Pseudomamman

Mardrömmar
Jag kan drömma de mest vidriga saker om mina barn. När ettan och tvåan var små handlade det ofta om hur de dog framför mina ögon, gärna pga nåt som jag gjort fel.

Mardrömmar om trean har jag aldrig haft. De har alltid handlat om, och handlar fortfarande om, ettan och tvåan. Jag gissar att det är mitt dåliga samvete över att ha varit så fruktansvärt dålig mamma gentemot dem. Såklart har jag gjort allt i min makt för att vara den bästa men den bästa just då var inte alltid så bra, och jag brister ju fortfarande i saker jag anser att jag borde kunna göra bättre.

Jag borde inte skrika. Jag borde inte svära. Jag borde inte hota och gorma runt. Det är två (tre) jättesmarta, jättefina, ödmjuka och empatiska individer jag har klämt ur min kropp och de förtjänar en jättesmart, jättefin, ödmjuk och empatisk mor. Men ptja. Vad ska man säga? Livet kommer mellan. 511 tvättmaskiner efter upptäckt springmask, 6384738 uppvak pga ont här, mardrömmar där och kissbehov mitt i natten. Det EVIGA gnällandet från ettan så fort vi måste klä på oss, kliva upp, gå ut, gå in, lägga oss för natten, äta, handla, ja... You name it så skriker han rätt ut "JAG VILL ÄNTE!!!" (exakt så låter det). Jag hatar det. Och de slåss, aldrig med andra men med varandra. Och de retar trean, trean som skriker så att glas går sönder - något de uppenbart tycker om eftersom de aldrig bara slutar reta henne. Och jag tappar tålamodet och beter mig som ett arsle för att sen väckas av mardrömmar mitt i natten - ångest.

Det handlar ofta om att jag förlorar dem på ett eller annat sätt. På hur de skriker efter mig men jag inte kan nå dem, alls. Förmodligen ett resultat av min otillräcklighetskänsla. Jag vaknar alltid med en tanke om att bli bättre, och jag är bättre. Mycket bättre. Men så tappar jag det ibland och återvänder till det där skrikandet och det där "pallar inte bry mig". Det är nästan mest obehagligt - det där med att inte orka bry sig. Alltså mina barn gör illa sig själva och varandra så mycket att om jag alltid skulle bry mig och ta mig tid till tröst så skulle jag inte göra nåt annat med mitt liv. Så ibland pratar vi bara medan jag gör annat, men jag borde böja mig ner. De kommer ju till mig... De söker sin mor och jag är faktiskt inte alltid där. Livet, och mina egna behov, kommer ibland mellan. Och så kommer mardrömmarna.

Jag har precis vaknat skrikandes i tårar efter tvåan som sattes på ett tåg tillsammans med ettan (trean fanns inte) för att åka långt bort. Jag visste att vi aldrig skulle ses igen för jag satt i en annan vagn som kopplades loss från dem. Jag hörde hur tvåan skrek efter mig och allt jag kunde göra var att ljuga att vi snart skulle ses igen. Ettan lugnade sin bror med att om mamma säger att vi snart ses så ses vi. Men jag visste att han visste............. Och det här händer på riktigt varje dag för barn och deras föräldrar. Det är jävligt skört på jorden. Fy fan. Varför skaffade jag barn till detta?

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress