Jo men den där ångesten

Jag skrev ju ett inlägg om min ångest efter arbetspass och sociala situationer men då det försvunnit är det svårt att hänvisa till, såklart. Jag får helt enkelt försöka sammanfatta utan.

 
Vad händer?
 
Jag är på jobbet, som exempel just nu då det är där jag utsätts mest för tillfället (snart startar öppna förskolan och allt sånt igen), och allt går bra. Det är trevligt och jag trivs och det är kul. Jag går hem...... Hjärnan startar; Missade jag nåt? Sa jag nåt som uppfattades fel? Tänk om dom inte förstod vad jag menade? Sårade jag någon? Vad sa jag egentligen? Läste jag rätt? Blev dosetten bra? Förstod jag läkaren korrekt?
 
Om då något hänt, vi säger att en av de jag vårdar uppvisar symtom på att bli dålig, så är denna nivå ÄN värre. Eftersom jag inte heller får svar direkt på vad som hände sen (när jag gått hem), varför och vad jag kunnat göra annorlunda pga är så långt mellan passen håller detta på i VECKOR. Det är nästan så att jag längtar efter att chefen ska ringa och ba "Du är körd. Du får inte jobba här mer för att du gjorde [valfritt scenario som skadat någon]". Då blir det klart så. Punkt helt enkelt. Inga mer funderingar. Jag kan liksom inte göra nåt för att göra rätt så att jag slipper eftersom min hjärna hittar minsta lilla grej att haka upp sig på.
 
Det handlar om fysiska smärtor i magen. Svårigheter att äta. Nedstämdhet. Oro. Andningsproblem. Mardrömmar och sömnlöshet. Huvudvärk. Spänningar. Jag måste hela tiden slåss med mig själv för att inte ringa och fråga ut kollegorna om saker, be dom dubbelkolla ordinationer och dosetter. Det är som att all tillit till min förmåga att göra fullkomligt enkla saker i mitt liv är som bortblåst, väl hemma. Efter sociala situationer utöver jobb vill jag ibland ringa upp och förklara mig. Liksom: "Du/Ni kanske missförstod mig när jag [valfri mening] men jag menade egentligen...". Situationen med jobb blir annorlunda för där pressar min hjärna mig på en annan nivå - jag kan inte bara övertala mig själv att "Skitsamma vad X tyckte, slappna av". Samma med vänner/människor jag bryr mig om. Eller människor som skrämmer mig, typ som jag känner mig underlägsen.
 
 
"Social ångest innebär att man är rädd för att hamna i situationer med andra människor där man riskerar att känna sig bortgjord eller granskad."
-LÄNK
 
Som sjuksköterska granskas man. Som vän vill jag inte bli bortgjord, eller såra.
 
 
Ibland försöker jag bara bestämma mig för att det som hänt har hänt. Jag kan inte påverka det längre. Har jag gjort nåt galet/sagt nåt dum/bedömt en situation fel ja då är det så helt enkelt. Jag har åtskilliga dagar och tillfällen uppskrivna i min telefon för att liksom få ur dom ur hjärnan. Glömma dom. Smärtan i magen stannar dock kvar, mardrömmarna, andningsproblemen, oron, huvudvärken och alla dygn utan ordentlig sömn.
 
Imorrn ska jag springa med hög musik rakt in i hjärnan. Ringer telefonen där chefen ska berätta att jag är körd pga [valfritt misstag] så gör den (det som snurrar just nu, om tre veckor är det vad pedagogen på öppna förskolan tycker). Men seriöst. HUR blir man fri sin hjärna?
 
/My
 
 
Jag inser, efter lite letande, att jag har gjort en del inlägg under samma ämne så startar en kategori för social ångest - HÄR. Kommer säkert fler inlägg under kategorin vartefter jag hittar dom. Inser att jag var enormt oroad inför skolstart samt jobbstart... Så den finns där och lurar.

Jag ska vara tystare från nu

Åtskilliga gånger har jag tänkt den tanken och efter denna midsommarafton med SÅ mycket folk hos oss där jag bara var allmänt obekväm och senare fått spendera timmar varje natt med ångest över vad jag kan ha sagt, vad jag inte sa och vad alla andra tänker om mig återkommer jag till det där med att bara hålla käft.

 
Min sambo fattar ingenting. Jag har väl egentligen inte direkt kastat ur mig att jag har sån sjuk ångest efter sociala situationer, men jag borde nog. Jag har inte sovit sen midsommar (mer än 3-4 timmar upphackade per natt) och jag ligger fortfarande här med hjärtklappning över att jag ställde en fråga vars svar jag egentligen visste men helt hade glömt. VAD tänker den jag pratade om mig just nu!?
 
Okej. Det är kanske inte att ta i att tro att någon funderar så mycket över just mig. Jag vet ju det. Men jag kommer bara inte ur denna loop av negativa tankar efter tillställningar! Jag ville inte ens ha det sådär. Jag ville fira midsommar hemma i lugn och ro, eventuellt med barnens farföräldrar. Jag ville inte ha hit 118 andra människor just pga den här ångesten. Jag har inget att ha på mig, jag är tjock och ful*, jag är trött, jag har inget att prata om, jag är inte intresserad av vad alla andra pratar om pga tar för mkt energi att hänga med i samtal, jag känner mig allmänt stressad av sociala sammanhang och jag säger inget vettigt. Och så all denna tid jag behöver må dåligt efteråt! SÅ ovärt.
 
