Pseudomamman

Nio år av plåga
Jag fick för mig att läsa mina dagböcker. Jag började skriva 1994 och slutade väl 2004, då blev det nog mer sporadiskt skrivande någonstans jag inte vet. Jag har i alla fall skrivit sedan jag kunde skriva. Det är ingen lycklig läsning... Det är föräldrar som bara bråkar, som skiljer sig och tar ihop det och separerar igen. Det är en far som sviker och en mor som använder hårda ord. Det är en kille som senare blir sambo som är otrogen, som berättar hur värdelös jag är på alla sätt och som fullkomligt stampar ner mig till en blöt värdelös fläck på marken. Detta efter att han sett till att jag inte har några vänner kvar. Efter att han fysiskt gett sig på mig. Det är ett barn som tappar fotfästet och som saknar vuxna runt sig. En ung kvinna som blir behandlad som skräp av den enda hon har kvar, som får veta att hon är för fet och ful och för fel för att tycka om. Killen älskar henne men han kan inte vara med henne, ta i henne, för hon är för äcklig och ful. Hon var inte sådär fet när dom blev tillsammans men oavsett är gon ändå inte "hans typ av tjej" så han måste ju få träffa andra... Och hon går med på det. Hon var ett barn när han slog klorna i henne och hon kan inte ta sig loss nu.

2007 blev jag gravid med honom och det bara slog mig så jävla hårt att ett barn med honom skulle fjättra mig för alltid. Aldrig. Ett barn ska inte ha en sån pappa heller. En man som lägger så mycket tid på att bryta ner och förstöra en annan människa är fan i mig inget ämne för en far. Jag lämnade, hand i hand med den som stod mig närmast då gick jag. Han jagade. Herregud. Inbrott i min lägenhet, förstörd cykel, han tog sig in på min dator och skrev meddelanden till mina vänner på Facebook för att smutskasta mig, dom var många... Han ringde mina vänner mitt i natten, kastade sten på fönster, bröt sönder min telefon, slog sönder dörrar i mitt trapphus och hindrade mig från att gå hem... Han tyckte faktiskt att han ägde mig. Så var det. Och jag... Jag trodde att jag behövde ha honom nära för att kunna skydda mig mot nästa slag. 2009 klippte jag helt, då hade han nästan kostat mig den relation jag har nu. Det var han inte värd.

Han har barn nu med en annan tjej, så mycket vet jag. Det är 9 år sedan men jag är fortfarande rädd. Det är vad han har gjort mot mig. Jag har skyddat nummer men inte skyddad adress. Tänk om han en dag står utanför. Så psykiskt misshandlad blev jag att jag 9 år senare fortfarande oroar mig för att han ska dyka upp och bara uttala några ord och sen rasera hela min värld, igen. Jag har bara kommit till 2001 men är inte helt klar med om jag ska läsa vidare eller inte. Jag har bara nått till första gången han fysiskt gav sig på mig och bara varit otrogen två gånger. Det är inget...
Me too

Jag har gjort ett aktivt val. Jag har valt att aldrig misstro en kvinna som berättar att hon blivit utsatt för sexuella brott oavsett nivå. Jag börjar ofta min tanke med ett ifrågasättande, precis så som vi är indoktrinerade att tänka, men jag lyckas varenda gång med att slå bort tanken och istället tro. Jag vill stötta. För det suger.


Första gången jag blev utsatt för sexuella trakasserier  var nog när ett gäng barn skrek att jag skulle visa pattarna när jag promenerade från kvartersbutiken i området där jag bodde i då. Vi flyttade därifrån när jag var i nioårsåldern så vi snackar sjukt liten... Barnen var såklart killar/pojkar i grupp. Efter det är upplevelserna såkart ett virrvarr av händelser men hela skolgången är ju täckt av upprepade sexuella övergrepp; Killarna i klassen som klämde på en, drog i kläderna, knäppte upp BH:ar, klev in i omklädningsrum and so on... Aldrig att en vuxen sa ifrån. Nej det är sant, det hände faktiskt inte.

