Pseudomamman

Exorcism
Det är som att min snart tvååring blivit besatt av någon sorts demon. Barnet som egentligen aldrig trilskats och skrikit en massa gör plötsligt verkligen inget annat, och dessutom gnäller hon HELA dagarna.

Måste vara en skaplig tvåårskris damen genomgår. Plötsligt sover vi inget utan vi (jag) måste lyssna på hennes skrikande flera timmar varje natt. Nattningarna som förut gick på en kvart tar nu timmar medan hon klättrar runt, kastar kuddar, slåss, skriker, sparkar och vad fan hon nu sysslar med. Detta pågick innan amningsavslutet också så det är inte pga det, enda skillnaden är att hon nu inte har mina pattar i munnen samtidigt som hon gör allt nämnt ovan (orsak till min flipp).

På dagarna gnäller hon konstant, och ska konstant bäras (tydligt tecken på separationsångest och det dummaste man kan göra då är att vägra dem närheten). Hon matvägrar och skriker sig hellre till sömns i vagnen än äter och lägger sig lugnt i sängen tillsammans med mig så som innan denna demon tog över hennes själ. Hon lyssnar inte för fem öre på ett nej och ska gärna bestämma allt själv, också när och hur jag får andas - eller för all del gå på toaletten, duscha, röra på mig. Bra steg i utvecklingen visserligen, det här med att upptäcka sin egen vilja och att den går att använda, men dumma val av försök till kontroll - hur jag andas, eller bajsar, är fan inte hennes affärer...

05:55 började hon skrika denna morgon och har precis slutat, ba 35 minuter senare. Jag är tacksam över att hennes bröder sover igenom hennes idioti. Anledningen till skrikandet denna morgon var för att jag har täcke på mig, uppenbarligen ska trean bestämma huruvida jag ska frysa eller inte på natten också. Sedan hamnar hon i skrik- och panikläget och då är det bara att hålla i sig till det någon gång tar slut. Hon bör ju tappa rösten en dag tänker jag... Det är oundvikligt så som hon håller på.

Och jag. Jag är fan inte upplagd för sånthär beteende. Alls.

(null)
Blöja på nacken kan jag dock ta bara ungen är tyst och sover!

/My som vill ha tips på militära läger dit en kan skicka sin unge och återfå en normal variant.
Vad pågår?
Ptja. Mellan tvåårs- och snart sexårsfasoner, jobb, planer och den träning jag tagit mig an händer faktiskt inte så mycket. Och det är väl det som gör att bloggandet står stilla.

Grejen är den att man med en förlossningsdepression, ovilja att skola in likt normen, hemmaförälder, småbarn födda tätt och massor av tankar kring sitt nära istället för auktoritära föräldraskap liksom är intressant. När man dock börjar bli lite världsvan som förälder (ja, jag är ironisk), har två barn inskolade likt normen (men ändå senare än normen), jobbar och liksom är "normal" så försvinner ju intresset. Den mängd människor som följde Ilsknamamman kommer jag ALDRIG kunna samla på mig igen och faktiskt har jag inte heller det fokuset. Och inte heller det behovet.

Just behovet av att skriva om vardagen har väl lämnat mig någonstans... Istället skriver jag mest om den träning jag idag gör  för det är mitt intresse numer. Barnen, som alltid annars varit mitt högsta intresse, är inte det längre. Missförstå mig rätt; att bli och vara förälder med alla mina brister la jag enormt mycket tid på tidigare. Idag brister jag inte på samma sätt och jag har landat i att jag ibland fuckar up och att det är okej. Idag är de stora dessutom mer borta än hemma (kompisar, ute, förskola, farfar och farmor) så jag är liksom mer än mamma... Mycket mer. Det är en annan tid i livet nu. Så det är mest träningsbloggen jag uppdaterar.

