2014-10-20 / Nästa sorg

Att vara flerbarnsfamilj innebär ett konstant prioriterande. Att vara flerbarnsmor innebär ett konstant dåligt samvete. Att ha ansett bebis två, barn två i mitt fall, vara nåt som liksom varit ivägen ända sedan plusset på stickan är inget normalt. När känslan ännu, åtta månader senare, håller i sig är det dags att ta itu med den.
 
Jag älskar mina barn. Jag älskar båda över allt annat på denna jord. Jag skulle ge mitt liv för mina barn, offra sambon och sälja allt jag äger. Jag skulle slåss till döden för mina barn. Men. Tvåan är ivägen, i min värld, för min relation med ettan. Har alltid varit. Tvåan är den som gör mig arg och den som stör mig mest. I mitt huvud favoriserar jag alltså ettan.
 
Vi är tillbaka på Barn- och Ungdomspsykatrin (BUP). Det är dit man blir kopplad när man har anknytningsproblem och därför alltså också där man hamnar när man har en förlossningsdepression. Journalen skrivs i barnens namn och det är barnen i första hand man ser till. Men som vi alla vet mår barn bra när mamma och pappa mår bra. Som det rent praktiskt ser ut just nu tar jag mer än väl hand om mina två söner. Det är ingen fara med dem. Jag behandlar barnen lika, utifrån sina olikheter, och båda får sina behov tillfredsställda men... I mitt inre stör tvåan min världsbild. Tvåan är inte frivillig, på nåt sätt. Tvåan är en olycka. Oplanerad och i fel tid. Men han är. Han älskas men ska älskas mer.
 
Att känna "agg" mot ett syskon när man får ny bebis är ingen ovanlig företeelse. Det är extremt vanligt och inget farligt om det går över inom sinom tid MEN att känna "agg" mot den nyfödde, det nytillkomna syskonet, ÄR ovanligt. Inte för den delen helt vrickat men "normalt" är man alltså arg/irriterad/störd av (osv) det stora syskonet. Man "ska" knyta an till den lille och har redan en trygg relation med den stora... I mitt fall är ju frågan om vad som då skett och sker.
 
Ni måste förstå att jag kämpade för ettan. Jag kämpade med näbbar och klor. Jag slogs med demoner mörkare än i den värsta skräckfilmen, jag ville stundvis döda oss båda. Jag rev, slet, sparkade och skrek mig igenom de fighter jag hade för min etta. Jag ville älska honom. Jag längtade efter honom. Mitt mål var hans ettårsdag. Då skulle det bli han och jag. Vad hände? Jo han och jag blev aldrig. Han och jag stördes av tvåan. En tvåa jag inte alls hatade eller behövde slåss för. Ett barn som tog mitt andra barn ifrån mig.
 
Frågan är vad som är vad. Är jag ointresserad av tvåan för att han är en bebis och jag ogillar bebistiden eller är jag ointresserad av tvåan för att jag genuint inte tycker om honom? Missförstå mig rätt. Jag tycker om mitt barn och han intresserar mig ju såklart men är jag någonstans ändå sur för att han anlänt mitt i det jag längtat så efter? Jag kan inte ärligt svara på den frågan. Jag vet inte. Jag hoppas att det bara är för att han är bebis, för att jag rent allmänt hatar bebistiden. Men jag vet inte och oavsett svar på den frågan så är det nåt att arbeta på. Tvåan söker mig. Ju argare jag är på honom desto klängigare blir han, överlevnadsstrategi. Barn och hundar. Ettam gjorde likadant. Jag skrek åt honom att vara tyst och han blev mer närhetssugen.
 
För mig är målet sommaren. Ettan 2,5 och tvåan 1,5. Julen. Båda barnen närmare ett och två. Deras födelsedagar i januari och februari, sju dagar mellan. Jag väntar liksom ännu på min ettåring. Sambon är säker på att det jag känner kommer att försvinna då, att tvåan inte kommer att vara "ivägen" mer. Delvis tror jag på honom. Just nu vill ettan hitta på saker och jag vill vara med men vi måste också bära med tvåan... Vi måste ha med oss tvåan. Mamma måste söva tvåan först. Tvåan måste få amma lite men sen. Vänta ettan mamma ska bara hjälpa tvåan. Och det. Allt det. Det går ju liksom inte över på ettårsdagen. Tvåan kommer alltid vara ett år och sju dagar yngre. Min relation till ettan kommer alltid att vara speciell. Men att känna att den hindras av hans bror det tänker jag inte gå med på för alltid.
 
Jag oroar mig över att tvåan vet. Barn vet saker som inte sägs. Barn läser av, känner av och bara vet. Jag berättade att jag känt detta själv, att nåt är snett. Jag tacklade det med ettan genom att amma, att tvinga mig själv till att ge honom närhet. Med tvåan har det aldrig varit tvång och jag har gladeligen gett honom närheten på nåt sätt ändå, på ett annorlunda sätt. Dessa dagar då ettan är med farmor och farfar (nästan varannan söndag sedan tre söndagar tillbaka) är inte bara till för att jag ska få semester utan också i högsta grad till för att tvåan ska få vara med mamma och att den här mamman ska försöka finna tvåan i sitt hjärta, fullt ut. Också för att pojkarna får en paus från varandra. Ettan slipper höra att han ska vänta och sluta slåss och tvåan slipper vänta utan att förstå varför samt bli slagen. Ettan ber om att få åka. Då känns det helt rätt att han åker.
 
