Pseudomamman

Äntligen känns det som att vi är igång på riktigt efter denna sommar. Ettan och tvåan trivs och har det bra på förskolan och trean har fått hoppa på öppna förskolan varav den andra vi brukar gå till premiärar imorgon. Vi är på gång! Så är även det eviga samtalsämnet inskolningen.

 

Jag har befunnit mig på öppna förskolan sedan 2013, det är alltså nu fem års tid. Varje höst och varje vår händer samma sak fast med två skillnader. På hösten är redan papporna där för de ska skola in antingen samma höst eller januari. På våren är mammorna där och lagom till maj tar papporna över för inskolning till hösten. Every time. Slår aldrig fel. Och alla samtalsämnen handlar om samma sak: Inskolningen. Och alla samtal slutar med att jag får veta hur enormt sociala alla andras ettåringar (som suger på bollar under tiden föräldern pratar) är när jag, efter fråga, meddelar att mitt barn inte kommer att skolas in nu. Varken mer eller mindre säger jag men försvarstalen/förklaringarna är många och långa ändå. Det slår aldrig fel.

 

Nåt som heller aldrig slår fel är mängden människor som oroar sig för mina barns välmående när vi vägrar dem den magiska förskolan. Frågor om mina barns välmående och deras behov, till och med påståenden om mina barns behov, läggs fram. De har tråkigt, de är understimulerade, de behöver ju träffa andra barn! Påstående om mina behov också; Men du behöver ju egentid/jobba/vara ifrån barnen och så vidare och så vidare... Varje år, två gånger per år...........

 

När ettan och tvåan var små kunde jag bli irriterad och känna mig påhoppad, jag blev ibland ledsen över att människor faktiskt insinuerade att mina barn skulle ha det dåligt med sina föräldrar - jag har aldrig någonsin tagit upp samtal kring förskolans vara eller icke vara med någon. Idag kan jag bara konstatera att vårt samhälle är så jävla hjärntvättat att vi faktiskt faktiskt faktiskt upplever att barn som inte får vara på förskolan skadas. Inte tvärtom, aldrig tvärtom.

 

Det är okej för mig idag. Om andra vill övertala mig att deras ettåringar är så extremt sociala (medan de suger på bollar) att de måste skolas in just nu har jag inget emot det. Jag har inget med det att göra, jag försöker inte ens ha med det att göra - jag bjuder inte ens in till sådana samtal men det bubblar ändå ur folk. Jag svarar extremt kortfattat på inskolningsfrågor, ibland bara "nej". Jag är enormt tydlig med mitt ointresse att samtala inskolning med folk - jag är till och med snudd på otrevlig på öppna förskolan (jag pallar inte "lära känna" alla för de försvinner sen ändå). Jag känner inte dessa människors barn, alls. Det enda jag vet är att mina ettåringar inte varit så extremt sociala att förskola varit en plats de haft behov av. Men det är ju bara mina, det är tre barn av flera tusentals barn som skolas in som ettåringar varje år. Det är till och med okej för mig idag att det insinueras att mina barn skulle ta skada av att inte få befinna sig på förskolan heltid från ett års ålder. Jag är helt trygg, med en femåring som "facit", med att det just för mina barn bara är bra att få vara hemma as long as possible (nåt jag var säker på men inte trygg i förr).

 

Jag skulle dock, faktiskt på riktigt, önska att få slippa dessa samtal. Framför allt med mina stora barns pedagoger. Jag har haft dem två gånger per år i fem års tid nu............ Och det lär komma igen i januari, och igen nästa höst för trean blir hemma då också. Hon fyller bara tre år oktober 2019. Det är för tidigt. Några månader till, eventuellt ett år, blir hon hemma om ekonomin och orken håller.

 

/My

Lady Dahmer tar upp ett två år gammalt blogginlägg som handlar om kvinnor som uttrycker ånger över att ha skaffat barn och menar att barn inte ska behöva hantera att de är oönskade. Vi är helt överens om att barn inte ska behöva hantera att de är oönskade. Det är resten vi inte är överens om.

 

Hon menar sig ifrågasätta inte att kvinnorna känner utan att kvinnorna uttrycker och skriver, år efter år. Hon kallar det för narcissistiskt. Bland kommentarerna haglar glåporden och spekulationerna om sjukdomar och dåligt moderskap. Några tycker det är bra att kvinnor tar bladet från munnen också men det är absolut övervägande hemskheter. Det finns få saker som provocerar så mycket som kvinnor som inte älskar att ha barn. Det har jag ju själv erfarit under tiden jag skrev. Mitt mest lästa inlägg hette "Jag hatar barn", det var också det inlägget de flesta hade Googlat sig till och det inlägg som genererade flest lättade och tacksamma kommentarer. Det inlägget verkar inte finnas kvar.