Alla andra är så coola. Dom har sina intressanta liv med intressanta samtalsämnen och framtidstankar. Dom har fina kläder och snygga accessoarer, dom kan skämta och skratta och ser så avslappnade ut. Dom är vitsiga och kan föra konversationer. Dom hasplar inte ur sig allt för mycket i en enda mening utan att andas mellan orden och dom ser ut att ha roligt. Jag... Jag bara står där på sidan om och är allmänt fel. Håller mig gärna undan med min bebis som skydd. Vad ska jag göra när jag inte har en bebis som skydd?
 
På fredag kommer allt detta att eskalera. Min första arbetsdag väntar och jag kommer ägna åtskilliga timmar efteråt till att må dåligt över att jag kanske betett mig som en idiot och alla tycker att jag är dum i huvudet efteråt. Jag kanske har gjort nåt enormt misstag som tar min legitimation ifrån mig och jag kanske behöver göra 4738373 extra samtal till jobbet bara för att berätta vad jag glömde, kolla läget och bolla tankar. FY FAN vad tid det här tar av mig. Gud vad jag önskar att jag bara var tyst hela tiden... Vad gör man liksom? Jag har inte tid med terapi. Jag orkar inte... Jag vill bara vara normal!
 
/My
 
*Nej. Att vara tjock är inte synonymt med att vara ful, det är inte nåt negativt alls egentligen. Däremot beskriver det nåt som är viktigt i vårt samhälle, nåt jag är uppfostrad till och lever med. Egentligen bryr jag mig inte - men när denna ångest slår i önskar jag att jag var trådsmal och skitsnygg. Det hade i alla fall varit ett bra skydd, inbillar jag mig.

Post social fobi?

Nej jag vet inte. Det är nog inte en diagnos som existerar och inte heller lider jag nog på riktigt av social fobi. Jag har en del punkter som stämmer överens, men vem har inte det? Däremot gör jag nåt annat - nåt som gör mig ledsen och som tar upp stor del av min tid. Det är faktiskt nåt jag gjort hela mitt liv, lite "tyck-om-mig-syndrom". Fast ändå inte.
 

Okej. Det stämmer. Men...
 

...detta stämmer inte. Jag får inte ångest innan eller inför sociala sammanhang (ja okej jobbstarten och skolstarten var jobbig). Jag har inte heller problem med att prata inför människor eller befinna mig där det är mycket folk. Inga av de punktade symtomen lider jag av under tiden jag umgås eller innan. Men efter... Alltså efter. Jag hatar efter.
 
Jag kan ägna timmar, dagar, veckor och ÅR åt att fundera över om den där människan jag mötte/pratade med/umgicks med missförstod mig/tyckte att jag sa nåt konstigt/tyckte att jag betedde mig galet och så vidare. Det kan räcka med ett samtal med grannen och så funderar jag senare på hur hen kan ha uppfattat mig. Jag är ju en ganska genomsnäll människa som vill alla väl, gärna ställer upp och hjälper till och än mer gärna vill att alla ska veta det, att andra ska våga be mig om hjälp/prata med mig. Men så tänker jag att jag kanske uppfattas som needy, lite klängig eftersom jag sällan pratar med andra vuxna. Mina upplevelser sedan barnen föddes, att konstant ifrågasättas/konfronteras, har gjort att jag utvecklat ett behov av att se till att människor ska förstå mig rätt, typ. Vilket känns jobbigt. Prova föra en konversation med någon som hela tiden ursäktar allt hen säger/förklarar allt en menar.
 
Sömnlösa nätter. Det är händelser från min tonårstid som jag än idag kan ligga och fundera på. Människor jag förmodligen aldrig kommer att träffa igen men som jag ändå oroar mig över kan ha fått helt fel uppfattning... Någon sorts diagnos borde ju finnas?
 
Jag har åsikter som inte alltid passar. Julmiddag med familjen och medlem pratar en halvtimma om hur äckliga bögar är... Jag säger ifrån. Stämningen blir skit. Någon annan skämtar om invandrare och jag reagerar. Stämningen blir skit. Någon berättar om hur deras barn blir behandlade på förskolan och jag svarar att jag är glad att mina är hemma. Stämningen blir bra konstig. Jag, som inte anser att jag ska behöva dölja mina känslor för mina barn, uttrycker att jag känner för att gräva ner dem i sandlådan och låta dem sitta där till jag orkar ta itu med dem igen och sedan får jag fundera i månader över om människan jag pratade med går hem och talar illa om mig. En av pedagogerna på öppna förskolan hälsar knappt när vi möts privat och jag undrar om jag sagt nåt någon gång/gjort nåt som inte varit bra. Jag är med om en konstig situation på jobb och för att min chef ska förstå vad som hänt och varför förklarar jag och funderar sen på om det kanske var onödigt, om jag upplevs som en rövslickare. Jag vill vara med i "snacket" och tycker att jag gör som alla andra när jag pratat om arbetsrelaterade ting men undrar sen om det ens var intressant det jag sa. Länge. Det är jobbigt.
 

