Nu börjar det likna nåt!

Höstterminen har dragit igång. Vi kick-startade med öppna förskolan och såklart de EVIGA frågorna och påståendena om hur viktigt det är att vi skolar in trean nu i höst, senast i vår. Snark, snark, snark.... Varenda terminsstart är det så. Man sitter där med sin bebis liksom och ska börja samtala inskolning.


Barnen ska var lediga till 4/9 så vi har några veckor på oss att hänga bara jag och dom, som förr. Vi ska vara på öppna, åka till museum och träffa vänner. Vi ska också börja inhalera kortison så att vi, när vi blir sjuka (för det blir vi) redan är redo och kanske kanske kanske slipper åka in till akuten med trean. Kanske. Jag ska inte påstå att jag längtat efter detta, vardag med jobb och massa måsten, men jag ser det inte heller som något negativt och tråkigt. Jag trivs med vår vardag också. Framför allt vår vardag med barnen hemma, det är sjukligt långtråkigt utan ettan och tvåan MEN dom ska vara på förskolan. Dels finns inte väldigt många barn i deras ålder utanför förskolan och dels orkar jag inte vara den där supermamman som hittade på saker varje dag (även om just varje dag inte behövs).

Imorse gjorde jag det jag är van vid. Kollade vädret (så jag vet vad jag behöver ha med mig i klädväg åt allihopa), ordnade matlåda (är ofta borta över lunch), packade mellanmål, tog fram ombyten (minst två per unge pga några glömmer gå på toa ibland, ofta) och rotade rätt på lås till vagnen, babymonitor och våtservetter (svårt att pricka bajs i toaletten borta ibland). Off we went jag och di tre musketörerna. Jag glömde våtservetterna på bordet, tog inte med kläderna jag skulle ge till vännen och missade det där med att bestick är bra om en ska äta ris ute... Men det löste sig och jag menar - det är dag ett. Jag hinner nog få till mitt packande helt rätt igen sen! Jag börjar i alla fall känna igen min vagn numer. Helt fullproppad med saker, och fler blir det allt eftersom säsongen ändras. När jag sen ska ha med fodrade regnställ, stövlar och vinterkläder blir det nog en vagn till att släpa på! Typ. HUR klarar man sig utan vagn sen!?


Det var roligt. Vi har haft en bra dag och jag har även planerat höstens alla tider klart åt barna. Nåt har hänt med vår kommunikationsapp till förskolan, min sambo kommer inte längre in så jag fick äran att glida in och fixa. Jag hatar sånt. Jag förstår knappt appen. Vi är redo för hösten och glädjande nog har trean "sagt" sina första ord vi förstått: "Titt-ut". Fast hon sa mer "nAnA" men med tanke på att hon samtidigt gömde sig bakom ett kuddfodral gör ju att vi såklart förstår precis vad hon menade!


/My


JAGA BAJSBEBISEN!

Jag kan inte riktigt minnas ettans blöjbyten efter att han började att krypa, förmodligen för att det inte var något extraordinärt som skedde när det var dags för sådana. Tvåans däremot, blöjbytena med honom minns jag klart som korvspad. Vi snackar Wrestling, brottning i dess hårdaste form och fullkomligt träningspass av alla muskler i kroppen V A R J E blöjbyte.
 
Det var ungefär samma sak varnenda gång tvåan skulle ha kläder på sig. Jag fick bokstavligt talat, och jag överdriver inte ens lite, sätta ungen i bensax och sedan vålda på honom kläder. För att göra det smidigt för oss alla tog jag på dom lite av varje pö om pö och om vartannat. Så att tvåan hann hämta andan och kraften för att kunna skrika och slåss lite mer... Att jag överlevt med 12 månader mellan barnen det är fan ett mirakel och egentligen borde jag firas med pompa och ståt, medaljer och sånger skrivna enbart för mig för den bedriften. Jag minns så väl den där vinterdagen när jag våldat på tre lager kläder på båda barnen och så bajsar tvåan. Medan jag byter på tvåan klär ettan av sig och när jag väl fått på dom kläderna igen så bajsar ettan... Jag grät. Jag grät som en bebis. Och sen började jag om igen.
 
Det är rätt gött att idag stå med en bebis som visserligen beter sig precis som sin bror, tvåan, vid blöjbyten och veta att det är okej för de andra två barnen klär på sig själva (med viss handräckning). Det är en hel del viharprecistagitavblöjanochdetärbajsöveralltnärhonbestämmersigförattdraiväg-situationer men vadådå? Det är ETT barn med kanske EN bajsblöja lite då och då pga prickar skiten i toalettstolen för det mesta. Så det är överkomligt. Allt med trean är rätt överkomligt och enkelt i jämförelse med att ha två barn med i princip samma behov fast en kan springa iväg, eller ja. Två sprang ju. Tvåan började ju att gå så jävla tidigt (åtta månader).
 
Jag liksom handräcker dom två första och när dom är klara går dom ut på gården/gatan och väntar på mig. Sedan drar jag upp ärmarna och kopplar bensax på trean och börjar brottas på det som brottas på skall. Vintern kommer kort sagt bli intressant, men långt ifrån på samma nivå som det jag redan gått igenom. Jag ska ju också arbeta två av sju dagar i veckan...
 
/My
 
Varför inlägget om min sociala ångest försvunnit vet jag inte. Barnen lekte med telefonen så kanske dom kommit åt att radera.

Jag tar tillbaka det

Jo men jag har ju alltid hävdat att barn inte nöter så mycket på sina kläder innan storlek 98/104. Uttalandet har alltid fått stöd av att det second hand liksom "tar slut" kläder att köpa efter storlek 104, och det mesta från 110 och uppåt är rätt nött och trist. Men nu...

 
Trean kör fortfarande storlek 68. Hon är inte så lång och tjock som bröderna som var i 74 och närmare 80 när dom närmade sig ett års ålder. Trean kör totalt slut på alla kläder redan nu. Hon vägrar matas = äter allt själv = jävligt kladdigt. Utöver det ska trean också vara överallt där hennes bröder är vilket innebär att hon helt enkelt kryper runt utomhus. Hon kryper över asfalt, sand, stock och sten. As we speak är hon längst bort i trädgården och mular svarta vinbär i munnen direkt från busken samtidigt som hon skriker direktiv på Italienska (låter så) åt alla barn som leker hos grannen.
 
Jag är oerhört tacksam för second hand, skänkt och givet. Det har jag visserligen alltid varit och det är faktiskt först nu när ettan har 110-116 som vi köper nytt. Fram till nu är det mesta gåvor eller begagnat. Nu känns det dock värt att köpa nytt, kommer två barn till efter honom. Jag är dock än mer oerhört tacksam idag just pga att trean faktiskt nöter sönder knän och fläckar kläder på löpande band. Byxorna jag igår tog av henne på kvällen var så solkiga över knä och rumpa att jag tvivlar på att dom någonsin blir rena igen. Dom hade hon en sväng på gatan utanför huset igår, och en sväng i sandlådan sen. Min trea är helt enkelt en framåt och social unge. Och hon är nummer tre - det förefaller sig vara lite slappare med "reglerna" då. Höhö.
 

/My