 

Lady Dahmer lyfter två kvinnor. Isabella Dutton och Corinne Maier. Båda har offentligt uttryckt sin ånger, den ena via krönika i tidning och den andra har skrivit en bok. "Barn ska inte behöva läsa sånt". I Ladyns kommentarsfält kommer exempel upp på föräldrar som under kommentarförfattarnas uppväxt gång på gång meddelat hur oönskade de varit som barn. Jag håller med Lady Dahmer här och det som berättas bland kommentarerna är hemskt MEN att dessa kvinnor skrivit offentligt om sina känslor behöver inte nödvändigtvis vara kopplat till att deras barn ska ha tagit skada. Liksom mitt skrivande eller mina uttalanden inte heller på något sätt är kopplat till att mina barn mår eller har mått dåligt trots enträget kommenterande på mitt forum om just detta. Lady Dahmer undrar dock hur barnen mått genom livet trots detta efter att ha citerat Duttons krönika.

 

Dutton var närmare 60 år gammal när hon öppnade upp... Hennes barn var över 30 år gamla. Alltså inga barn längre utan vuxna människor. Maier var 40+ och jag har ingen som helst aning om hur gamla hennes barn var då, inte heller lämnar hon, vad jag kan hitta, ut några egentliga matnyttiga informationsbitar kring sitt föräldraskap så som Dutton. Maier är dock inte okänd gällande att provokativt utmana normer och in-box-tänkande och idag har vi ju också gått från att prata om barnlöshet till barnfrihet, något Maier ansåg vara viktig semantik. Dutton beskriver en kärlek till sina barn och ett intensivt omhändertagande. Hon passar på att ge en känga till kvinnor som kämpar för att få barn men sen snabbt lämnar bort dem för jobb. Dutton undrar om det är bättre att hävda sig älska allt kring sina barn och föräldraskapet medan man låter andra ta hand om barnen, en för mig också relevant fråga i och med att jag som inte lämnat bort mina barn också fått samma kritik. Dutton har lagt hela sin själ i sitt moderskap, enligt henne själv, och tar nu (2013 när krönikan skrevs) hand om sin dotter, med vad jag förstår, MS. Men Dutton, likt Maier, hade aldrig skaffat barn om de kunde göra om sitt liv.

 

Både 2016 och nu svarar jag Lady Dahmer men med en skillnad - jag skulle lätt idag kunna skriva en bok. Jag hade nämligen heller inte skaffat barn om jag fick göra om. Jag älskar mina barn till döds och nu när de är här vill jag såklart inte missa chansen att känna dem men skulle jag göra om mitt liv hade jag valt bort barn. Vi pratar ibland om det - om allt vi kunnat göra om barnen inte fanns. Vi "väntar" på att de ska bli stora så vi får "leva igen". Trean är snart två år och vi säger att livet börjar återvända. Dutton beskriver också att det här med kärleken tog tid, inte omhändertagandet men kärleken - som hos mig med alla tre. Människor bland kommentarerna skriker sjukdom, förlossningsdepression och diverse andra diagnoser. Så som att en kvinna som inte direkt älskar sina barn och sen älskar livet med barn måste ha en diagnos. Det kan inte bara vara normalt!

 

Jag hade en förlossningsdepression med ettan, Dutton nekar sådant. Vad som triggade den för mig är och kommer att förbli oklart. Kanske var jag deprimerad innan? Kanske var det att jag trodde att han dog vid förlossningen? Kanske att jag trodde att man skulle älska direkt och när jag sen så inte gjorde blev jag deprimerad, för att jag var en så dålig mamma? En mix av allt? Det jag vet med säkerhet är dock att det här kravet på att man ska älska och sen fortsätta älska allt kring föräldraskapet höll på att krossa mig. Varenda kommentar där jag fick veta hur synd det var om mitt/mina barn och hur sjuk jag var/är gjorde illa mig. Jag som är en enormt hängiven förälder, som lever helt för mina barn och knappt duschar om de är ledsna/behöver mig, trots att jag lätt valt ett barnfritt liv nästa gång. Jag som med hela min själ hänger mig till att mina barn ska känna sig älskade och må bra - trots att jag alltså hade valt bort barn om jag fick göra om. Trots att jag alltså ångrar då att jag skaffat barn. Som Dutton. Och jag tänker inte meddela mina barn att jag fann föräldraskapet fantastiskt när de är vuxna, det vore att ljuga. De kommer, trots det, veta om att de är högt älskade.