Det har ökat sedan barnen kom. Jag har varit isolerad en lång tid, vi bedriver ett föräldraskap som anses både ovanligt och provocerande. Andra tittar på oss (mig) som att vi är världens sämsta föräldrar medan våra barn leker långt ifrån oss och dessa andra följer sina barns minsta rörelse. Tvåan ramlade på stranden idag och en annan mamma var där först, två gånger. Jag satt på en filt och tyckte inte det såg så farligt ut... Så tänker jag på hur jag uppfattas.
 
Egentligen skiter jag i vad andra tycker och tänker. Egentligen. Jag tror inte att det här funderandet jag sysslar med är min grund, mitt djup. Jag tror till och med att det är hormonellt betingat. Men ändå är det tungt. Det är som att jag befinner mig utanför "alla andra". Som att jag försöker vara social "på rätt sätt" men upplever mig misslyckas. Eller i alla fall upplever mig missförstådd. Behovet av att uppfattas på rätt sätt är enormt vissa nätter och jag känner en stark oro i kroppen, en ångest, över att det ibland kanske blivit fel. Att den där jag pratade med kanske upplever mig som dum, korkad, elak eller andra negativt klingande attribut. Jag är ingen ond översittare som lever i tron att mitt sätt är applicerbart på alla och att alla som inte gör som mig gör fel. De flesta förstår det men det är kommentarerna och gliringarna från få som ändå sätter sig djupt. Och någon form av medfödd eller förvärvad osäkerhet.
 
De flesta gånger jag blivit missförstådd eller andra haft behov av att sätta mig på plats har handlat om den människans behov, den människans plats på jorden. När en vän från gammalt avsäger sig vänskapen med mig för att jag "snackar skit" om förskolan och dess pedagoger (vilket aldrig skett) eller för "konstanta diskussioner" (efter en bild på min helt egna Instagram helt utan diskussion) vet ju jag att det inte är mig det handlar om. Det är min vän som haft/har en dålig dag, min vän som utan egentlig anledning (om hen brytt sig om att fråga innan antaganden) känt sig träffad och är ointresserad av en lösning. Min vän som jorden kretsar runt. När främlingen på den sociala tillställningen frågar vilket dagis våra barn går på och vi svarar inget blir irriterad är inte det för att jag gjort fel, det är nåt hos främlingen som är "fel". När sambons bekantingar berättar för honom att jag borde klara saker bättre/var en bättre sambo/att vår relation kommer att ta slut på grund av vårt föräldraskap så är det egentligen inte på grund av mig det sker - det är på grund av deras felinställda hjärnor (eller nåt). Deras okunskap om vår relations uppbyggnad och deras bristande empati.
 
Och jadå. Jag är inte felfri och visst kan jag bli arg och visst kan jag säga fel saker och säkerligen har jag sårat både en och en annan, det har även skett medvetet ibland. Jag är också människa. Men oftast när jag blir arg eller säger fel saker eller medvetet sårar så beror det på nåt hos mig och jag är oftast också fullt medveten om det och klarar för det mesta av att be om ursäkt, ibland till och med helt låta bli att flippa för saker ej värdiga att flippa för. Men det är work in progress, förmodligen för resten av mitt liv... När jag hoppade på en familj i ett parkeringshus var det inte på grund av dem, jag led den dagen. Stort. Jag lider idag av att jag hoppade på en familj i ett parkeringshus helt utan orsak.
 
När jag sårar omedvetet vill jag veta så att jag kan lösa. När jag vill lösa och inte får gensvar blir jag ledsen, när det händer gång enmiljonfemton (exempel med gammal vän) blir jag förbannad och drar ett streck - då får det vara. Jag är ingens slagpåse och för min blotta existens ska jag aldrig behöva be om ursäkt, även om någon känner sig kränkt för att mina barn är hemma, jag bor i villa, jag bedriver ett nära föräldraskap eller inte tror på att förskolan är den bästa platsen för alla barn. Men... Det är de där gångerna som jag omedvetet sårar och inte får veta som ibland alltså ger mig ångest. Det är det jag funderar på nattetid i timmar, dagar, veckor, månader och även år. Tänk om och så säger ingen nåt. Tänk om jag gjort någon där ute ledsen och inte får rätten att göra om, fixa och laga. Be om ursäkt om det behövs, förklara vad som egentligen menades med mina ord/min handling. Där är min oro. Där är min icke sociala fobi men ändå sociala fobi. Jag är så orolig över att omedvetet såra, missförstås och feltolkas att jag knappt klarar sociala situationer, att jag hellre låter bli att vara i sociala situationer som kräver samtal som kan glida in på alla dessa uppenbara känsliga ämnen. Det eller så säger jag klyschorna folk vill höra, så minskas riskerna. Tyvärr är det ju inte bara i sådana områden detta alltså sker. Det är också handikappande i skrivandet. Vad kan det vara för diagnos månntro?
 
/My