Pseudomamman

En tvååring och två döva
En sekund har hon hunnit vara två år och redan har hon beslutat om att föra krig mot allt och alla. Likt en diktator äger hon allt och Gud nåde den som rör sig utan hennes tillåtelse. Och som hon skriker...

Och så de två andra... Scenario:

Vi är ensamma. Pappan är ute på egentid (och har faktiskt inte en enda gång hört av sig - kul kille). Barnen ska sova med mig. Vi läser bok. Jag ber dem sedan lägga sig och ligga stilla för en del av treans ha-och-skrik-beteende beror på att hon är helt galet trött. De ligger inte stilla. De vet att det är en regel för att få vara i min säng. Jag säger återigen åt dem att ligga stilla och vara tysta, jag förklarar att om detta inte görs måste storbarnen lämna sängen. Tvåan armbågar trean i huvudet gång på gång på gång. Totalt fem gånger säger jag åt dem. Den femte är det dags att gå. Vad gör ettan då? Jo, han vägrar gå. ALLTSÅ ÄR DET YTTERLIGARE EN GREJ HAN SKITER I ATT LYSSNA PÅ!!

Well. Lite proppar flög hos mig och slutligen gick han. Han fick välja mellan att självmant gå eller bäras bort. Han gick. Gråtandes. Meddelade att jag är "dum". Jag frågade om det inte var lite dummare ändå att totalt sex gånger skita i vad jag sagt trots att jag förklarat att de skulle behöva gå om det inte gjordes som jag sa... Han svarade inte. Jag tycker i alla fall det. Nästa gång kanske de faktiskt ligger stilla så vi kan sova ihop igen. Men tveksamt. Det är liksom samma visa varje gång...

(null)

Jag tycker att det är sjukt svårt. Egentligen vill jag ju ha alla barn i min säng. Egentligen. Men jag kan inte låta de stora hålla trean vaken bara pga bus... Framför allt inte när hon förvandlas till ett riktigt monster hela dagarna när hon inte får sova (och då har hon ändå sovit två timmar idag). Jag orkar liksom inte ha konflikter med en tvååring konstant om de kan avlösas med att alla får ordentligt med sömn. Grabbarna kan ju hålla på och stöka i timmar. Men det är så sjukt trist att skicka iväg dem. Jag är inte all for att vara konsekvent hela tiden, ibland säger man asdumma saker som man faktiskt inte kan, eller bör, genomföra "bara för att". De visste dealen långt innan de skickades iväg - jag var alltså inte konsekvent när jag sa "nästa gång får ni gå...". De fick fler chanser på sig. Jag lackade helt enkelt. Totalt. Och nu ångrar jag mig...... Men jag hoppas att det nästa gång går bättre. 

Hoppet är det sista som lämnar en småbarnsförälder!

/My

Nu är det över!
Nu har vi ingen bebis hemma mer. Idag, 08:21, kom hon till världen för hela två år sedan och oj vilka två år det varit.

Trean började sin karriär i vår familj med att vara en rätt lugn och relaxad unge. En fördel med att ha alla barn hemma är att de dels lär känna varandra väldigt väl, dels inte känner sig bortprioriterade bara för att ett syskon kommer och dels har bebisen nåt att roa sig med (titta på sina syskon) så en själv får händerna fria oftare. Nu är hon dock inte längre vidare lugn och relaxad, eller i jämförelse med tvåan och ettans framfart vid samma ålder är hon medvetslös men hon vet vad hon vill och ser till att få det med.

En oro jag hade inför treans ankomst till oss var den stora ålderskillnaden mellan henne och hennes bröder (2 år och 9 månader respektive 3 år och 9 månader). Jag var ledsen över att trean skulle bli ensam och inte få vara med men det var i efterhand helt onödig oro. Trean är med, och ettan och tvåan ser till att hon också är med. De leker, busar, slåss, tjafsar, kastar saker på varandra, badar, målar, fixar och är syskon på alla de sätt syskon är. Hon letar efter dem när de är på förskolan och de hoppar direkt på henne med pussar, kramar och lek när förskolan väl är slut. Jag skulle vilja påstå att det här med att ha priviliegiet att kunna ge sitt barn syskon är en fantastisk övning i ödmjukhet och respekt. Hon är liten, de måste hjälpa och lyssna och respektera hennes nej. Och det är fantastiskt att också se hur bröderna utvecklats sedan hon kommit. 

