Pseudomamman

Hormonella Bella
Nu har jag jobbat var fjärde helg under ett års tid och under ett års tid upplevt återkommande ting veckan innan jag ska jobba min helg.

1: Jag har alltid en sjukdomskänsla precis innan helgjobb. Blir jag sjuk är det uteslutande och alltid under helgen jag jobbar eller under veckan efter. De senaste två gångerna jag tappat rösten, som exempel, har varit efter en jobbhelg.

2: Helgen innan skriker jag på barnen, vill knappt se dem, vill absolut inte att de rör på sig och jag vill knappt kliva upp på dagarna. Det sitter sedan i hela veckan fram till mens. Just. Jag får alltså mens veckan efter min jobbhelg också.

3: Precis innan min skrikhelg har jag ägnat en vecka åt att vara olidligt trött. Alltså somnat på dagarna trots att jag sover hela nätterna...

Så vad kan man dra för slutsatser? Jo att jag, var fjärde till var femte vecka har mens, och att jag uppenbart lider två veckor innan mens. Cirkus från den 15:e-20:e varje månad och fram till första veckan i en ny månad mår jag skit. Här är hur jag mår på bild:

(null)

Minus svullen, det tycker jag inte, och smärta i brösten. I övrigt kan jag bocka av alla symtom. Dessutom håller det här på att kosta mig relationer, och mina barn är så jävla utsatta att det är hemskt. Det är alltså, ungefär, en vecka per månad som jag mår bra på och inte har mens... Jag börjar må bättre redan under mensen men mens tycker jag är jobbigt (blöder massor) så räknar inte den veckan som fantastiskt. Veckan efter mens är grejt, sen börjar det om. Trött, sömnstörning, noll motivation att leva, skrikandet, irritationen, ångesten (när jag nojar över allt är det precis veckan innan jobbhelg), oron och det konstanta tänkandet på godis (absolut minsta problemet i mitt liv - tankar på godis).

Uppenbarligen har spiralen inte hjälpt mig alls denna gång och nu vet jag inte alls längre hur jag ska behandla mig med Premalex så ska, nästa vecka, få träffa en gynekolog för att ta itu med detta. Och om inte gynekologen kan hjälpa får jag väl flytta hemifrån tre veckor i månaden, för mina barns skull.

/My
Nu är det över!
Nu har vi ingen bebis hemma mer. Idag, 08:21, kom hon till världen för hela två år sedan och oj vilka två år det varit.

Trean började sin karriär i vår familj med att vara en rätt lugn och relaxad unge. En fördel med att ha alla barn hemma är att de dels lär känna varandra väldigt väl, dels inte känner sig bortprioriterade bara för att ett syskon kommer och dels har bebisen nåt att roa sig med (titta på sina syskon) så en själv får händerna fria oftare. Nu är hon dock inte längre vidare lugn och relaxad, eller i jämförelse med tvåan och ettans framfart vid samma ålder är hon medvetslös men hon vet vad hon vill och ser till att få det med.

En oro jag hade inför treans ankomst till oss var den stora ålderskillnaden mellan henne och hennes bröder (2 år och 9 månader respektive 3 år och 9 månader). Jag var ledsen över att trean skulle bli ensam och inte få vara med men det var i efterhand helt onödig oro. Trean är med, och ettan och tvåan ser till att hon också är med. De leker, busar, slåss, tjafsar, kastar saker på varandra, badar, målar, fixar och är syskon på alla de sätt syskon är. Hon letar efter dem när de är på förskolan och de hoppar direkt på henne med pussar, kramar och lek när förskolan väl är slut. Jag skulle vilja påstå att det här med att ha priviliegiet att kunna ge sitt barn syskon är en fantastisk övning i ödmjukhet och respekt. Hon är liten, de måste hjälpa och lyssna och respektera hennes nej. Och det är fantastiskt att också se hur bröderna utvecklats sedan hon kommit. 

