Arselte

Det blir några felsägningar när man har barn som lär sig prata och snabbt utvecklar förmågorna att föra mer och mer avancerade samtal. Några blir mer minnesvärda än andra och andra tar snabbt plats som "normal-läget" i familjen.
 
"Vad dricker du mamma?" undrar ettan.
"Chailatte" svarade jag.
"Va?"
"Chailatte. Det är Chai-te gjort på mjölk för det tycker jag är godast."
"Va? Vad dricker du mamma?"
"Chai-te!!"
"ARSELTE?!?"
 
Så numera dricker vi inte längre Chai här i vårt hem utan vi dricker helt enkelt Arselte, något som även barnen tycker om - med mjölk och isbitar i.
 
(OBS! Bli inte chockade över antalet gånger min etta ställer samma fråga, det är tydligen normalt och jag har två av dem som gör EXAKT samma sak just nu - jähävligt tjatigt.)
 
 
Han har blivit lite större nu min etta.
 
/My
 

Syskonen

Hon är bara sju månader men jag är redan nu så sjukt glad över att vi prioriterar tid tillsammans före nåt annat. Att se henne tillsammans med sina bröder, och att se dom med henne, är som mjuk bomull över allt ont i världen.


Det börjar redan innan bröderna vaknar. Trean vaknar oftast först, efter oändliga timmar av snurrande i sängen. Sedan letar hon, och ropar hon, på dom. Hon gör ett speciellt läte som är för dom. Är dom i sängen kämpar hon med näbbar och klor för att ta sig fram till dom, är dom inte där tittar hon mot dörren till sovrummet - där dom brukar komma in. Leker lite, och tittar. Klättrar mot sängkanten med ögonen fästade vid dörren.

Tvåan ropar ofta "mamma!" när han vaknar och när hon hör det ljudet hoppar hon rakt upp, tjuter till och klättrar sen på mig. Hon gör sig liksom redo på nåt sätt, är spänd i hela kroppen och andas fort medan hon håller hårt i mig. När han väl kommer in sprattlar hon och tjuter av skratt. Han behöver inte ens titta på henne, hon är asglad att se honom ändå. Tvåan står för rent bus, det är vad hon "använder" honom till och vad dom gör. Dom busar. Ettan vaknar och kommer smygande. Hon sträcker armarna efter honom när hon ser honom. Han står för trygghet och mys. Dom kan också busa ihop men dom har utöver det en djupare relation än så. Ettan har sedan trean föddes ALLTID myst och kramats med henne, haft "morgonmöte", innan dagen börjar. Det väntar hon idag på ska ske.

Det här är nåt ettan och tvåan aldrig hade. Ettan var 12 månader när tvåan kom och ärligt var inte tvåan favoritpersonen i ettans liv just då. Deras relation utvecklades på ett helt annat sätt i och med att ettan mognade. Självklart var tvåan glad i ettan, och ettan hade inget emot tvåan heller men det här samspelet som dom stora har med sin lillasyster idag fanns ju såklart inte. Det var ettan för liten för. Däremot har ju ettan och tvåan en relation till varandra i och med så tätt födda som trean aldrig kommer att dela med dom. Hon är en sladdis, lite utanför.

Jag fullkomligt älskar att se dom leka. Jag fascineras av sättet en så liten bebis som trean ändå är söker sina syskon på. Hon ropar på dom när dom går... Jag känner i hela hennes kropp att hon så gärna vill följa med dom, vara där dom är och att dom ska se henne. Dom enda människor som får henne att skratta från tårna är just bröderna bus. Till mig smågarvar hon lite, med dom TJUTER hon av skratt. Sådär som bara bebisar kan. Jag älskar också att se hur dom tar hand om henne. Stoltheten när dom visar upp henne för andra. Tvåan visar en omhändertagande sida som är rätt skön att se, den tyder ju på att han inte är helt förlorad (mycket tungt barn att ha att göra med ibland). Jag är helt enkelt glad över att dom har varandra. Det har klart varit värt att bära tyngden av graviditet och ångest för detta och nu vankas minst 10 veckor av tillsammans VARJE dag. Under dessa veckor kommer lillasyster att börja krypa, kanske till och med gå. Vi har pratat en del om att hon kommer att bli jobbig för dom då... Ska bli spännande att se!

/My

Osynliga barn

Det är väldigt fascinerande när man gör fältstudie i att shoppa med barn. Å ena sidan vill mina barn köpa allt dom ser och å andra sidan ser ingen mina barn.


Storebror hittade en vattenpistol för 10kr. Jag sa okej och han fick en tia för att handla denna. Han ställer sig i kö och väntar på sin tur, nervös men redo. Jag står en bit bort och peppar honom med leenden och nickar när han tittar mot mig. En tant går förbi och välter omkull honom med sin handväska, märker det inte ens. Storebror reser på sig och ställer sig i kön igen. En annan tant tränger sig före, en gubbe tränger sig före, ett ungt par tränger sig före. Storebror står där och väntar... När nästa tantpar kommer och ska gå förbi honom kunde jag inte hålla käft mer utan vrålade åt dom att även min son köade och redan blivit omkörd av fler än en. "Oj då! Jag trodde han var glömd av någon" blev förklaringen. Då kan en ju fundera över detta en stund: Damerna trodde att barnet som stod i kön var glömd av någon. Glömd som i borttappad och ensam. Istället för att då kolla om barnet visste vart den vuxne han var där med var så går man alltså bara förbi och struntar i det? Man frågar inte ens om han står i kö eller om han tappat bort mamma/pappa?

Han fick i alla fall till slut handla sin vattenpistol. Vi gjorde high five när han kom ut igen, käkade lite popcorn och drack juice. Vi pratade lite om att det är så synd att alla vuxna inte vet hur man köar och att han blev knuffad. "Men det gick ju bra mamma. Det gjorde inte ens ont". Samtidigt som vi pratade växte han flera centimeter i självständighet. Min son. Han som nyss var en bebis...

/My