Pseudomamman

Att vårda relationer
När jag blev sjuk när mitt första barn föddes blev det extremt viktigt för mig att vårda mina relationer, men inte alla relationer. Jag hade varken ork, fokus eller tid att ge någon annan än mitt barn och min sambo. Mitt barn i första hand. Jag har ju sedan dess aldrig varit en "bra" mamma ur den aspekten att det kommit naturligt för mig. Varken för tvåan eller trean har det bara smidigt flutit på utan  jag har verkligen fått lägga tid och energi till jag blivit utmattad på att vårda min relation till mina barn. Att då finnas där för andra har fått stå tillbaka.

Det är ju egentligen naturligt att mina barn kommer i första hand, min sambo i andra och mina vänner i tredje. Det förstår också mina vänner. Dessutom har inte jag en uppsjö av vänner utan jag har ett fåtal som är nära, och nåt som är bra med nära vänner är att de kan vänta. De fattar. De finns kvar. Mitt liv går ju dessutom i 190km/h just nu. Målet är att trean ska vara hemma, att de stora inte ska behöva vara i förskolan mer än nödvändigt och att vi ska må bra - min kärna och jag. Jag har dock sedan en tid tillbaka varit redo att vidga min kärna, största problemet nu är tiden. Jag tränar, jag har alltid barnen, la sambo och jag är inte lediga ihop så ofta. Den här veckan exempelvis är vi bara lediga idag och igår och hela dagarna är fullspäckade med saker så vi knappt ser varandra. Vi behöver handla, vi behöver städa, vi behöver ta itu med saker med vår inneboende... Jag behöver ta itu med vänskapsrelationer. Han också. Det är fan svårt när det varken finns emotionell eller fysisk plats kvar för andra relationer än ens barn och hushåll liksom.

Jag har dragit mig undan folk länge. Så är det. I snart sex år har jag hållt mig hemma både känslomässigt och fysiskt. Jag har inte orkat, inte heller kunnat. Dels VILL jag ju vara en bra vän och har väl hellre gömt mig än lyssnat halvdant och varit dålig... Jag vill lyssna och förstå vad mina vänner säger, minnas det och komma med feedback. Jag har inte kunnat det. Jag kan knappt idag. Det är bara det att en av de mest betydelsefulla personerna i mitt liv har fått en cancerdiagnos så det är fan bara att steppa upp nu. Det är lite dags att lägga korten på bordet och ba; "Hörrö jag suger på det här men jag vill. Jag ska försöka. Jag är här fastän jag är långt borta på samma gång." Livet NU är ju aldrig så viktigt som när det hotas och en cancerdiagnos är onekligen ett direkt hot - för den som drabbas och för oss som älskar den drabbade.

Ja men visst är det ju hemskt att det först är vid en sådan här sak en anser en individ vara viktig. Men det är ju inte riktigt så litet det här. Alla mina personer är viktiga för mig. Varenda en. Om jag fått bestämma hade jag dagligen haft kontakt med alla och flera gånger i veckan träffat vänner! Att dock GÖRA detta, eller ens förvänta sig det av mig, vore skadligt. Jag har mitt bagage. Mina diagnoser. Bland annat är jag tre av fyra veckor i månaden, i princip, helt ointresserad av att leva. Initiativlös, trött, ångestladdad och rädd. Varje gång denna period kommer kan jag inte göra mer än försöka hålla ihop för mina barns skull. Ja och så har jag ju i några års tid också kämpat med en förlossningsdepression och allt vad den inneburit, och så sviterna efter den. Utöver det har jag tre barn en bara inte trollar bort, och en sambo som också vill vårda sina relationer utöver heltidsjobb och hem och hushåll. En måste också fördela tid relativt jämt (och just nu äter min träning rätt mycket av min tid). Och många av mina nära har ju sitt i sina liv, allt från resor till barn till träning till skola... Att matcha detta så som en matchade sina singelliv förr är inte så jäkla lätt ska ni veta!

I handling känns det dock som att min vän plötsligt blivit viktig enbart pga sin diagnos, och jag fattar att det också kan se ut så. Eventuellt också kännas så. Jag kan inte göra någonting åt det. Här är jag med mina fel och brister liksom. Här är jag och gör det bästa jag kan, och har kämpat med näsan precis ovanför vattenytan i åratal. Här är jag och vill finnas där, fastän jag inte riktigt kan. Och där är min vän ståendes inför ett enormt hinder och en enorm mental och fysisk förändring. Herregud så jag önskar att hon ska bli frisk och herregud så jag önskar att saker varit annorlunda - för oss båda! Men vet ni? Jag kan inte vårda relationer mer än såhär just nu - det är fortfarande min relation till barnen först, min relation till sambon sen och sist men inte minst min relation till mina vänner. Vännen med cancer, som på inget sätt ÄR sin cancer, har "bara" hamnat först bland dem ett tag...  Trean är två år - det är då livet återvänder! Och livet - jag är redo! Jag har skaffat piller som ska mota livsledan vid grinden. Nu är det nog. Jag vill mer än detta!

Och cancer. Du ska veta att jag hatar dig!

Hormonella Bella
Nu har jag jobbat var fjärde helg under ett års tid och under ett års tid upplevt återkommande ting veckan innan jag ska jobba min helg.