Trean är en rätt levnadsglad men mycket sur person. Hon pratar sju stugor fulla numer men säger också långa meningar ingen av oss förstår vilket såklart frustrerar henne. Hon leker gärna med dockor och Pippi-figurerna, ja och så med allt hennes bröder råkar ta i. Hon sjunger mycket och vi dansar dagligen till musik. Förutom ettan och tvåan är hennes favoriter farfar och farmor men hon har ännu inte bett om att få sova där trots att brorsorna ofta gör det. Varje vecka har hon en-två dagar egentid med farfar då vi jobbar vi föräldrar, riktig lyx för oss alla.

Trean är fortfarande en väldigt liten unge med sina 82cm och 10,4kg men hon kompenserar det genom att vara en gaphals som slåss. Hon skriker "MIIIIIIN" om allt och röjer runt här hemma. På gott och ont. Hon är flicka = bra egenskaper. Hon ska vara en medmänniska en  dag = mindre bra egenskaper. Men jag tänker att det kommer att jämna ut sig... Hoppas jag. Hon har länge nu varit en typisk tvååring som kan allt själv, fan heller ska ha hjälp och om minsta sak inte går som hon vill (eller tror att hon vill) så har vi dödläge deluxe. Ni med starka tvååringar vet precis vad jag menar. Det där läget där man inte kommer någonstans och barnet bara skriker, helt idiotisk plats i utvecklingen. Men uppenbart viktig för nåt.

Hur det känns? Det känns faktiskt bra. Vi är klara med vår familj. Den är komplett och vi planerar plötsligt konserter i vår, kanske någon semester ihop utan barnen, jag ska plugga igen. Plötsligt är den här tunga bebistiden förbi och vi trivs som fisken i vattnet med det!

Grattis till oss och grattis till vår trea!

(null)
Och med hennes tvåårsdag ökar vårt behov av hennes privatliv. Vi får se vad som händer med sociala medier och skrivandet.

/My
Tvåårskalas!
Hon fyller ju inte förrän nästa helg egentligen min trea men med föräldrar som aldrig är lediga ihop, i princip, så planerades kalaset redan denna helg och oj sådant kalas det blev!

Alltså fyller man två år behöver man inget avancerat kalas med tysen människor inbjudna. Åtta barn huserade här varav tre är mina egna, fyra bästa kompisarnas barn och ett grannen (treans bästa kompis på sex år). Två familjer inbjudna med andra ord, rätt lagom för oss. Eftersom trean har dille på Pippi Långstrump var det också temat för kalaset.

Vi körde Pippiballonger, muggar, sugrör och tallrikar. Vi gjorde det enkelt i och med att vi efter barnkalaset bjudit hit barnens gammelmormor och gammelmorfar (alltså la sambos mormor och morfar), farbror, farmor och farfar samt la sambos ena farbror. Chokladbollar, kolakakor, fruktsallad och glass var "maten" som bjöds på och enbart två timmar avsattes för detta. Trean sover ännu dagtid och när kalaset var klart strax efter 13-tiden var det exakt det hon gjorde innan nästa kalas. Hon laddade om helt enkelt.

(null)

Vi har så himla fina vänner. De hade fixat Pippileksaker, Babblarnaspel och alla kom för hennes skull. Av oss fick hon Hoppetossa och Babblarnafigurerna. Farmor och farfar dök senare upp med kläder inför både annalkande resa till Mexico och vintern. Farfar hade byggt henne en docksäng med farmorsydda sängkläder till. Vidare fanns där en docka med tillbehör, en del av dem även stickade av farmor. Fantastiska människor, trean satt länge länge med den dockan och sängen sen. Även mormor, morfar och mostrar fanns på plats under helgen och hade ordnat med Pippis peruk, nåt trean tyvärr inte vågade ha på sig förrän senare på kvällen när de redan åkt. Tur att foton går att skicka smidigt numer!

(null)

Tacksamhet är väl det jag känner någonstans. Här är vi liksom. Jag och min familj. Helt vanliga människor med så många runt oss som bara är där, alltid. Människor som lägger tid och energi för att göra mina barns födelsedagsfirande till nåt speciellt. Till nåt värt att minnas. Evig tacksamhet! Kärlek. 

Och från och med nästa söndag har jag ingen bebis mer. Då är hon två!

/My