Dagens samtal har i alla fall slitit upp massor av känslor i mig. Så starkt att jag gråtit nu sedan sambon lämnade oss. Så starkt att jag flög på några kvinnor efter att JAG parkerat in dem... Skitsnyggt. En ursäkt är skriven på brev och ska hängas på deras garage. Men ändå. Jag känner mig som ett avskum rent allmänt. Som en urdålig människa. Det är inte tvåans fel att han är född rakt på sin brors ettårsdag, sin mors psykiska problem och sin familjs utmattande tillstånd. Inte tvåans fel alls.
 
/My med tillbakablick

2014-01-20 / Förlossningsplaneringen & Graviditet

 
 Det är så skönt att få skrika
 
 Har haft ont hela dagen. Har haft ont hela natten. Vaknade ond, promenerat runt ond och ska nu somna ond... Jag är så trött.
 
Det blir ju så att tålamodet tar slut. Inget brev från Specialist Mödravården idag heller. Jag sjunker ner i något sorts mörker och jag vet att det är löjligt för det är MAX 19 dagar kvar av den här plågan hur det än blir med remissen... Det är inte länge med tanke på att jag varit gravid sedan April 2012, typ. Ändå känns det så hopplöst länge att behöva må såhär.
 
Saker värker. Det molar och det drar men sätter igång gör det inte. Flera gånger känts som att slempropp släppt men nej, falskt alarm. Det är annat som "trillar ut" - att vara gravid är ju så najsigt på så många sätt. Jag mår så skumt också... Kissnödig jämt, eller i alla fall så fort jag reser på mig och magen hänger så långt ner att det nu skapas veck på sidorna. Värkandet stör min sömn, likaså smärtan från min trötta kropp. Mållinjen är så nära nu att den inte går att nå mentalt mer.
 
Så jag skrek. Jag skrapade magen mot handtaget på toalettdörren och så skrek jag rakt ut. Då har jag kvävt x antal skrik idag redan. En gång när jag satt på golvet i tvättstugan och glömde det jag skulle ha på bänken och fick be sambon ta ner det. En gång då vi gick hem från Öppna Förskolan och allt smärtade. En gång då ettan försökte klättra ur kundvagnen medan jag pantade burkar. En gång då vänsterbenet vägrade att röra sig framåt. Ja... Det blir några gånger. Så när magen tog i handtaget på toalettdörren efter att jag inte fått upp förpackningen mina ömma fingrar försökt sig på så vrålade jag, rakt ut bara.
 
Sambon frågade varför jag är irriterad... Han fick ett otrevligt svar men jag orkade inte ens börja gråta. Tårarna är liksom slut. Det hjälper ju inget ändå. Han kan aldrig förstå. Hans kropp är inte 28 år gammal och trasig ända ner på benen. Hans kropp väger inte nästan 100kg och ska klara vardagen. Hans kropp gör inte ont bara han andas. Hans kropp har inte en stor böld längst fram som pressar alla organ upp i halsen på honom. Han behöver inte kissa så fort han rör på sig eller vara hungrig men inte kunna äta... Han är han och jag är ett trasigt och alldeles för stort fodral. Han är sig själv och jag funderar på drastiska åtgärder för att få ut den här ungen ur min kropp. Han längtar efter sin bebis och jag längtar efter att bli av med ungen. Jag hatar ungen.
 
Självklart är det ju inte bebisens fel att jag är kass på att vara gravid men det är dit min ilska reser då och då. Det skrämmer mig mer än någonting annat just nu. Det är därför det här behöver få ett slut. Jag hatar barnet i min kropp. Jag hatar varenda rörelse han gör och jag hatar att jag ALDRIG får vara ifred. Det börjar att brista för mig och när det föreslås psykologkontakt från höger och vänster blir jag förbannad. Det är inte en psykolog jag behöver det är en förlossning! Om jag SEN behöver psykolog så tar jag det då. Det enda jag vill nu är att få avsluta den här graviditeten, helst innan jag hatar ungen så till den grad att jag inte ens vill se den. Just nu är målbilden en frisk bebis på bröstet som jag älskar, eller i alla fall känner nåt för. Om en vecka? Jag vet inte... Jag bara känner att det är ohållbart i hjärnan. Varenda fiber i kroppen vibrerar av rädsla för att sitta där om MAX 19 dagar och vara sådär tom som jag var med etttan som nyfödd. Det fanns ingenting då. Det kändes inget alls innan ilskan och hatet kom... Ettan förtjänade inte det och tvåan gör det inte heller.
 
