Individen valde på riktigt att "be om ursäkt", och det är inom situationstecken pga dålig jävla ursäkt, genom att återigen föra samtal om hur jag hanterade situationen genom att skrämma hen till tårar pga mitt "skrikande". Ja.
Det är en vuxen människa.
Jag är så obehaglig att vara kring eftersom jag "skrek" att saken måste redas ut. Att jag "skrek" pga att jag helt oprovocerat inför mitt barn blev påhoppad är inte viktigt. Det viktiga här är att jag "skrek". Individen
valde att "be om ursäkt" i par, hen hade med sig ett moraliskt stöd. Alltså var det inte en utan TVÅ personer som "bad om ursäkt" till mig genom att diskutera min obehaglighet. Och just ja - individen ska "backa undan och
aldrig mer försöka hjälpa till". Som att det ens är problemet.... Hen har alltså på riktigt noll koll på vad problemet faktiskt är. Det moraliska stödet hen hade med sig valde att inte bara stå där utan faktiskt avbryta mig när
jag behövde komma med rätt viktig info för det fortsatta samtalet INNAN det ens kom igång genom att 1 - hävda att jag ska lyssna, den så kallade ursäkten skulle alltså framföras enbart på deras, ja de var två, villkor annars var det, jag citerar "ingen
idé att prata" med mig, och 2 - genom att fysiskt picka på min axel för att, som att jag vore ett barn, tysta mig. Inte alls hotfullt. Men ja just ja - det var MITT obehagliga beteende som diskuterades och pga det behövs ju såklart
en vakt. Och nej - informationen fick jag inte framföra vilket innebar att "ursäkten" blev ungefär noll värd. De hade behövt information om att jag är helt ointresserad av att diskutera hur jag framförde mitt missnöje över att bli så grovt
trampad på under gårdagen. Då hade dem kanske, men bara kanske, utelämnat det i sin sk ursäkt och jag hade kanske kunnat ta emot den med ett större lugn.
Om jag inte hade varit så rädd om min sambo och min sambos föräldrar (de bjuder på resan) i detta sammanhang hade jag först och främst klappat till det moraliska stödet som fysiskt rör vid mig för att tysta mig. Man gör inte så. I andra hand
hade jag punkt för punkt meddelat att jag inte är problemet här. Är man så JÄVLA känslig att man inte på ett vuxet sätt kan hantera att den hjälp man velat ge inte nödvändigtvis hade varit hjälp (farhågan var ju att behöva vänta länge på stolar) så
behöver man lära sig hantera det UTAN att dra in någon annan.... Så länge jag inte säger att du är dum i huvudet som försöker hjälpa till (orsak till att individen kände sig ledsen) så är det inte det jag säger. Jag fick i alla fall framfört
att om man inte vill att jag "skriker" (deras ord trots att jag fortfarande inte skrikit utan höjt min röst) så bemöter man mig inte så som igår, framför allt inte efter att också meddelat att man varit bättre än mig och valt att gå
undan för att själv inte "skrika". Jag fick också framfört att vi kommer att ha vidare problem med vår relation för jag kommer alltid att höja rösten när jag blir så dåligt bemött (jo det var så - individen menade på att hen har problem
att vara runt mig nu för att jag höjde min röst - så som att jag nu plötsligt kommer sluta med det å individens vägnar). Jag fick framfört, såklart när jag av det moraliska stödet hade tillåtelse att tala, att min son drabbades. Vidare fick jag
framfört att det är extremt fult att stå två mot en (fast de var ju absolut inte emot mig - jodå, de fick avbryta mig när jag pratade för jag hade ju ingen som tystade dem med mig och hade aldrig ens försökt göra så mot någon annan) och föra ett samtal
både som de gjort igår och idag. Jag fick också framfört att det är extremt fult att diskutera hur jag pratar, fastän de återigen nu då bara önskade diskutera hur jag pratar...... Men då jag tyvärr måste jag svälja skiten och slicka deras
översittarfasoner för familjefridens skull behöver jag ta att jag är "obehaglig" som "skriker" trots att jag och alla andra människor utsatta för det jag utsattes för fan har all rätt till att skrika, på riktigt. Jag
måste också ta att de behandlar mig såhär, liksom jag måste ta att jag hade kunnat lägga till ett "Tack vad fantastiskt fin du är som tänkt på oss MEN..." i min information om att vi inte vill vänta på bilstolar pga bilstolar är helt värdelösa
i utlandet. Individen är känslig och känner att allt hen gör är fel...... Tydligen ska inte individen själv jobba på detta utan vi andra ska tänka oss för. Själv jobbar jag lite annorlunda med min känslighet men hey, som individen gång på gång sa:
"Vi är ju olika" som i ett accepterande i att jag kommer att fortsätta vara "obehaglig" när jag blir bemött som en påse skit.
Att stolarna kom före taxin och att stolarna i sig inte var ett problem. Att hela den här situationen ägs av individen själv med sina issues som jag släpades in i det är inte viktigt. Husfriden är viktig. Och de är sannolikt helt sams om hur dålig jag
är som människa som inte också sa förlåt och tog på mig allt ansvar för hela situationen. Deras attityder osar av hur mycket bättre än oss andra de är. Hur har man ens mage att påstå att den som är utsatt för påhopp är den obehagliga? Jag var i godan
ro påväg in i en taxi tillsammans med min son när jag verbalt attackerades för nåt som inte ens existerade. Sjukt obehaglig person hör ni ju!
Jag är så arg över att behöva svälja sån här skit. Så jävla förbannad. Så fruktansvärt chockad över hur jag behandlas. Usch. Att man tar sig rätten att ta sin egen känslighet över såna gränser och sedan inte ta allt ansvar för den utan istället
lägga över delar på den som drabbas av den är fan makalöst alltså. Makalöst! Jag kommer banne mig behöva terapi för att inte sprängas av irritationen över att bli kallad obehaglig när jag är den som utsatts för nåt extremt obehagligt. Att få
höra en hel "ursäkt" med fokus på att jag "skrek" så individen blev ledsen.... But please. Den här individen är ju som en tickande bomb. När är nästa gång jag råkar ge information hen inte vill ha och jag sen ska bli påhoppad
för nåt jag inte ens gjort för att ett dygn senare bli ställd emot två personer som lägger reglerna för när jag får tala och hur? Är det någon som ska känna ett behov av att backa undan för att slippa bli utsatt för obehagligheter är det ju snarare
vi andra.....
Mänskligheten är spännande. Indeed.
0