Nu börjar det likna nåt!

Höstterminen har dragit igång. Vi kick-startade med öppna förskolan och såklart de EVIGA frågorna och påståendena om hur viktigt det är att vi skolar in trean nu i höst, senast i vår. Snark, snark, snark.... Varenda terminsstart är det så. Man sitter där med sin bebis liksom och ska börja samtala inskolning.


Barnen ska var lediga till 4/9 så vi har några veckor på oss att hänga bara jag och dom, som förr. Vi ska vara på öppna, åka till museum och träffa vänner. Vi ska också börja inhalera kortison så att vi, när vi blir sjuka (för det blir vi) redan är redo och kanske kanske kanske slipper åka in till akuten med trean. Kanske. Jag ska inte påstå att jag längtat efter detta, vardag med jobb och massa måsten, men jag ser det inte heller som något negativt och tråkigt. Jag trivs med vår vardag också. Framför allt vår vardag med barnen hemma, det är sjukligt långtråkigt utan ettan och tvåan MEN dom ska vara på förskolan. Dels finns inte väldigt många barn i deras ålder utanför förskolan och dels orkar jag inte vara den där supermamman som hittade på saker varje dag (även om just varje dag inte behövs).

Imorse gjorde jag det jag är van vid. Kollade vädret (så jag vet vad jag behöver ha med mig i klädväg åt allihopa), ordnade matlåda (är ofta borta över lunch), packade mellanmål, tog fram ombyten (minst två per unge pga några glömmer gå på toa ibland, ofta) och rotade rätt på lås till vagnen, babymonitor och våtservetter (svårt att pricka bajs i toaletten borta ibland). Off we went jag och di tre musketörerna. Jag glömde våtservetterna på bordet, tog inte med kläderna jag skulle ge till vännen och missade det där med att bestick är bra om en ska äta ris ute... Men det löste sig och jag menar - det är dag ett. Jag hinner nog få till mitt packande helt rätt igen sen! Jag börjar i alla fall känna igen min vagn numer. Helt fullproppad med saker, och fler blir det allt eftersom säsongen ändras. När jag sen ska ha med fodrade regnställ, stövlar och vinterkläder blir det nog en vagn till att släpa på! Typ. HUR klarar man sig utan vagn sen!?


Det var roligt. Vi har haft en bra dag och jag har även planerat höstens alla tider klart åt barna. Nåt har hänt med vår kommunikationsapp till förskolan, min sambo kommer inte längre in så jag fick äran att glida in och fixa. Jag hatar sånt. Jag förstår knappt appen. Vi är redo för hösten och glädjande nog har trean "sagt" sina första ord vi förstått: "Titt-ut". Fast hon sa mer "nAnA" men med tanke på att hon samtidigt gömde sig bakom ett kuddfodral gör ju att vi såklart förstår precis vad hon menade!


/My


Vitt vitt vitt. Eller bajs?

Åh du käre barnfria människa. Planerar du att renovera hemma? Planerar du också att skaffa barn en dag? Då vill jag tipsa om att inte göra som oss. Ha inte vitt!


Det är kanske inne, modernt och snyggt just nu det här vita. Hemmet ska se ut som en steril operationssal med helst lite detaljer i någon metall! Jättefint och sådär. Till barn börjar existera. Allt vi har som är vitt ser vitt ut på håll. Gör sig fantastiskt bra på bilder. Att komma nära däremot... Helt annan femma.

Är det inte brunt så är det svart så är det rött och så lite färgpennor. Bästa meningen jag sagt på några månader är "ja och så det du ser som är brunt på väggen där inne (toaletten) det är inte bajs utan choklad och ketchup". Ni kanske inte vet det men ketchup som suttit sedan kritaperioden blir brun i färgen! Jag ser hellre att folk vet det än funderar på om det var bajs eller inte.

Vi målade vår trappa vit och la svart/grå matta på stegen. INGET är vitt längre. Inget alls. Förutom trappstegen där bomull från bomullsförpackningen som tvåan roade sig med att riva ut sitter fast. Alla vita detaljer runt fönstrena är fulla av brungula handavtryck. Jag tror att det är nåt utifrån dom smetat ut där. Eller ketchup as usual. Eller choklad. 14 fönster. Säkert flera ton ketchup och choklad.

Allt renoverades ju för fem år sedan. Om 10 år till är trean 11 år (ska bli). DÅ kanske vi kan köra det vita och sterila, men då är det väl inne med den bruna skiten som redan satt här original från 70-talet igen. Well, well. Det är ett levande hem i alla fall och vi var då inte så korkade att vi valde vita möbler i alla fall!! HAHAHA på dig som har det!!!!

/My

Älskade små

Takbyte pågår på vårt hus. Vi har fått tömma vår altan för målerijobb och vår tomt är nu arbetsplats så vi försöker smita iväg hemifrån så att barnen ska få röra sig fritt och vi, ja... En känner sig faktiskt rätt dum när här springer runt arbetare och vi inte arbetar själva (men vi fixar kaffe, fika, middag och lite annat för dom stackarna på dagarna)... Det är mest bekvämt att rymma då, faktiskt. 

 
Farmodern blev målet idag, och även så imorgon. Vi lämnade av ettan och tvåan för att smita iväg och handla en sväng. Väl tillbaka bakade trion bullar och mina barn, mina fantastiskt varma och fina barn, hade med ömhet berättat för farmor att bulldegen minsann kändes precis som mammas mage utan bebis i! När farmor berättade detta för mig spred sig en sån värme i min själ. Så fint. Mina barn som alltid klämmer och känner på min mage med sån kärlek har alltså spontant pratat om just detta med sin farmor för att dom kände igen känslan av magen när dom tog i den jästa bulldegen. Jag blev så glad. Barnen har helt rätt, min mage både ser ut som och känns som en bulldeg.
 
Degen ifråga.
 
Mina barn är väldigt stolta över att ha bott i min mage och vi pratar ofta om hur jag kände att dom sparkade i magen. Ettan brukade göra en svepande rörelse med hela sin rumpa så att det kändes som att han skulle rymma ut ur min navel (nåt han skrattar gott åt och kikar på katastrofområdet som där blivit). Tvåan låg alltid och sparkade mig under höger revben. Jag brukar skoja med honom och säga att han fick smisk på rumpan för att han gjorde så och så visar jag honom vart han hade rumpan (nåt han ler extremt brett åt och så känner han med handen där jag visar). Trean fattar ju inget än men för hennes bröder berättar jag om att hon röjde runt så mycket där inne att magen studsade runt, nåt båda minns från graviditeten. "Brukade vi klösa dig med naglarna där inne mamma?". "Var det jag som gjorde ränderna?". Samhället må göra det svårt att älska sig själv men dom, barnen, gör det så jävla lätt att det för mig inte spelar någon som helst roll om vad det där jävla samhället tycker. Fuck it. Min deg - mina barn.
 
/My