägnad), där har mina barn behövt ta ett steg bakåt i självständighetsutvecklingen jämfört med hemma där de alltid går ut själva. Men vi får se. En ska ju inte måla fan på väggen och dessutom är det ingen katastrof. Ger inte förskolan nåt så tar jag hem honom. Just nu ser jag att han har mer utbyte av att vara med mig än med barn i treans storlek, typ. Det är dock skönt att jag har ytterlgiare en förälder till ett barn i mer behov än 2,5-åringar som knappt kan prata bakom ryggen. Vi är två som tidigt reagerade på att gruppen så som den ser ut just nu  inte är bra, om nu inte en plan vi inte ännu fått ta del av finns. Jag ska propsa på att min tvåa redan i vår, om inte tidigare, flyttas upp i femårsgruppen. Han har inte alls samma behov som barnen i den grupp han går i nu, så mycket är i alla fall säkert.
 
Ettan kommer att gå 8:30-15:00 måndag till onsdag, vara hemma torsdag för familjegrupp och sedan gå (om jag ens pallar lämna honom) 8:30-14:00 på fredagen. Tvåvan kommer att gå som ettan måndag till onsdag och sedan vara hemma med mig/pappa och trean torsdag till söndag. Eventuellt kommer han att alltid plockas hem 12:00 pga vilan, om ingen plan för honom och de andra barnen helt utan behov av att ligga ner i 30 minuter kan göras. Vi får se. Tacksamheten i att kunna göra som vi vill beroende på hur saker passar oss är enorm. Men det är kul att båda barnen är så glada och ser fram emot måndagen och förskolan igen!
 
/My