Me too

Jag har gjort ett aktivt val. Jag har valt att aldrig misstro en kvinna som berättar att hon blivit utsatt för sexuella brott oavsett nivå. Jag börjar ofta min tanke med ett ifrågasättande, precis så som vi är indoktrinerade att tänka, men jag lyckas varenda gång med att slå bort tanken och istället tro. Jag vill stötta. För det suger.


Första gången jag blev utsatt för sexuella trakasserier  var nog när ett gäng barn skrek att jag skulle visa pattarna när jag promenerade från kvartersbutiken i området där jag bodde i då. Vi flyttade därifrån när jag var i nioårsåldern så vi snackar sjukt liten... Barnen var såklart killar/pojkar i grupp. Efter det är upplevelserna såkart ett virrvarr av händelser men hela skolgången är ju täckt av upprepade sexuella övergrepp; Killarna i klassen som klämde på en, drog i kläderna, knäppte upp BH:ar, klev in i omklädningsrum and so on... Aldrig att en vuxen sa ifrån. Nej det är sant, det hände faktiskt inte.

Som äldre, tonåring, visade två low life-snubbar kuken för mig. De bad om vägbeskrivning, blev hotfulla och drog sen fram sina könsorgan med hånfulla flin i ansiktet. Det polisanmäldes, snubbarna togs in, jag pekade ut dem och sen hamnade dem såklart i fängelse och... Nej. Skojade ba. Inte ett piss hände. Ord stod mot ord och såklart trodde rättsväsendet mer på dem än på mig.

Snubbe tryckte upp mig mot en vägg och stoppade ner sin tunga i min hals = min första kyss. Ögonen öppna hade han också. Sjukt oskön. Minns inte ens hans namn men jag var verkligen inte intresserad av att hångla med honom. Sen min relation då med mitt ex... Jesus vad saker jag ställt upp på som jag inte velat, för att få tyst på tjatet. För att inte bli lämnad/dumpad. För att bli omtyckt och accepterad. För att samhället berättar för mig att mitt värde är beroende av vad män tycker om mig.

MÄNGDEN övergrepp på krogen. HERRE JESUS! Händer under kjolar, händer på brösten, snubbar som pressar sig mot en, hot, ”kyssar” och tjat. Hot såklart när en tackar nej... På ett uteställe var det en smal smal gång till toaletterna där både män och kvinnor behövde gå - LIVSFARLIG plats. Jag valde ofta att inte kissa alls... Nåt av det mest respektlösa tafset var 2009 när jag följde med min nuvarande sambo på en födelsedagsfest på Patricia (ett uteställe i Stockholm). Nån tjejkompis till någon fyllde år. Hennes, alltså födelsedagsbarnets, sambo visar sitt gillande till mig tidigt. Jag ståendes hand i hand med min nuvarande sambo, NOLL intresse visandes gentemot denne röv till människa. Vi går på min inrådan. Födelsedagsbarnets sambo passerar oss och tafsar mig på röven. Jag borde ha ställt till med en scen men ville inte förstöra för tjejen som fyllde år - Ja, och så är jag ju lärd att ingen bryr sig ändå.

Och senast idag, tillsammans med mina tre barn, ”skojar” vit svensk man om min kropp och mitt sexuella kunnande utanför kiosken där vi köpt glass efter förskolan. Tidigare trakasserad pga snygg, smal, bystig och fräsch. Nu pga tjock, oduschad, trött och omejkad småbarnsmamma. En får liksom aldrig vara ifred. Mest sörjer jag dock att mina barn behövde höra. Allra mest sörjer jag dock att this, se ovan, är vad som väntar min dotter....

/My




Höst

Vi börjar oktober med strålande sol och sjukdom. Förkylda så som sig bör på hösten, och sedan resten av året... och början på nästa år. Till typ juni.


Förskolelämningarna hade tyvärr precis börjat fungera bra igen, eller det är väl inte just det som är tyvärret utan snarare att sjukdom dök upp igen. Och det är som alltid vid sjukdom jättesvårt för mig att avgöra om dom egentligen skulle kunna vara på förskolan ändå eller om det faktiskt är legitimt att vara hemma (press på mig att få lämningarna att fungera). Ettan började med att ”bara” hosta sig igenom nätterna men vara pigg på dagarna. Han är visserligen fortfarande pigg på dagarna men ingen av oss sover ju nattetid. Jag hoppas att jag även den dagen jag har jobb att sköta förstår att det inte är okej att dumpa unge som inte sovit på förskolan... För det ÄR inte det, det är en tuff miljö att vara trött i men framför allt är det barn det handlar om. Jag menar när jag till och med tvekar idag. Så dom är hemma och irriterar skiten ur mig istället. För det är så. Jag är irriterad. Dels sömnbrist, dels PMS (svår sådan, jag har diagnos) och dels oro. All oro (som jag kan vara mer specifik med den dag saker löst sig).

Turligt nog börjar också denna höst med fantastiskt väder. Vi har överdragsbyxor och är ute och städar bort sommaren (skördar allt vi odlat och tar in utemöbler). Vi behöver inga jackor. På vår altan är det sommarvärme då den hamnar i lä och solen ligger på från 9-isch till den går ner. Trean kryper runt och skriker sig hysterisk när jag rör mig runt gården. Uppenbart är att gå tre steg från henne synonymt med att sälja henne till någon sorts svart barnmarknad i Asien, eller för all del lämna henne i skogen. Båda saker jag känner för att göra i och med hennes beteende. Men sånt ska man ju inte säga högt, såklart.

