Pseudomamman

En tvååring och två döva
En sekund har hon hunnit vara två år och redan har hon beslutat om att föra krig mot allt och alla. Likt en diktator äger hon allt och Gud nåde den som rör sig utan hennes tillåtelse. Och som hon skriker...

Och så de två andra... Scenario:

Vi är ensamma. Pappan är ute på egentid (och har faktiskt inte en enda gång hört av sig - kul kille). Barnen ska sova med mig. Vi läser bok. Jag ber dem sedan lägga sig och ligga stilla för en del av treans ha-och-skrik-beteende beror på att hon är helt galet trött. De ligger inte stilla. De vet att det är en regel för att få vara i min säng. Jag säger återigen åt dem att ligga stilla och vara tysta, jag förklarar att om detta inte görs måste storbarnen lämna sängen. Tvåan armbågar trean i huvudet gång på gång på gång. Totalt fem gånger säger jag åt dem. Den femte är det dags att gå. Vad gör ettan då? Jo, han vägrar gå. ALLTSÅ ÄR DET YTTERLIGARE EN GREJ HAN SKITER I ATT LYSSNA PÅ!!

Well. Lite proppar flög hos mig och slutligen gick han. Han fick välja mellan att självmant gå eller bäras bort. Han gick. Gråtandes. Meddelade att jag är "dum". Jag frågade om det inte var lite dummare ändå att totalt sex gånger skita i vad jag sagt trots att jag förklarat att de skulle behöva gå om det inte gjordes som jag sa... Han svarade inte. Jag tycker i alla fall det. Nästa gång kanske de faktiskt ligger stilla så vi kan sova ihop igen. Men tveksamt. Det är liksom samma visa varje gång...

(null)

Jag tycker att det är sjukt svårt. Egentligen vill jag ju ha alla barn i min säng. Egentligen. Men jag kan inte låta de stora hålla trean vaken bara pga bus... Framför allt inte när hon förvandlas till ett riktigt monster hela dagarna när hon inte får sova (och då har hon ändå sovit två timmar idag). Jag orkar liksom inte ha konflikter med en tvååring konstant om de kan avlösas med att alla får ordentligt med sömn. Grabbarna kan ju hålla på och stöka i timmar. Men det är så sjukt trist att skicka iväg dem. Jag är inte all for att vara konsekvent hela tiden, ibland säger man asdumma saker som man faktiskt inte kan, eller bör, genomföra "bara för att". De visste dealen långt innan de skickades iväg - jag var alltså inte konsekvent när jag sa "nästa gång får ni gå...". De fick fler chanser på sig. Jag lackade helt enkelt. Totalt. Och nu ångrar jag mig...... Men jag hoppas att det nästa gång går bättre. 

Hoppet är det sista som lämnar en småbarnsförälder!

/My

Det kan aldrig bara få kännas bra
Ettan och tvåan har ju börjat förskolan igen och om än ettan var rädd och orolig för detta med femårsgrupp så är han idag pepp och vill dit, men han vill inte gå längre än till 12:00 och det handlar om det här med vilan efter lunch.
 
Hösten 2017 var mina barn med om en väldigt otrevlig pedagog under just vilan. Händelsen/händelserna gjorde att båda barnen är väldigt oroade och restriktiva inför just "vila". I den grupp de gått tillsammans på innan, där tvåan fortfarande är kvar, är vilan minst 30 minuter - ibland längre. Dels behöver inte mina barn vila och dels måste barnen, enligt min uppfattning, ligga ner och ligga stilla under hela den tiden. Tänk dig att vara 3-4 år gammal och behöva ligga stilla i 30-50 minuter utan att ha behov av det... Det är svårt. Mina barn HATAR däför vilan, med all rätt. I femårsgruppen har de också vila men den ser lite annorlunda ut, dels är den inte lika lång och dels har jag uppfattat att det inte är nåt tvång på att ligga ner där. Detta försöker jag förklara för ettan och  han ska "prova vara med men inte nu" - så jag hämtar 12:00. Det suger men så får det vara.
 
Tvåan då. Min tvåa... Han som om ett halvår är fem år gammal (i februari), framåt, välutvecklad och i behov av lite utmaningar i livet. Han har hamnat i en grupp där det i princip enbart befinner sig 2,5-åringar... Barn som knappt har ett språk, som fortfarande har blöjor och som ja, inte kanske ger just min tvåa nåt att göra. Efter första dagen var han aningen nedstämd och sa "det är bara bebisar där" vilket också pedagogen jag pratade med bekräftade. Det är mycket smått just nu. Max en handfull barn födda 2014, och då är min sin född väldigt tidigt 2014 och dessutom aningen före många i samma ålder. Men han är pepp och han vill gå och han vill vara till mellis, vilket innebär 15:00. Och så länge det är så så får det väl vara så. Jag kommer såklart ta upp frågan kring hur det är tänkt med han, och de andra äldre barnen, i grupp med mest "bebisar". Alltså vi har en nästan tvååring hemma och hennes behov i jämförelse med tvåans behov är vitt skilda. Jag ser inte vad han ska få ut av förskolevistelsen om inte en plan för honom, och hans likar, finns. Det är ENORM skillnad på gruppen denna termin jämfört med tidigare och jag har full förståelse för att den förväntning min tvåa hade på att komma tillbaka till förskolan totalt grusades...
 
