Pseudomamman

Det kan aldrig bara få kännas bra
Ettan och tvåan har ju börjat förskolan igen och om än ettan var rädd och orolig för detta med femårsgrupp så är han idag pepp och vill dit, men han vill inte gå längre än till 12:00 och det handlar om det här med vilan efter lunch.
 
Hösten 2017 var mina barn med om en väldigt otrevlig pedagog under just vilan. Händelsen/händelserna gjorde att båda barnen är väldigt oroade och restriktiva inför just "vila". I den grupp de gått tillsammans på innan, där tvåan fortfarande är kvar, är vilan minst 30 minuter - ibland längre. Dels behöver inte mina barn vila och dels måste barnen, enligt min uppfattning, ligga ner och ligga stilla under hela den tiden. Tänk dig att vara 3-4 år gammal och behöva ligga stilla i 30-50 minuter utan att ha behov av det... Det är svårt. Mina barn HATAR däför vilan, med all rätt. I femårsgruppen har de också vila men den ser lite annorlunda ut, dels är den inte lika lång och dels har jag uppfattat att det inte är nåt tvång på att ligga ner där. Detta försöker jag förklara för ettan och  han ska "prova vara med men inte nu" - så jag hämtar 12:00. Det suger men så får det vara.
 
Tvåan då. Min tvåa... Han som om ett halvår är fem år gammal (i februari), framåt, välutvecklad och i behov av lite utmaningar i livet. Han har hamnat i en grupp där det i princip enbart befinner sig 2,5-åringar... Barn som knappt har ett språk, som fortfarande har blöjor och som ja, inte kanske ger just min tvåa nåt att göra. Efter första dagen var han aningen nedstämd och sa "det är bara bebisar där" vilket också pedagogen jag pratade med bekräftade. Det är mycket smått just nu. Max en handfull barn födda 2014, och då är min sin född väldigt tidigt 2014 och dessutom aningen före många i samma ålder. Men han är pepp och han vill gå och han vill vara till mellis, vilket innebär 15:00. Och så länge det är så så får det väl vara så. Jag kommer såklart ta upp frågan kring hur det är tänkt med han, och de andra äldre barnen, i grupp med mest "bebisar". Alltså vi har en nästan tvååring hemma och hennes behov i jämförelse med tvåans behov är vitt skilda. Jag ser inte vad han ska få ut av förskolevistelsen om inte en plan för honom, och hans likar, finns. Det är ENORM skillnad på gruppen denna termin jämfört med tidigare och jag har full förståelse för att den förväntning min tvåa hade på att komma tillbaka till förskolan totalt grusades...
 
Vidare klagomål mina barn har och som jag är helt eniga med dem i är att samlingarna tar närmare 30 minuter. Varje barn får sitt namn uppläst (eller ska läsa själva) för att sedan komma fram och säga godmorgon för att klistra upp sin lapp på en tavla. När allt det är gjort ska man också läsa och klistra upp de som inte är närvarande, det är 17 namn utöver pedagogernas......... JAG har svårt att sitta stilla under den tiden. När barnen sen ska gå ut i vinter behöver de sitta fullt påklädda och vänta på varandra till alla har kläder..... 17 barn. Min tvåa fullt påklädd tiden det tar för pedagogerna att få på kläderna på minst sju till åtta stycken 2,5-åringar, ja det plågar mig att tänka på redan nu och mina barn har sedan start ifrågasatt varför de inte få klä på sig och gå ut på gården (som dessutom är inhägnad), där har mina barn behövt ta ett steg bakåt i självständighetsutvecklingen jämfört med hemma där de alltid går ut själva. Men vi får se. En ska ju inte måla fan på väggen och dessutom är det ingen katastrof. Ger inte förskolan nåt så tar jag hem honom. Just nu ser jag att han har mer utbyte av att vara med mig än med barn i treans storlek, typ. Det är dock skönt att jag har ytterlgiare en förälder till ett barn i mer behov än 2,5-åringar som knappt kan prata bakom ryggen. Vi är två som tidigt reagerade på att gruppen så som den ser ut just nu  inte är bra, om nu inte en plan vi inte ännu fått ta del av finns. Jag ska propsa på att min tvåa redan i vår, om inte tidigare, flyttas upp i femårsgruppen. Han har inte alls samma behov som barnen i den grupp han går i nu, så mycket är i alla fall säkert.
 
Ettan kommer att gå 8:30-15:00 måndag till onsdag, vara hemma torsdag för familjegrupp och sedan gå (om jag ens pallar lämna honom) 8:30-14:00 på fredagen. Tvåvan kommer att gå som ettan måndag till onsdag och sedan vara hemma med mig/pappa och trean torsdag till söndag. Eventuellt kommer han att alltid plockas hem 12:00 pga vilan, om ingen plan för honom och de andra barnen helt utan behov av att ligga ner i 30 minuter kan göras. Vi får se. Tacksamheten i att kunna göra som vi vill beroende på hur saker passar oss är enorm. Men det är kul att båda barnen är så glada och ser fram emot måndagen och förskolan igen!
 
/My
 
 
Sömnen
Åratal av dålig sömn har gett mig sömnstörningar. Jag ska vara glad om jag inte vaknar sjuttioelva gånger per natt eller gör morgon mellan 4:30 och 5:30 varje "morgon" numer.