Men det är jävligt skönt att skrika. Hade jag kunnat hade jag tagit på mig kläder och gått ut på en timmas promenad för att skrika. Jag hade skrikit mig hes och svettig! Men nu går det inte. Jag varken kan gå en timma eller får vara ifred. Det bor för mycket folk här för sådant beteende. Jag hade behövt en äng hemma i norr... Jag hade behövt få vara själv i min gamla kropp, den som varken var gravid eller öm, en stund. Jag hade behövt få sova och i alla fall drömma avslappnat.
 
Jag behöver få ut det här barnet ur min kropp innan det är försent......
 
/My med tillbakablick
 

2014-03-12 / Förlossningsdepressionen

Jag pendlar
 
Plötsligt fann jag mig sittandes ensam i soffan med tårarna rinnandes. Tvåan sov i min famn och jag kände doften av hans varma hud. Solen letade sig in och han rödlätta hår såg så vackert ut i strålarna. Tårarna flödade.
 
Varför fick jag inte uppleva den här känslan med ettan? Varför kunde jag inte bara ha fått tycka om honom? Jag blir fortfarande lätt förbannad och ger snabbt upp när tvåan skriker och strular men jag är inte arg på honom hela tiden. Jag längtar till och med efter vår Ergo Baby så att jag kan ge tvåan närhet, det han behöver, och samtidigt känna mig fri. Med ettan längtade jag bara bort. Det fanns inte i min tankebana att han skulle bäras runt. Han skulle amma och sedan hålla käft, låta mig vara...
 
Tvåan irriterar mig varenda dag på nåt sätt. Han vaknar mitt i maten, han skriker på kvällarna någon timme (normalt för barn) och han strulammar. Men han irriterar mig bara där och då, medan det strulas. Därmellan älskar jag honom så att hjärtat gör ont. Det känns orättvist mot ettan. Jag vill backa tiden och minnas hur hans hud doftade och jag vill sitta i soffan och ha ögonkontakt med honom och kunna säga "Mamma älskar dig". Ettan hade inget hår att titta på i solens strålar men jag hade gärna tittat på hans flint om jag bara kunnat.
 
Jag ger ettan allt det där idag. Han får ofta höra att mamma älskar honom. Han pussas på fastän han spytt och vi kramas. Tyvärr spelar det ingen roll. Ettans första halvår var skit. Hans mamma var skit under den tiden. Den tiden får vi aldrig tillbaka. Mina tårar rinner av kärleken för tvåan och av det dåliga samvetet för ettan. Ettan förtjänar en bättre start i livet. Ettan förtjänar en mamma som sitter i timmar och bara håller i honom. Istället fick han en mamma som tvingade sig själv till att låta honom sova en sovstund om dagen i hennes famn.
 
Men jag är sådan. Det var så. Jag gjorde det bästa av de verktyg jag hade där och då. Jag läste på. Vi samsov och ammade för anknytningen trots att jag blev tillsagd att sluta med båda. Jag inhämtade fakta för att stärka mig själv, för att kunna säga till alla nej-sägare att det visst finns belägg för att samsova och amma - att det är bra för förlossningsdepressionen och anknytningen. Jag accepterade att jag var sådan, att det blev så och att jag inte kunde göra mer.
 
Men så sitter jag här idag oroad över att min förstfödde. Den där fantastiske individen som stampar med fötterna och kastar saker omkring sig när han inte får som han vill. Den där underbara personen som kittlar mig i nacken och flinar med sina två tänder i underkäken det största han kan när jag skrattande vänder mig om. Det där barnet som får mitt hjärta att stanna när han gör illa sig och mitt hjärta att rusa när jag irriterat har lust att kväva honom med en kudde. Vet han? Vet han att tvåan är "mer" omtyckt? Vet han att tvåan får mer tid i mammas famn? Kommer tvåan att få en bättre start än ettan? Saknar ettan mig?
 
Jag ogillar känslan av att experimentera med mina barn. Är väl därför jag också ogillar tanken på att lämna ett, vad jag anser vara, för litet barn på förskolan. Vad gör vi med våra små? Hur har ettans knäppa morsa påverkat honom och hur kommer tvåans halvknäppa morsa påverka honom? Hur ska vi klara av att ge båda våra barn det som båda behöver när vi skaffat barn så tätt? Hur ska jag skydda dem från omvärlden, från släkt och vänner som inte förstår hur jag vill att mina barn ska behandlas? Hur ska jag laga det jag haft sönder?
 
Enligt barnspykologer kan skadad anknytning lagas om man som förälder är lyhörd. Jag kallas lyhörd när det kommer till mina små. Jag hoppas att det stämmer. Imorgon ska jag titta på när solens strålar når ettans blonda kalufs och så ska jag sniffa honom i nacken och berätta hur mycket jag älskar honom... Om det lagar en liten bit av den sugiga start vi fick tillsammans så ska jag göra det tusen gånger till varenda dag av resten av mitt liv. Ettan förtjänar det. Orättvist är vad det är att sitta här och älska sin bebis när den stora bebisen bara fick ilska och hat...