Pseudomamman

Hösten 2020
I januari 2018 blev trean plötsligt erbjuden en förskoleplats. Vi hade helt glömt bort att flytta henne då vi tidigare köade henne att starta hösten 2018 (lagom till två år). Ni som känner mig vet att inga tvååringar frivilligt skolas in hos oss men vi trodde inte att vi ekonomiskt skulle hålla längre.

I och med att trean då råkade hinna bli erbjuden en plats kan vi inte just nu riskera att det återigen händer - tackar man då nej förlorar man hela köplatsen. Nu ska ju trean gå på samma förskola som hennes bröder vilket ger oss syskonförtur MEN man vet aldrig. I dagarna flyttade vi henne till start hösten 2020. Hon fyller då fyra år och fyra år är en rätt lagom ålder. I efterhand var tvåan lite väl liten vid start som nyss fyllda tre...

(null)


Hon kommer dä att hinna gå ett år på en 3-4-årsavdelning och ett, om finns kvar, år på uteslutande femårsavdelning innan hon blir tvingad in i skolvärlden i och med obligatorisk förskoleklass numera. Varför sexåringar ska ha obligatorisk nåt alls vet jag inte. Gällande barn tar sällan politiker beslut baserade på aktuell forskning utan kör lite på känn, och 40 år gammal forskning.

Nu slipper vi riskera att falla ur en kö och har vi behov tidigare gör förturen att också det kommer att gå bra! Två år till med vårt sista hemmabarn helt enkelt! Sen är det slut.

/My


Halv
(null)

Hon är stor nu min unge, och blir suddig på alla bilder. Men det passar för bloggen där jag inte vill ha henne hur synlig som helst ändå...

Hon sover borta för första gången och jag, ja. Jag är halv. Jag vill minnas att jag var lika ledsen och halv när ettan och tvåan också valde att sova borta. Nu har trean inte uttalat att hon VILL sova borta, däremot har hon svarat sin bror "ja" när han frågat om också hon skulle sova hos farmor och farfar och vi åkte helt enkelt aldrig och hämtade henne. Strax efter 20:00 MMS:ade farmor ett foto på hur de läser Kalenderboken (ett kapitel per dag till julafton) och 20 minuter senare kom nästa meddelande; Hon sov. Hon hade inte frågat efter oss.

För mina barn är farmor och farfars hem lika mycket deras hem. De har ett eget rum, leksaker överallt och fri tillgång till allt. De har egna tandborstar och röjer där så som här! Trean är dessutom där mest, farfar är ju vår "dagpappa". Trean spenderar nästan 50% av sina vardagar med honom. Hon, de, är trygga där. Att hon inte ens frågat efter oss förvånar inte mig ett dugg. Det gör mig bara glad.

Men ja. Jag är halv. Känner mig tom. Jag är ledsen ända in i själen. Det är min sista bebis som "bryter sig fri" och hur det än är så gör det ont. Lika glad och stolt är jag ledsen. Vore konstigt annars tänker jag. Hon och jag har varit en i två år och nästan två månader (den 28/12). Nu börjar hon bli en och kvar blir jag att hitta mig själv igen, ensam på nåt vis. Det är samma känsla som nu när ettan söker sig bortåt. Han växer, han blir stor. Det har varit han och jag i nästan sex år (28/1) och nu börjar han söka sig mer bortåt än tidigare. Andra saker än mamma och pappa börjar naturligt nog betyda mycket också... Precis som det ska vara. Exakt och precis som det ska vara. Men herregud så det känns...

/My


En tvååring och två döva
En sekund har hon hunnit vara två år och redan har hon beslutat om att föra krig mot allt och alla. Likt en diktator äger hon allt och Gud nåde den som rör sig utan hennes tillåtelse. Och som hon skriker...

Och så de två andra... Scenario:

Vi är ensamma. Pappan är ute på egentid (och har faktiskt inte en enda gång hört av sig - kul kille). Barnen ska sova med mig. Vi läser bok. Jag ber dem sedan lägga sig och ligga stilla för en del av treans ha-och-skrik-beteende beror på att hon är helt galet trött. De ligger inte stilla. De vet att det är en regel för att få vara i min säng. Jag säger återigen åt dem att ligga stilla och vara tysta, jag förklarar att om detta inte görs måste storbarnen lämna sängen. Tvåan armbågar trean i huvudet gång på gång på gång. Totalt fem gånger säger jag åt dem. Den femte är det dags att gå. Vad gör ettan då? Jo, han vägrar gå. ALLTSÅ ÄR DET YTTERLIGARE EN GREJ HAN SKITER I ATT LYSSNA PÅ!!

Well. Lite proppar flög hos mig och slutligen gick han. Han fick välja mellan att självmant gå eller bäras bort. Han gick. Gråtandes. Meddelade att jag är "dum". Jag frågade om det inte var lite dummare ändå att totalt sex gånger skita i vad jag sagt trots att jag förklarat att de skulle behöva gå om det inte gjordes som jag sa... Han svarade inte. Jag tycker i alla fall det. Nästa gång kanske de faktiskt ligger stilla så vi kan sova ihop igen. Men tveksamt. Det är liksom samma visa varje gång...

(null)

Jag tycker att det är sjukt svårt. Egentligen vill jag ju ha alla barn i min säng. Egentligen. Men jag kan inte låta de stora hålla trean vaken bara pga bus... Framför allt inte när hon förvandlas till ett riktigt monster hela dagarna när hon inte får sova (och då har hon ändå sovit två timmar idag). Jag orkar liksom inte ha konflikter med en tvååring konstant om de kan avlösas med att alla får ordentligt med sömn. Grabbarna kan ju hålla på och stöka i timmar. Men det är så sjukt trist att skicka iväg dem. Jag är inte all for att vara konsekvent hela tiden, ibland säger man asdumma saker som man faktiskt inte kan, eller bör, genomföra "bara för att". De visste dealen långt innan de skickades iväg - jag var alltså inte konsekvent när jag sa "nästa gång får ni gå...". De fick fler chanser på sig. Jag lackade helt enkelt. Totalt. Och nu ångrar jag mig...... Men jag hoppas att det nästa gång går bättre. 

Hoppet är det sista som lämnar en småbarnsförälder!

/My