Pseudomamman

Barn som inte kan
Orsaken till att min ena son konstant fejkar att han inte kan saker är okänd men barnet som liksom började knalla runt 8 månader gammal och hängde i gardinerna väl 10 månader gammal menar nu att han inte kan nåt alls när det gäller.
 
Be honom hämta kläder, nåt han gjort sedan han var 18 månader = kan inte. Försök lära honom cykla = kan inte. Han är törstig ---> be honom hämta dricka = KAAAAAAAAAAAAAAAAAN IIIIIIIIIIIIIINTE! Alltså det är inte på nivå kan inte för att han inte vill utan det är på nivå fejkade försök, fejkade tårar, ligga runt och låtsas inte kunna gå... Nyss satt han fast under sin cykeln och "kunde inte" ta sig loss och så kom en bil och plötsligt gick det hur jävla bra som helst att ta sig loss. Det är så ologiskt på nåt vis. Där andra barn VILL utvecklas låtsas min att han inte kan.
 
Det var mycket roligare att vara hans mamma när han hade den här storleken, trots allt.
 
Han ska liksom alltid göra en big deal av allt. Det är extremt energisugande att umgås med honom. Man ber honom öppna en dörr och han låtsas att han inte kan ackompanjerat med att skrika "DUUUUUUUUMMA DÖRR!" eller "DET GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR INTE!" och man ba; "Men du öppnade ju för fan dörren 927899239842 gånger bara igår!? VAD HÅLLER DU PÅ MED DIN IDIOT!!". Det absolut sista tänker jag mest, men det har hänt att jag skrikit det också. Han går ut och tar sig en glass ur frysen, syskonen vill ha = HAN VET INTE HUR MAN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖR längre. Idag på bussen kunde han tydligen inte spänna fast sig längre och alla på bussen fick veta att han inte kunde. Jag hinner knappt själv på bussen innan han börjar...
 
Jag. Är. Så. Trött. Det är liksom så hopplöst när en individ inte ens försöker, alls.
 
/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress