År 2014 - Snäppet bättre än 2013

Januari:
 
Jag har varit sjukskriven ett tag på grund av foglossningar, igen. Ettan fyllde ett år och lika lycklig över att hens första år ÄNTLIGEN var över var jag ångestladdad och orolig inför en kommande förlossning och att behöva genomgå ytterligare ett år med en bebis. Förlossningen med ettan låg färskt i minnet och jag underdriver när jag säger att jag var livrädd, jag var mer än rädd. Jag skrev avskedsbrev till ettan om jag skulle dö, så att hen skulle veta att jag trots vår start tillsammans ändå älskade henom högt. Jag kände skam över känslorna av att inte alls bry mig om bebisen i magen samtidigt som mitt enda fokus var ettan. Jag kände sorg över att det jag längtat efter så, ettans andra år i livet, skulle förstöras av tvåans ankomst. Ettans ettårskalas behövde skjutas på till efter förlossningen.
 
Februari:
 
Tvåan föds efter en långsam förlossnings-start. Måndag lades vi in (beslutat av mig), tisdag kväll den 4/2, bara tre dagar efter beräknat, föds hen. Jag hade varit gravid klart. Medicinerna för att starta förlossningen verkade inte annat än på bebisen som stressades men till slut gick det, då fosterhinnorna togs var hen ute på fyra timmar. Fyra stressfyllda och livrädda timmar som avslutades med 10 minuter helt fantastisk krystarbete. Lugnt, kontrollerat, sansat och faktiskt, i efterhand, väldigt harmoniskt. Allt annat än min upplevelse från ettans födelse med personal hängandes på mig, slitandet i mina ben, sugklockan och läkare... Jag kommer dock aldrig att föda vaginalt igen, om här en dag blir en trea. Tre kvällar ifrån vår etta blev det för mig, två för sambon. Vår etta som aldrig varit ifrån sina föräldrar innan. Hen reagerade på det med att bete sig mycket upprört i några veckor.
 
Under februari hann vi också läggas in med tvåan på grund av RS, vår tvåa som bara 12 dygn gammal blev förkyld och 16 dygn gammal nästan dog ifrån oss. Jag som precis hade fått uppleva hur det kunde vara att faktiskt tycka om en bebis direkt var mer rädd under den tiden än jag var under hela min ångestladdade graviditet med stundande förlossning framför mig.
 
Mars - September
 
Hemma tillsammans hela familjen. Vi bekantar oss med tvåan som är en lugn och harmonisk bebis, allt annat än ettan var. Som dag jämfört med ettans natt. Jag kämpar med att försöka förstå att tvåan inte kommer att skrika 10 timmar per dygn, hen kan åka bil, sova i vagn, flyttas på när hen somnat och det går att röra på sig inom samma en kilometer stora radie som tvåan sover. Jag förvånas gång på gång över att tvåan går att trösta, hen tystnar faktiskt efter en stunds vaggande. Allt tvärtemot ettan. Min omgivning tror att jag inte ska klara av två barn ensam och jag bevakas som en hök, alla väntar återkomst av depressionen. Men den kom aldrig åter. Vi fortsatte bara att leva i sviterna av den, precis som förr fast med tvåan också.
 
1/9 återgår sambon till jobb och jag är ensam med barnen. 1,5 år och 0,5 år gamla. Det går. Jag var rädd och hade ångest. Jag kunde fortfarande inte riktigt hantera de få gånger tvåan ändå skrek, för mig tillfällen då hjärnan bara stängdes av och känslorna tog över... Jag kan fortfarande inte hantera skrikande barn, jag kommer förmodligen aldrig att så kunna.
 
Jag satte upp små mål. Vi skulle ta oss till öppna förskolan, vi skulle handla, vi skulle åka bil, vi skulle gå ut, vi skulle äta frukost och så vidare och så vidare. Det gick bra. Små steg. Tack psykologen för det. Vi kämpar också på med att hjälpa vår etta med att ha fått syskon, många kramar blev det av en enda anledning - hen utdelade många knuffar och slag mot sin nyanlände familjemedlem. En familjemedlem som började sitta stadigt vid fem månader och som kröp vid halvåret och började resa sig mot saker i samma veva. Ett syskon till vår etta som snabbt tog plats.
 
 Ensamtid med tvåan.
 
Min sju månader gamla tvåa börjar stå utan stöd, resa sig mitt på golvet... Jag börjar upptäcka att det är extremt svårt att fylla två små barns behov av närhet. Tvåan som genomgick separationsfasen och ettan som genomgick allt en kan tänka sig att man går igenom när man är så liten och får ett syskon, när ens primära anknytningsperson (pappa på grund av avvikande mamma) inte längre är hemma och när syskonet börjar ta mer plats. Det var tungt. Jag var otillräcklig. Otillräcklighet gör mig arg, ilskan går ut över barnen och sambon. Sedan sorgen över att ilskan gått ut över barnen och sambon. Jag började upptäcka att jag, i hjärtat, särbehandlade barnen. Tvåan som föddes mitt i allt jag längtat efter med ettan. Tvåan som "störde" min och ettans tid. Tvåan som kändes ivägen. Jag som skulle återta den relation jag inte kunnat ha med min etta så fort jag inte längre var sjuk och gravid...
 