Alla mina tre barn har mellan ett och två år börjat att sova hela nätter. Vi har alltid samsovit, förutom en kort period där jag, likt så många andra, fick för mig att mitt barn behövde lära sig att sova i egen säng. Vi fick ju då kliva upp varje gång han vaknade så vi släppte det rätt fort och samsov istället = behövde inte kliva ur sängen varje gång!

(null)

Nu, sedan en stund tillbaka, har vi bara denna donnan kvar i vår säng. Ettan och tvåan har, pga värmen denna sommar, flyttat helt till sina egna sängar (de samsover med varandra) och det har plötsligt blivit ENORMT mycket mer plats i vår! Nästan så att en går vilse bland kuddar och lakan. I samma veva har de fått börja somna själva, vi pussas godnatt och de kryper ner.

Först var ettan väldigt tveksam till detta. Han är ju vår känslosamme individ. Tvåan har, pga klättrar runt som en spindel till han däckar, fått somna själv i eget rum ganska många gånger så han är mera van... Ettan brukar behöva prata en massa till natten, liksom göra sig av med tankarna och reflektionerna från dagen innan han kan somna (även han har dock, pga treans behov, fått somna själv några gånger). Efter några kvällar så ser han nu dock fram emot att sova i sin egen säng och somna själv. Igår hojtade han "Jag tänkte höra om jag får gå och sova nu! I min säng!". Han är 5,5 år gammal och ja - vi jobbar ju som föräldrar på att inte göra saker förrän barnen ber om det själva så grattis till oss. Vi misslyckades på förskolefronten men sova borta- och somna självafronten = full pott! Dessutom har de sjukt roligt ihop innan de somnar - nåt som absolut inte stör oss. Vi har all tid i världen med sovmorgon just nu och ett bra tag framöver (trean börjar väl förskola januari 2020 tidigast).

Jag har alltså, just nu, alla förutsättningar för god sömn. Jag äter det jag vill, jag tränar, jag har en ettåring som sover hela nätter och två äldre barn som gör likaså och dessutom i egna sängar. Jag har en sambo som bara snarkar ibland och en takfläkt samt möjlighet att ha ett fönster i sovrummet vidöppet... Det finns inget som stör, förutom en jävla tidningsutdelare och grannar som använder vår grusade uppfart precis under sovrumsfönstret som vändplan mitt i nätterna om vi glömmer att ställa barnens leksaker ivägen. Ändå sover jag inte. Klockan är nu strax efter 06:00 och jag har redan varit vaken sedan 04:00. Barnen kommer att sova till 10-snåret. Jag får väl se det som egentid då......... VARJE natt.

/My
Ny grej
Mina barn har ju en fantastisk fantasi och förmåga att leka en massa. Det är portaler (julkalendern), de är robotar (Labyrint), de leker rollekar så som affärer, poliser, mammor, pappor, barn och annat. Det är u-båtar (Djupet) och de bygger märkliga kreationer med LEGO, och så vidare. Men de städar aldrig.

Jag är rätt fine med det pga så länge det handlar om saker på deras rum är det absolut inget som stör mig. Det är deras space och så länge jag kommer åt att städa under allt bråte någon gång per vecka så spelar det inte så stor roll hur där ser ut. Men ibland alltså, Jesus. Det måste plockas. Och barnen? Ja dom gör uppenbart allt för att slippa.

"Jag är sjuk", "Jag är rädd", "Det är för mycket saker", "Jag orkar inte", "Jag har inte lekt här", "Jag tänker bara städa det här och inte det där" osv osv osv osv är några av bortförklaringarna de få gånger jag faktiskt ber om att få det ihopstädat i deras rum och nu är barnen 4 och 5 år gamla. Jag kräver att det, de få gånger jag ber om det, plockas upp. Så nu är barnen fucked i frågan.

(null)

Eftersom barnen inte orkar/kan/vill städa efter sig konstaterar jag att de helt enkelt har för mycket saker. Likaså konstaterar jag att barnen helt enkelt är för små för sina saker och dessutom inte bryr sig om sina saker. Med alla dessa konstateranden blir slutsatsen att det mina barn inte orkar/kan/vill städa upp samlas ihop i påsar och skänks till barn som inte har så mycket saker, till barn som kan/orkar/vill städa upp, äldre barn som kan ta hand om sakerna. Mina barn får lång tid på sig att besluta sig för om sakerna är viktiga nog att städa upp eller så pass oviktiga att de kan skänkas bort, jag brukar ge barnen 40 minuter att bestämma sig. Under tiden påminner jag om att det behöver plockas ihop. Efter 40 minuter konstant gnällande och hittepåande tar jag en påse i handen och går upp för att hjälpa dom. Hittills är det på bilden samlat... På veckostädningen. Kanske kanske det en dag  tar skruv. Till dess töms rummet.

Hur jag ska tag i att barnen utöver hemma vägrar städa upp på öppna förskolan, hos farmor och farfar och hos vänner är en annan femma men jag antar att det slutar med att vi helt enkelt inte kan åka till dessa platser mer. Här får jag ge min mor rätt när hon kallar mig hård och svart-vit (kunde inte känna mig sämre) för här viker jag inte en tum. Jag fullföljer detta. Att visa andra så pass mycket respekt att man stökar ihop det man stökar ut är viktigt anser jag.

/My