Nåväl. Till helgen ska allt vara undanplockat och klart. Sedan väntar vi på vintern! Vi hoppas på att få åka lite släde och pulka i år, det har varit aningen skralt med möjligheter hittills egentligen. Det var galet mycket snö året ettan föddes (2012/2013) och eventuellt lite snökaos en dag eller två (ni har väl noterat rubrikerna från Stockholm?) nåt annat år men det handlar om så kort tid, det blir aldrig riktigt riktigt vinter och det är synd tycker norrlänningen i mig. En vacker dag kanske jag kan ta med mina barn upp, hem, och titta på våra rötter. Bergen och skogarna. Luften. Tystnaden. Här har vi skärgården. Den fyller dock inte riktigt mitt saknande hjärta med samma glädje som norr.


Glöm inte bort att det är kanelbullens dag idag! Det blir vår lunch pga att jag är årets mamma!

/My

När allt går åt söder

Detta har seriöst varit den sämsta dagen på hela år 2017, är jag rätt säker på. Jag tänker att vi börjar från början;


1: Vi försover oss. Eller ettan och tvåan slåss så att badet tar för länge, trean skriker konstant och jag kommer på att det jävla Lucialinnet till dagens kör i kyrkan måste strykas. Oavsett - vi är sena. Vi springer ut till bilen...

2: Treans bilstol är inte installerad...... ... ..... ............ Jag. Installerar. Den.

3: Vi kommer i tid. Ettan spelar innebandy, allt går bra. Jag minns att jag inte hann/glömde ta på mig deodorant idag! Ett barn pissar ner hela mig och hela sig själv... ..... ..... ........... Jag har inget ombyte med mig.

4: I ett moln av svett- och urindoft glider vi in till kyrkan för dagens uppvisning av kören  som ligger i princip rakt på innebandyn. Barn två pissar ner sig... .... .... .... Alla byter kläder, utom jag. Jag luktar fortfarande svett och urin och det jävla Lucialinnet är ju skrynkligt igen.

5: Svettig och pissig sitter jag sen i ett ekande rum tillsammans med 9263836 barn som ett) inte kan samtala i normal ton och två) hela tiden springer runt.

6: Gudstjänsten börjar. Jag luktar forfarande piss och svett och tvåan KAN INTE SITTA STILLA! Medan prästen pratar om Gud och änglar vill jag spränga jordklotet likt en viss Nordkoreansk ledare... ....... Mest vill jag att tvåan bara SITTER STILLA!

7: Jag svär i kyrkan, upprepade gånger. En av prästerna tittar lite på mig, upprepade gånger.

8: Efter korvlunch och kakor (HALLELUJA) behöver alla mina barn gå på toa. Alla bajsar, en har pissat ner sig. Igen... ..................... Kyrkan bjöd på 82637383 Festisar. Go figure.

9: I ett moln av svett och urindoft bogserar jag in mina nu nakna barn (ombyten tog slut) i bilen för att åka hem med minnesförlust angående städdagen i föreningen. Fuck.

10: Vi åker till farmor och farfar. Jag har numera deo men luktar ännu urin. Onödigt att byta. Nån spyr väl på mig snart ändå tänker jag.

11: Jag packar ur vagnen ur bilen och tar trean med mig för att placera henne i den. Under tiden startar tvåan bilen som också går igång med en växel i och alltså börjar att köra ifrån mig... Jag springer likt aldrig förr och, tro mig, FLYGER in genom den öppna passagerar-rutan (jag glömde stänga den så lämnade nyckeln i bilen för att göra det sen) där jag magiskt nog får tag på handbromsen som i alla fall saktar ner bilen. Jag får sen tag på nyckeln (hur vet jag inte för jag bröt armarna när jag flög in i bilen) och kan vrida av bilen när den är halvvägs ner i ett dike 2-300 meter längre bort än jag först parkerade. Alla barn skriker. Grannar ser på. Jag slog revben, armar, nacke, mage, höfter och spräckte nåt i arslet......... Men för en kort sekund var jag Stålkvinnan. Jag är så olycklig över att ingen filmade mig. FY FAN så coolt jag lyckades stoppa bilen och nu får ingen av betydelse för mig se det. Jag hade velat se det. Jag har nog aldrig i mitt liv rört mig så fort, för det känns i kroppen vill jag lova.


Efter detta tog jag semester. Vi hittade farmor och farfar i svampskogen. Jag berättade om min dag och dom tog över, middag och allt. Tack gode Gudrun för dom. Och tack gode Gudrun för att jag hann få stopp på bilen och för att inget av mina barn skadade sig - ettan och tvåan i skenande bil medan trean blev helt obevakad och ej fastspänd i vagn på asfalterad väg. Tack gode Gudrun för att jag fullständigt skiter i att de som bevittnade händelsen förmodligen inte hade något snällt att säga om den slarviga modern som lämnade nyckeln i tändningslåset.... I don't give a shit.

/My aka Superwoman (om än jävligt mör just nu, allt gör ont)