Som äldre, tonåring, visade två low life-snubbar kuken för mig. De bad om vägbeskrivning, blev hotfulla och drog sen fram sina könsorgan med hånfulla flin i ansiktet. Det polisanmäldes, snubbarna togs in, jag pekade ut dem och sen hamnade dem såklart i fängelse och... Nej. Skojade ba. Inte ett piss hände. Ord stod mot ord och såklart trodde rättsväsendet mer på dem än på mig.

Snubbe tryckte upp mig mot en vägg och stoppade ner sin tunga i min hals = min första kyss. Ögonen öppna hade han också. Sjukt oskön. Minns inte ens hans namn men jag var verkligen inte intresserad av att hångla med honom. Sen min relation då med mitt ex... Jesus vad saker jag ställt upp på som jag inte velat, för att få tyst på tjatet. För att inte bli lämnad/dumpad. För att bli omtyckt och accepterad. För att samhället berättar för mig att mitt värde är beroende av vad män tycker om mig.

MÄNGDEN övergrepp på krogen. HERRE JESUS! Händer under kjolar, händer på brösten, snubbar som pressar sig mot en, hot, ”kyssar” och tjat. Hot såklart när en tackar nej... På ett uteställe var det en smal smal gång till toaletterna där både män och kvinnor behövde gå - LIVSFARLIG plats. Jag valde ofta att inte kissa alls... Nåt av det mest respektlösa tafset var 2009 när jag följde med min nuvarande sambo på en födelsedagsfest på Patricia (ett uteställe i Stockholm). Nån tjejkompis till någon fyllde år. Hennes, alltså födelsedagsbarnets, sambo visar sitt gillande till mig tidigt. Jag ståendes hand i hand med min nuvarande sambo, NOLL intresse visandes gentemot denne röv till människa. Vi går på min inrådan. Födelsedagsbarnets sambo passerar oss och tafsar mig på röven. Jag borde ha ställt till med en scen men ville inte förstöra för tjejen som fyllde år - Ja, och så är jag ju lärd att ingen bryr sig ändå.

Och senast idag, tillsammans med mina tre barn, ”skojar” vit svensk man om min kropp och mitt sexuella kunnande utanför kiosken där vi köpt glass efter förskolan. Tidigare trakasserad pga snygg, smal, bystig och fräsch. Nu pga tjock, oduschad, trött och omejkad småbarnsmamma. En får liksom aldrig vara ifred. Mest sörjer jag dock att mina barn behövde höra. Allra mest sörjer jag dock att this, se ovan, är vad som väntar min dotter....

/My




2014-10-20 / Nästa sorg
Att vara flerbarnsfamilj innebär ett konstant prioriterande. Att vara flerbarnsmor innebär ett konstant dåligt samvete. Att ha ansett bebis två, barn två i mitt fall, vara nåt som liksom varit ivägen ända sedan plusset på stickan är inget normalt. När känslan ännu, åtta månader senare, håller i sig är det dags att ta itu med den.
 
Jag älskar mina barn. Jag älskar båda över allt annat på denna jord. Jag skulle ge mitt liv för mina barn, offra sambon och sälja allt jag äger. Jag skulle slåss till döden för mina barn. Men. Tvåan är ivägen, i min värld, för min relation med ettan. Har alltid varit. Tvåan är den som gör mig arg och den som stör mig mest. I mitt huvud favoriserar jag alltså ettan.
 
Vi är tillbaka på Barn- och Ungdomspsykatrin (BUP). Det är dit man blir kopplad när man har anknytningsproblem och därför alltså också där man hamnar när man har en förlossningsdepression. Journalen skrivs i barnens namn och det är barnen i första hand man ser till. Men som vi alla vet mår barn bra när mamma och pappa mår bra. Som det rent praktiskt ser ut just nu tar jag mer än väl hand om mina två söner. Det är ingen fara med dem. Jag behandlar barnen lika, utifrån sina olikheter, och båda får sina behov tillfredsställda men... I mitt inre stör tvåan min världsbild. Tvåan är inte frivillig, på nåt sätt. Tvåan är en olycka. Oplanerad och i fel tid. Men han är. Han älskas men ska älskas mer.
 