Vidare klagomål mina barn har och som jag är helt eniga med dem i är att samlingarna tar närmare 30 minuter. Varje barn får sitt namn uppläst (eller ska läsa själva) för att sedan komma fram och säga godmorgon för att klistra upp sin lapp på en tavla. När allt det är gjort ska man också läsa och klistra upp de som inte är närvarande, det är 17 namn utöver pedagogernas......... JAG har svårt att sitta stilla under den tiden. När barnen sen ska gå ut i vinter behöver de sitta fullt påklädda och vänta på varandra till alla har kläder..... 17 barn. Min tvåa fullt påklädd tiden det tar för pedagogerna att få på kläderna på minst sju till åtta stycken 2,5-åringar, ja det plågar mig att tänka på redan nu och mina barn har sedan start ifrågasatt varför de inte få klä på sig och gå ut på gården (som dessutom är inhägnad), där har mina barn behövt ta ett steg bakåt i självständighetsutvecklingen jämfört med hemma där de alltid går ut själva. Men vi får se. En ska ju inte måla fan på väggen och dessutom är det ingen katastrof. Ger inte förskolan nåt så tar jag hem honom. Just nu ser jag att han har mer utbyte av att vara med mig än med barn i treans storlek, typ. Det är dock skönt att jag har ytterlgiare en förälder till ett barn i mer behov än 2,5-åringar som knappt kan prata bakom ryggen. Vi är två som tidigt reagerade på att gruppen så som den ser ut just nu  inte är bra, om nu inte en plan vi inte ännu fått ta del av finns. Jag ska propsa på att min tvåa redan i vår, om inte tidigare, flyttas upp i femårsgruppen. Han har inte alls samma behov som barnen i den grupp han går i nu, så mycket är i alla fall säkert.
 
Ettan kommer att gå 8:30-15:00 måndag till onsdag, vara hemma torsdag för familjegrupp och sedan gå (om jag ens pallar lämna honom) 8:30-14:00 på fredagen. Tvåvan kommer att gå som ettan måndag till onsdag och sedan vara hemma med mig/pappa och trean torsdag till söndag. Eventuellt kommer han att alltid plockas hem 12:00 pga vilan, om ingen plan för honom och de andra barnen helt utan behov av att ligga ner i 30 minuter kan göras. Vi får se. Tacksamheten i att kunna göra som vi vill beroende på hur saker passar oss är enorm. Men det är kul att båda barnen är så glada och ser fram emot måndagen och förskolan igen!
 
/My
 
 
Sömnen
Åratal av dålig sömn har gett mig sömnstörningar. Jag ska vara glad om jag inte vaknar sjuttioelva gånger per natt eller gör morgon mellan 4:30 och 5:30 varje "morgon" numer.

Alla mina tre barn har mellan ett och två år börjat att sova hela nätter. Vi har alltid samsovit, förutom en kort period där jag, likt så många andra, fick för mig att mitt barn behövde lära sig att sova i egen säng. Vi fick ju då kliva upp varje gång han vaknade så vi släppte det rätt fort och samsov istället = behövde inte kliva ur sängen varje gång!

(null)

Nu, sedan en stund tillbaka, har vi bara denna donnan kvar i vår säng. Ettan och tvåan har, pga värmen denna sommar, flyttat helt till sina egna sängar (de samsover med varandra) och det har plötsligt blivit ENORMT mycket mer plats i vår! Nästan så att en går vilse bland kuddar och lakan. I samma veva har de fått börja somna själva, vi pussas godnatt och de kryper ner.

Först var ettan väldigt tveksam till detta. Han är ju vår känslosamme individ. Tvåan har, pga klättrar runt som en spindel till han däckar, fått somna själv i eget rum ganska många gånger så han är mera van... Ettan brukar behöva prata en massa till natten, liksom göra sig av med tankarna och reflektionerna från dagen innan han kan somna (även han har dock, pga treans behov, fått somna själv några gånger). Efter några kvällar så ser han nu dock fram emot att sova i sin egen säng och somna själv. Igår hojtade han "Jag tänkte höra om jag får gå och sova nu! I min säng!". Han är 5,5 år gammal och ja - vi jobbar ju som föräldrar på att inte göra saker förrän barnen ber om det själva så grattis till oss. Vi misslyckades på förskolefronten men sova borta- och somna självafronten = full pott! Dessutom har de sjukt roligt ihop innan de somnar - nåt som absolut inte stör oss. Vi har all tid i världen med sovmorgon just nu och ett bra tag framöver (trean börjar väl förskola januari 2020 tidigast).

Jag har alltså, just nu, alla förutsättningar för god sömn. Jag äter det jag vill, jag tränar, jag har en ettåring som sover hela nätter och två äldre barn som gör likaså och dessutom i egna sängar. Jag har en sambo som bara snarkar ibland och en takfläkt samt möjlighet att ha ett fönster i sovrummet vidöppet... Det finns inget som stör, förutom en jävla tidningsutdelare och grannar som använder vår grusade uppfart precis under sovrumsfönstret som vändplan mitt i nätterna om vi glömmer att ställa barnens leksaker ivägen. Ändå sover jag inte. Klockan är nu strax efter 06:00 och jag har redan varit vaken sedan 04:00. Barnen kommer att sova till 10-snåret. Jag får väl se det som egentid då......... VARJE natt.

/My