Trean och jag har slutat att amma. Jag har sökt studier till våren. Jag jobbar på. Jag mår bra. Jättebra. Jag vill se till att gifta mig någon gång, för juridiskt skydd. Jag har med tid för vänner. Jag sover hela nätter. Alltså - livet är liksom okej... Jag har gjort den stora "att bli förälder-resan" och nu gör jag en mer personlig resa då med den träningssatsning och de studier jag har framför mig. Det är min dagbok nu, mitt behov att ventilera. En mental resa.

Allt annat går liksom lite trögt. Men sånhär är jag. Ger jag mig i nåt om det så år jobb, att vara mamma eller att träna så är det just det jag gör till 110%. Jag är inte halvdan på något sätt, på gott och ont. Nu får vi se om jag kan slutföra mina studier, min vidareutbildning. Kan finnas några hinder på vägen men allt löser sig ju. Som tidigare trasig nybliven mor till ett barn jag hatade vet jag idag, 5,5 år senare, att allt löser sig. Precis allt!

/My
Tvåårsfasoner
Trean som egentligen inte ställt till med nåt sedan sin födsel, ja förutom att bara skrika så fort hon såg sin pappa i åtta månader, har nu börjar närma sig sin tvåårsdag och i och med det även skapat en del.... Eh... Fula vanor.

Min värsta tvååring var tvåan. HERREMINGUD! Han hade kris om solen sken, om bananen gick av, om vi skulle gå, om vi inte skulle gå, om han skulle sitta, inte sitta, stå, ligga.... You name it. Det kändes på riktigt som att han letade saker att få bråka om - som gemene medelålders vit snubbe på Internet these days. Jag vill minnas att jag släpade tvåan i kragen på jackan från plats A till B ungefär från hösten 2016 till sommaren 2017. Som jag skrikit på honom, och tagit i honom hårt. Jag till och med lämnade honom på en parkering och körde iväg. Än idag kan han helt sätta sig på tvären om nåt inte går som han vill, typ om det regnar ute men han ville ha sol... Och han skrek om det som blev fel i timmar, gärna en hel dag. Att avleda honom har aldrig gått. Det gick så långt att jag bad om hjälp hos BUP när han vrålar i fyra timmar för att jag tog en dusch fast han inte ville det. Han är helt normal säger dem. Jag känner spontant att vad trean än nu kan tänkas hitta på finns det absolut inget som kommer vara nytt för oss...

Den lilla damen har börjat med det här "omöjlighetstjafset". Hon ska inte sitta i vagn, inte heller gå och inte bäras... Så skriker hon och kastar sig baklänges vilket är rätt korkat för det gör rätt ont att slå i skallen flera gånger om dagen, men det lär hon lära sig. Idag satte hon sig bara ner. Och hon är så lik ettan när han blev arg utseendemässigt då att jag har svårt att hålla mig för skratt. Så vi hänger rätt mycket i dödläge numer min dotter och jag, men jag har den tiden. Jag har också idag ett mycket bättre tålamod, bättre förutsättningar att vara en bra mamma. Jag sover på natten, jag har inte ont någonstans, jag är inte gravid, jag tränar och jag är inte längre sjuk av en förlossningsdepression. Trean får en MYCKET bättre start i livet än tvåan fick. Ettan kunde också bli arg såklart, men inget liknande tvåan eller det trean börjar visa prov på.

(null)

Annars är hon en väldigt positiv individ. En levnadsglad och nyfiken person som vet vad hon vill, och också ofta får som hon vill för att hon skriker så att glas går sönder om inte. Hon älskar Pippi Långstrump och har helt barrikaderat vår TV med Pippi om och om igen. Hennes största idoler är brorsorna och den hon tjatar om varje dag är farfar. Hon tycker om att sjunga, att leka med dockor och att "dega" (Play Doh).  Måla är hon en jävel på men eftersom hon helst målar på väggar, möbler och sig själv är hon inte tillåten pennor... 

Den 28/10 har vi ingen ettåring kvar längre!

/My