Trean är en rätt levnadsglad men mycket sur person. Hon pratar sju stugor fulla numer men säger också långa meningar ingen av oss förstår vilket såklart frustrerar henne. Hon leker gärna med dockor och Pippi-figurerna, ja och så med allt hennes bröder råkar ta i. Hon sjunger mycket och vi dansar dagligen till musik. Förutom ettan och tvåan är hennes favoriter farfar och farmor men hon har ännu inte bett om att få sova där trots att brorsorna ofta gör det. Varje vecka har hon en-två dagar egentid med farfar då vi jobbar vi föräldrar, riktig lyx för oss alla.

Trean är fortfarande en väldigt liten unge med sina 82cm och 10,4kg men hon kompenserar det genom att vara en gaphals som slåss. Hon skriker "MIIIIIIN" om allt och röjer runt här hemma. På gott och ont. Hon är flicka = bra egenskaper. Hon ska vara en medmänniska en  dag = mindre bra egenskaper. Men jag tänker att det kommer att jämna ut sig... Hoppas jag. Hon har länge nu varit en typisk tvååring som kan allt själv, fan heller ska ha hjälp och om minsta sak inte går som hon vill (eller tror att hon vill) så har vi dödläge deluxe. Ni med starka tvååringar vet precis vad jag menar. Det där läget där man inte kommer någonstans och barnet bara skriker, helt idiotisk plats i utvecklingen. Men uppenbart viktig för nåt.

Hur det känns? Det känns faktiskt bra. Vi är klara med vår familj. Den är komplett och vi planerar plötsligt konserter i vår, kanske någon semester ihop utan barnen, jag ska plugga igen. Plötsligt är den här tunga bebistiden förbi och vi trivs som fisken i vattnet med det!

Grattis till oss och grattis till vår trea!

(null)
Och med hennes tvåårsdag ökar vårt behov av hennes privatliv. Vi får se vad som händer med sociala medier och skrivandet.

/My
Tvåårskalas!
Hon fyller ju inte förrän nästa helg egentligen min trea men med föräldrar som aldrig är lediga ihop, i princip, så planerades kalaset redan denna helg och oj sådant kalas det blev!

Alltså fyller man två år behöver man inget avancerat kalas med tysen människor inbjudna. Åtta barn huserade här varav tre är mina egna, fyra bästa kompisarnas barn och ett grannen (treans bästa kompis på sex år). Två familjer inbjudna med andra ord, rätt lagom för oss. Eftersom trean har dille på Pippi Långstrump var det också temat för kalaset.

Vi körde Pippiballonger, muggar, sugrör och tallrikar. Vi gjorde det enkelt i och med att vi efter barnkalaset bjudit hit barnens gammelmormor och gammelmorfar (alltså la sambos mormor och morfar), farbror, farmor och farfar samt la sambos ena farbror. Chokladbollar, kolakakor, fruktsallad och glass var "maten" som bjöds på och enbart två timmar avsattes för detta. Trean sover ännu dagtid och när kalaset var klart strax efter 13-tiden var det exakt det hon gjorde innan nästa kalas. Hon laddade om helt enkelt.

(null)

Vi har så himla fina vänner. De hade fixat Pippileksaker, Babblarnaspel och alla kom för hennes skull. Av oss fick hon Hoppetossa och Babblarnafigurerna. Farmor och farfar dök senare upp med kläder inför både annalkande resa till Mexico och vintern. Farfar hade byggt henne en docksäng med farmorsydda sängkläder till. Vidare fanns där en docka med tillbehör, en del av dem även stickade av farmor. Fantastiska människor, trean satt länge länge med den dockan och sängen sen. Även mormor, morfar och mostrar fanns på plats under helgen och hade ordnat med Pippis peruk, nåt trean tyvärr inte vågade ha på sig förrän senare på kvällen när de redan åkt. Tur att foton går att skicka smidigt numer!

(null)

Tacksamhet är väl det jag känner någonstans. Här är vi liksom. Jag och min familj. Helt vanliga människor med så många runt oss som bara är där, alltid. Människor som lägger tid och energi för att göra mina barns födelsedagsfirande till nåt speciellt. Till nåt värt att minnas. Evig tacksamhet! Kärlek. 

Och från och med nästa söndag har jag ingen bebis mer. Då är hon två!

/My