Oktober:
 
Min åtta månader gamla bebis börjar gå. Galenskaperna hemma ökar, det är kaos på alla plan. Båda barnen genomgår kriser och jag räckte inte till varken känslomässigt eller i handling, två små barn som far runt är klurigt. Jag jobbar med mina känslor och får mer och mer förståelse för varför jag dessa känslor har och sakta men säkert tynar känslan bort. Tvåan blir mer "självständig" i och med att hen börjar gå och min känsla av att sitta fast med tvåan minskar ju också därför. Det där med hjälplösa bebisar som ska bäras hela tiden är inte min grej, vilket redan klargjorts under ettans första år och alla timmar hos psykologen.
 
 
November:
 
Börjar känna mig färdig med att vara hemma. September 2012 sjukskrevs jag första gången på grund av foglossningen under tiden gravid med ettan. Nu har jag alltså varit hemma i två år. Längtar efter att få börja skolan, är lättare irriterad på barnen och börjar känna att dagarna är meningslösa. Kopplar samtidigt ihop en hel del av dessa känslor med att inte ha fått sova en hel natt sedan juni 2012 då foglossnings-smärtorna startade gravid med ettan. Tvåans sömnmönster är amning en gång i timmen, som minst, och nu är hen nio månader gammal... Jag är slut och barnen lever rövare. Tvåan klättrar runt, ramlar, slår sig, springer, pillar, drar, sliter och far. Ettan slår, knuffar, sliter, drar och går an med sitt syskon. Ettan startar spisen, tvättmaskinen, listar ut barnlåset på tändaren, pratar sju stugor fulla, städar toaletter, skriker, gnäller, omorganiserar lådor, tömmer kryddburkar och tandpetare (1500 tandpetare för att vara exakt), ringer utomlands med telefonerna, går ut, går upp och så vidare och så vidare... Jag hinner inte med hemmet, mig själv eller en relation. Vår etta är ett intensivt barn och jag spetsades av en av alla dessa tandpetare senast igår, nedstoppad i soffkuddarna...
 
Barnen är mer och mer hos farmor och farfar. I början bara ettan men sedan tvåan också. Ettan var otänkbar att ha barnvakt till innan, lätt överstimulerad och i stort behov av sina närmsta. Tvåan hakar med ettan som är mycket förälskad i sin farfar. Tvåan är också ett helt annat barn, mer social och öppen. Tryggare. Lugnare. Men hen hade ju också en bättre start i livet.
 
December:
 
Vi pratar om att separera... Jag tänker på riktigt att det vore skönt att bara ha barnen lite då och då. Men vi kom överens om, innan ettan föddes, att inga som helst beslut kring vår vuxenrelation tas under barnens första två år och tvåan är bara 10 månader, det är minst ett år kvar innan vi kan sitta ned och ta sådana beslut - om det ens behövs om ett år. Vi försöker desperat lösa sömnsituationen och tvåan får skrika sig till sömns mer än en gång. Jag orkar inte mer. Jag mår dock sämre av att misshandla hen på det sättet så kämpar vidare... Fortfarande där. Hen är inte nöjd med sin pappa. Hen vill ha sin mamma och hen har inte valt att komma till världen, inget barn förtjänar att överges så. Ett tredje barn kommer aldrig att ammas, om det blir ett.
 
En faktisk skolstart närmar sig. 2017 kan jag alltså vara färdig Distriktssköterska men jag oroar mig över att inte orka med, barnen lever fortfarande rövare och varken hushåll, mig själv eller relation hinns med. Hur ska också skola hinnas med? Det kan vara så att mina barn ännu är för små. Det kan vara så att en studiestart för mig får vänta till hösten 2015, då är barnen 1,5 och 2,5 år gamla. Kanske tvåan också kan prata mer än 200 ord då? Kanske ettan kan se en film en stund, läsa en bok? Kanske barnen kan leka ihop mer än idag? Kanske barnen lättare förstår att mamma behöver en timme vid en dator? Jag vet inte. Som läget är NU ser det svårt ut.
 
 
Framtid - 2015:
 
Snart fyller ettan två och sju dagar efter det fyller tvåan ett. Då har jag, mot många odds, överlevt båda mina barns första år. Vi har, mot många odds, stått hand i hand genom koliktid, depression och kaos. Hand i hand i att få två barn på 12 månader. Hand i hand genom två enormt tuffa graviditeter. Det har varit tufft, det är tufft, men 2015 bjuder förhoppningsvis på förändringar som gör oss alla mer tillfreds med livet. Större barn, mer stimuli till mamman (pluggar jag inte ska jag jobba någon dag eller två i veckan), resa och bröllopsplanering. Den där separationen får nog vänta till barn tre och fyra på 12 månader, och det lär inte ske. Barn ett och två är mer än säkra preventivmedel!
 
/My