1: Jag har alltid en sjukdomskänsla precis innan helgjobb. Blir jag sjuk är det uteslutande och alltid under helgen jag jobbar eller under veckan efter. De senaste två gångerna jag tappat rösten, som exempel, har varit efter en jobbhelg.

2: Helgen innan skriker jag på barnen, vill knappt se dem, vill absolut inte att de rör på sig och jag vill knappt kliva upp på dagarna. Det sitter sedan i hela veckan fram till mens. Just. Jag får alltså mens veckan efter min jobbhelg också.

3: Precis innan min skrikhelg har jag ägnat en vecka åt att vara olidligt trött. Alltså somnat på dagarna trots att jag sover hela nätterna...

Så vad kan man dra för slutsatser? Jo att jag, var fjärde till var femte vecka har mens, och att jag uppenbart lider två veckor innan mens. Cirkus från den 15:e-20:e varje månad och fram till första veckan i en ny månad mår jag skit. Här är hur jag mår på bild:

(null)

Minus svullen, det tycker jag inte, och smärta i brösten. I övrigt kan jag bocka av alla symtom. Dessutom håller det här på att kosta mig relationer, och mina barn är så jävla utsatta att det är hemskt. Det är alltså, ungefär, en vecka per månad som jag mår bra på och inte har mens... Jag börjar må bättre redan under mensen men mens tycker jag är jobbigt (blöder massor) så räknar inte den veckan som fantastiskt. Veckan efter mens är grejt, sen börjar det om. Trött, sömnstörning, noll motivation att leva, skrikandet, irritationen, ångesten (när jag nojar över allt är det precis veckan innan jobbhelg), oron och det konstanta tänkandet på godis (absolut minsta problemet i mitt liv - tankar på godis).

Uppenbarligen har spiralen inte hjälpt mig alls denna gång och nu vet jag inte alls längre hur jag ska behandla mig med Premalex så ska, nästa vecka, få träffa en gynekolog för att ta itu med detta. Och om inte gynekologen kan hjälpa får jag väl flytta hemifrån tre veckor i månaden, för mina barns skull.

/My
Mardrömmar
Jag kan drömma de mest vidriga saker om mina barn. När ettan och tvåan var små handlade det ofta om hur de dog framför mina ögon, gärna pga nåt som jag gjort fel.

Mardrömmar om trean har jag aldrig haft. De har alltid handlat om, och handlar fortfarande om, ettan och tvåan. Jag gissar att det är mitt dåliga samvete över att ha varit så fruktansvärt dålig mamma gentemot dem. Såklart har jag gjort allt i min makt för att vara den bästa men den bästa just då var inte alltid så bra, och jag brister ju fortfarande i saker jag anser att jag borde kunna göra bättre.

Jag borde inte skrika. Jag borde inte svära. Jag borde inte hota och gorma runt. Det är två (tre) jättesmarta, jättefina, ödmjuka och empatiska individer jag har klämt ur min kropp och de förtjänar en jättesmart, jättefin, ödmjuk och empatisk mor. Men ptja. Vad ska man säga? Livet kommer mellan. 511 tvättmaskiner efter upptäckt springmask, 6384738 uppvak pga ont här, mardrömmar där och kissbehov mitt i natten. Det EVIGA gnällandet från ettan så fort vi måste klä på oss, kliva upp, gå ut, gå in, lägga oss för natten, äta, handla, ja... You name it så skriker han rätt ut "JAG VILL ÄNTE!!!" (exakt så låter det). Jag hatar det. Och de slåss, aldrig med andra men med varandra. Och de retar trean, trean som skriker så att glas går sönder - något de uppenbart tycker om eftersom de aldrig bara slutar reta henne. Och jag tappar tålamodet och beter mig som ett arsle för att sen väckas av mardrömmar mitt i natten - ångest.

Det handlar ofta om att jag förlorar dem på ett eller annat sätt. På hur de skriker efter mig men jag inte kan nå dem, alls. Förmodligen ett resultat av min otillräcklighetskänsla. Jag vaknar alltid med en tanke om att bli bättre, och jag är bättre. Mycket bättre. Men så tappar jag det ibland och återvänder till det där skrikandet och det där "pallar inte bry mig". Det är nästan mest obehagligt - det där med att inte orka bry sig. Alltså mina barn gör illa sig själva och varandra så mycket att om jag alltid skulle bry mig och ta mig tid till tröst så skulle jag inte göra nåt annat med mitt liv. Så ibland pratar vi bara medan jag gör annat, men jag borde böja mig ner. De kommer ju till mig... De söker sin mor och jag är faktiskt inte alltid där. Livet, och mina egna behov, kommer ibland mellan. Och så kommer mardrömmarna.

Jag har precis vaknat skrikandes i tårar efter tvåan som sattes på ett tåg tillsammans med ettan (trean fanns inte) för att åka långt bort. Jag visste att vi aldrig skulle ses igen för jag satt i en annan vagn som kopplades loss från dem. Jag hörde hur tvåan skrek efter mig och allt jag kunde göra var att ljuga att vi snart skulle ses igen. Ettan lugnade sin bror med att om mamma säger att vi snart ses så ses vi. Men jag visste att han visste............. Och det här händer på riktigt varje dag för barn och deras föräldrar. Det är jävligt skört på jorden. Fy fan. Varför skaffade jag barn till detta?

/My