”Gullemamma”

Ett av mina barn går ingenom en ganska tuff tid just nu. Det är mardrömmar och dödsångest och oro. Mycket stök på nätterna, mycket tankar om döden, tårar och separationsångest och tyngd. Men också massor av kärlek.


Jag är ”den bästa mamman” (tack för det mitt hjärta). Jag är en ”gullemamma” och en ”myspys-mamma”. Jag är väldigt icke ensam these days. Är det inte min snart ettåring som klättrar på mig så är det barnet med dödsångest. Vi sover alla fem i en stor hög i dubbelsängen numer. Alltså, ”sover”. Det är ett skämt liksom. Det är pussar och kramar och hudkontakt och närhet. Det är frågor, knäsittande och täta kontroller av att jag inte plötsligt försvunnit.

Jag håller i mig och försöker hålla ut. Ska jag vara ärlig minns jag själv hur orolig jag var över att min mamma och pappa skulle dö ifrån mig... Jag oroade mig över vår planet, att solen skulle äta upp oss. Nåt jag hört men såklart inte förstod. Jag var äldre än min oroade unge är, men han är också väldigt väl utvecklad i sitt känsloliv.

Jag vet liksom inte mer att göra än lyssna på honom... Ge honom tid och svara på hans behov. Jag ligger med ena armen under hans nacke, trean i min BH och den tredje ingen tätt inpå bakom ryggen. Ja, brodern som inte har dödsångest behöver också närhet. Jag är som en klämd sardin. Min kropp skriker efter att få vara ifred. Jag vill inte!! Jag vill dock än mindre lämna ett litet barn ensam med väldigt väldigt stora tankar, tankar jag själv knappt har kontroll på. Hjälper att sitta ihop med mig några månader, kanske år, ja men då är det så det får vara.

/My

Två små gaddar

Hon blev 11 månader igår och har, på två veckor, lyckats utveckla två små tänder i underkäken. Trean är mitt sista barn men det enda barn jag har haft som påverkats av tandsprickning.


Den här sömnbiten som alltid är aktuell som småbarnsmamma och som ALLTID är ojämnställd om en ammar är ännu levande hos oss. Han sover ostört nätterna igenom, jag har i två veckor kanske kanske kanske fått ihop fyra timmar per dygn. På det har jag skött hushåll, lämnat och hämtat barn på förskola (vilket är way more jobbigt än att ha dom hemma), haft möte på förskolan, tagit med barn på gymnastik, kör och andra aktiviteter. Jag har kört fyra gånger till och från barnvagnsbutiken, ordnat luncher och mellanmål, tagit hand om bebis och efter 12:00 också tagit hand om ettan och tvåan. Jag. Är. Trött. Han hävdar sig vara trött, han har gjort det förr. Jag lyssnar inte ens pga blir så oerhört provocerad.

Jag skulle vilja tipsa alla män och partners som inte ammar att bara hålla käften om saker så som trötthet. Bara var tyst. Det finns INGEN i hushållet som är så bestulen på sömn som den som ammar... Trean har väckt mig flera gånger i timmen under denna tandsprickning. Just nu har hon utöver det också sugit på mig non-stop i två timmar. Drar jag mig undan vaknar hon... Ja, och så biter hon mig då och då och det gör till och med ont när hon inte har tänder så ni kan gissa er till smärtan nu när hon har två.

Jag pratade med en bekant som var så uppgiven, arg och ledsen för att hens barn "bara" sov 3-4 timmar i sträck sedan födsel. Barnet är också född 2016. Jag inser att jag också var uppgiven, arg och ledsen över det när ettan var liten. Eventuellt även lite med tvåan. Jag vet dock idag, då jag läste på, att ett barn under ett år, eller runt ett år, som sover 3-4 timmar i sträck sover bra. Jättebra. Jag vet idag att barnet "ska" vakna flera gånger under natten, det är normalt. I princip alla barn hade inte så gjort om det inte fanns en funktion med saken. Och eftersom jag utöver detta har erfarenhet av barn som vaknar flera gånger per timme (tvåan i över 10 månader) så vet jag att 3-4 fan är mirakulöst länge. Och eftersom jag har erfarenhet av barn som numera och sedan några år tillbaka sovit hela nätter utan uppvak så vet jag att det går över. Jag har dock enormt svårt att förstå hur man kan vara så slut av att ha barn som sover 3-4 timmar I STRÄCK! DET ÄR JU EN EVIGHET!!! På den tiden skulle jag, med etta och tvåan som små, ha sovit klart för dygnet. Då var det precis som det är just nu, pga tänderna, med trean - jag snittade 3-4 timmar sömn PER DYGN. I månader. I år.