Att känna "agg" mot ett syskon när man får ny bebis är ingen ovanlig företeelse. Det är extremt vanligt och inget farligt om det går över inom sinom tid MEN att känna "agg" mot den nyfödde, det nytillkomna syskonet, ÄR ovanligt. Inte för den delen helt vrickat men "normalt" är man alltså arg/irriterad/störd av (osv) det stora syskonet. Man "ska" knyta an till den lille och har redan en trygg relation med den stora... I mitt fall är ju frågan om vad som då skett och sker.
 
Ni måste förstå att jag kämpade för ettan. Jag kämpade med näbbar och klor. Jag slogs med demoner mörkare än i den värsta skräckfilmen, jag ville stundvis döda oss båda. Jag rev, slet, sparkade och skrek mig igenom de fighter jag hade för min etta. Jag ville älska honom. Jag längtade efter honom. Mitt mål var hans ettårsdag. Då skulle det bli han och jag. Vad hände? Jo han och jag blev aldrig. Han och jag stördes av tvåan. En tvåa jag inte alls hatade eller behövde slåss för. Ett barn som tog mitt andra barn ifrån mig.
 
Frågan är vad som är vad. Är jag ointresserad av tvåan för att han är en bebis och jag ogillar bebistiden eller är jag ointresserad av tvåan för att jag genuint inte tycker om honom? Missförstå mig rätt. Jag tycker om mitt barn och han intresserar mig ju såklart men är jag någonstans ändå sur för att han anlänt mitt i det jag längtat så efter? Jag kan inte ärligt svara på den frågan. Jag vet inte. Jag hoppas att det bara är för att han är bebis, för att jag rent allmänt hatar bebistiden. Men jag vet inte och oavsett svar på den frågan så är det nåt att arbeta på. Tvåan söker mig. Ju argare jag är på honom desto klängigare blir han, överlevnadsstrategi. Barn och hundar. Ettam gjorde likadant. Jag skrek åt honom att vara tyst och han blev mer närhetssugen.
 
För mig är målet sommaren. Ettan 2,5 och tvåan 1,5. Julen. Båda barnen närmare ett och två. Deras födelsedagar i januari och februari, sju dagar mellan. Jag väntar liksom ännu på min ettåring. Sambon är säker på att det jag känner kommer att försvinna då, att tvåan inte kommer att vara "ivägen" mer. Delvis tror jag på honom. Just nu vill ettan hitta på saker och jag vill vara med men vi måste också bära med tvåan... Vi måste ha med oss tvåan. Mamma måste söva tvåan först. Tvåan måste få amma lite men sen. Vänta ettan mamma ska bara hjälpa tvåan. Och det. Allt det. Det går ju liksom inte över på ettårsdagen. Tvåan kommer alltid vara ett år och sju dagar yngre. Min relation till ettan kommer alltid att vara speciell. Men att känna att den hindras av hans bror det tänker jag inte gå med på för alltid.
 
Jag oroar mig över att tvåan vet. Barn vet saker som inte sägs. Barn läser av, känner av och bara vet. Jag berättade att jag känt detta själv, att nåt är snett. Jag tacklade det med ettan genom att amma, att tvinga mig själv till att ge honom närhet. Med tvåan har det aldrig varit tvång och jag har gladeligen gett honom närheten på nåt sätt ändå, på ett annorlunda sätt. Dessa dagar då ettan är med farmor och farfar (nästan varannan söndag sedan tre söndagar tillbaka) är inte bara till för att jag ska få semester utan också i högsta grad till för att tvåan ska få vara med mamma och att den här mamman ska försöka finna tvåan i sitt hjärta, fullt ut. Också för att pojkarna får en paus från varandra. Ettan slipper höra att han ska vänta och sluta slåss och tvåan slipper vänta utan att förstå varför samt bli slagen. Ettan ber om att få åka. Då känns det helt rätt att han åker.
 
Dagens samtal har i alla fall slitit upp massor av känslor i mig. Så starkt att jag gråtit nu sedan sambon lämnade oss. Så starkt att jag flög på några kvinnor efter att JAG parkerat in dem... Skitsnyggt. En ursäkt är skriven på brev och ska hängas på deras garage. Men ändå. Jag känner mig som ett avskum rent allmänt. Som en urdålig människa. Det är inte tvåans fel att han är född rakt på sin brors ettårsdag, sin mors psykiska problem och sin familjs utmattande tillstånd. Inte tvåans fel alls.
 
/My med tillbakablick