 

Jag tycker att man drar på allt för stora hästar om man hävdar att kvinnor som uttalar att de ångrar sig skulle vara likställda med att vara dåliga mödrar. Jag tycker att man är rent ond när man diagnostiserar en kvinna med diverse sjukdomar när hon med vuxna barn beskriver hur livet tett sig när hon låtit sig övertalas att skaffa barn av sin make, som Dutton. Det är att ta i att spekulera i, eller ens ifrågasätta, hur skadade barn skulle bli av mammor som ångrar sig trots att de rätt grundligt beskrivit hur de kämpat på ändå. Jag tycker att man befäster myten om att alla kvinnor vill ha barn och sedan ska älska att ha dem när man beskriver dem som sjuka när de uttalar sig i negativa ordalag om hur det var att ha barn... Låt kvinnor vara. Att barn far illa är hemskt och barn ska absolut inte handskas med att känna sig oönskade men det är inte så att barn automatiskt känner sig oönskade bara för att mamma beskriver att hon inte ville ha barn och att hennes liv inte blev fantastiskt när barnen kom.

 

Det finns liksom grader av det helvetet också. Jag vet för jag är där.

 

/My

Jag har varit hemma med barnen sedan 31/7 då jag var tvungen att gå hem från jobbet på VAB (i princip min första VAB någonsin). Det börjar att kännas nu, framför allt då jag pga spya igår från tvåan plötsligt och oplanerat har barnen hemma fastän de borde vara på förskolan.

 

Det har varit en trevlig semester och sommar. Vi hann med Lådbildslandet, Gotland och en sväng med tält i skärgården där vi bor, ja och så dök min yngsta syster (barnens moster) upp en vecka och hälsade på - om än hon mest hängde med kompisar så som tonåringar gör. Det räcker gott. Nu väntar en höst med fortsatt jobb 50% för mig, eventuellt studier (för mig) och simskola för minst ett av mina barn. Vi ska leta efter gymnastik/parkour för tvåan och jag har tagit mig an en utmaning (som jag skriver om i den träningsblogg jag skapade häromdagarna). La sambos arbetssituation hoppas jag får mer klarhet och så tänkte jag att jag en dag skulle få dela efternamn med mina barn, förhoppningsvis inom ett år eller två.

 

Vi har inte gjort många ryck den senaste veckan och idag återgår jag till jobb, visserligen bara tre timmar extrainkallad men det blir ändå en ände på denna semester. Det har också varit behövligt - alltså att inte göra ett skit. Vi har mest stirrat på tomatplantorna som häromdagen bara trillade ihop då stödet lossnade och som nu börjar se tragiskt ledsna ut samtidigt som de pumpar ut tomater av alla de sorter. Vi har också rensat garderober och då, som ni sett, gått igenom vad som behövs till hösten. Riktigt stilla lunkande villaliv. Vem vet? Så som den politiska utvecklingen ser ut i Sverige kanske vi snart måste fly härifrån eftersom jag inte tänker hålla käften när nazisterna får regeringsplats och så som det står i SD's valmanifest kan man ju förlora sin rätt till svenskt medborgarskap om man inte "beter sig svenskt". Att vara emot nazism ses nog då som att inte vara svensk... Lika bra att ta tillvara på trädgården medan det går liksom.

 

Hur det känns att återgå till jobb? Ja vi kan lunka tillbaka till rubriken för inlägget. Jag är SÅ trött på barnen. På riktigt. Ettan hotar och går an som en ångvält, tvåan bara gnäller och skriker hela tiden och trean ska sitta fast i min BH (ja, vi ammar). De stökar ut, som vanligt, och det är helt omöjligt att ha det städat inomhus längre, eller utomhus också för den delen. Jag är aptrött på att vara utomhus för det har vi varit hela sommaren och det är också därför det är så stökigt inomhus såklart. Det ska bli riktigt gött att återgå till jobb faktiskt. Att på sidan av det också läsa en kurs och efter jul/nyår göra klart min utbildning till Distriktssköterska (om jag kommer in) kommer lyfta min hjärnkapacitet - liksom den här utmaningen jag låter bli att prata om på denna blogg. Jag ser fram emot hösten och vintern. Jag kan mer än det jag gör just nu!

 

/My