Skulle jag börja räkna på min sömnbrist så skulle jag förmodligen bli deprimerad, så jag låter bli. Min toleransnivå för bristen är dock lägre idag vilket innebär att jag, när det väl händer att trean strular på natten, blir helt sänkt. Häromdagen somnade jag rakt upp och ner medan ettan och tvåan fick klara sig själva. Ettan hade lagt sig bredvid och tvåan tittade på TV. Tack gode Gudrun för en fantastiskt klok och rätt självgående treåring och fyraåring. Dom kommer alltid till mig och väcker mig om det är nåt.

Nåväl. La sambo pratade om sovmorgon idag, ja alltså till sig själv. Jag har redan varit vaken i flera timmar och lär inte erbjudas någon sovmorgon. Han tycker nämligen att han förtjänar sådana efter att ha "jobbat hela veckan". Hela veckan motsvarar tre dagar då han är ledig varje torsdag och fredag. Hans klocka ringer runt 6:30, ungefär samma tid som trean somnar om igen efter att ha varit vaken sedan 04:00. Sedan vaknar hon för dagen 07:00. Men visst. Sambon kan behöva sovmorgon. Män verkar onekligen vara ett jävligt svagt folkslag....

/My


39,6

Jag tycker att det är jättejobbigt och jättesvårt att vara mamma till spädbarn, bebisar, som är sjuka. Jag reser liksom tillbaka till RS-tiden och vakar över deras andning medan jag oroar mig över att det är NU dom dör... Och nu är trean jättesjuk.


Rent intelligensmässigt vet jag ju, som alltid, att ett spädbarn som ammar på och leker mellan varven inte på något sätt är döende. Trean må ha ganska hög temp (mer än 39 ungefär hela tiden) och den gör henne såklart tröttare (plus att hon andas snabbare) men hon leker, hon ammar, hon dricker vatten och hon äter gärna glass (dock inte direkt mat). Just nu ger hon oss nässpray 72524293 gånger efter varandra medan hon klättrar rundor i sängen. Hon hostar och hon snorar = orsak till febern finns. Det finns, just nu, inget alls att oroa sig för. But still....

Jag googlar "spädbarn med feber", "spädbarn med hög feber". Trean får febernedsättande (men enbart till natten pga jag gillar att sova) och blir manisk så då googlar jag "alvedon spädbarn manisk" men kommer liksom ingenstans med just den googlingen. Bröderna hostar också, men det är bara trean som har feber och även feber för typ triljonte gången i år. Allt jag väntar på är astman, ni vet det där som gör att vi behöver bo på akutens väntrum x antal gånger per år. Men det verkar gå bra denna gång, peppar peppar.


Trean påbörjar nu dygn två med oavbruten ganska hög feber. Jag tar sällan tempen men har tagit den två gånger nu pga att hon är så jävla varm att tapeterna rullar av väggarna. Från buken och uppåt, en kan lätt steka bacon på henne. ATT hon har feber är det ingen tvekan om och egentligen är ju graderna helt irrelevanta så länge hon inte är slö eller på annat sätt påverkad... Egentligen behövs ju inte heller febernedsättande förrän hon är slö och påverkad... Jag känner dock att vi båda får bättre sömn med lite Alvedon i kroppen; mamman slappnar av och bebisen får lugnare andning. Dagtid får hon ingen Alvedon. Febern är ju här för att slåss mot infektionen, att ta bort febern då har i vissa studier visats förlänga infektionen.

Nu kämpar vi på hon och jag, mest hon. De stora är på förskolan på dagarna så jag hinner sova igen/göra ingenting på dagarna för att motverka sömnbristen. Trean ammar flera gånger i timmen och är både ledsen och oroad i sömnen så en annan är ju vaken dygnet runt vid sjukdom. Förhoppningsvis slipper de stora febern och för fortsätta befinna sig på förskolan den planerade tid vi har. Klart roligare än att bli hyschad och tystad av en arg mor som vet hur viktigt det är med sömn när man är förkyld.

Ohoj! Nu somnade bebis igen. Dags att göra detsamma, igen!

/My