Pseudomamman

Är detta slutet?
På tal om saker som löser sig trots domedagsprofeter så verkar det som att trean börjat sova hela nätter och därmed slutat att nattamma. Om än det är riiiiiiiktigt skönt och verkligen nåt jag vill och velat så är det ändå början på slutet av en stor del av vår relation.

(null)
Igår somnade hon utan att amma. 

Detta har jag väntat på, alltså att hon ska visa oss att hon är redo. Nu har det gått tre nätter där hon på helt eget initiativ inte har vaknat för att amma och ja - då är hon redo. Då bestämmer vi gemensamt att mellan 21:00 och 06:00 får man inte amma, då sover brösten. Inatt, efter att dessutom ha somnat utan att amma samtidigt (hon ammade innan men släppte sen och jag provade säga nej när hon bad om bröst igen och det gick bra), vaknade hon och bad om bröstet. Jag svarade att de sov, på prov (skulle aldrig låta henne skrika pga en sån sak), och hon ba gillade läget och somnade om. Hon är klar. Igår ammade vi två gånger på hela dygnet - that’s it. Barnet justerar det själv. Precis som vi vill ha det i vår familj.

Vi kommer fortsätta att amma dagtid. Faktum är ju att hon inte växer som hon ska och bröstmjölken är riktigt fet och bra för henne. Och nu har jag dessutom svart på vitt till både BVC och BUM att nej, barnet äter inte mer bara för att hon slutat att amma/dragit ner på amningen. Igår, alltså när vi ammade två gånger på ett dygn, åt hon bara några tuggor av allt hon erbjöds - inga fulla mål. Amningen stör alltså inte treans matintag. Jag har vetat det all along men nu kan jag också visa det, svart på vitt. Trean ska få en dietist och vi för matdagbok eftersom jag vet att dietisten vill ha en sån.

Tre nätter av 6-7 timmar sammanhållen sömn för mig. Jag känner mig som en ny människa! Känner mig lite sjuk också. Som att jag fått en överdos av sömn. Kommer nog ta ett tag att ställa in sig men HELL vad jag är glad!!

/My
Barn som inte kan
Orsaken till att min ena son konstant fejkar att han inte kan saker är okänd men barnet som liksom började knalla runt 8 månader gammal och hängde i gardinerna väl 10 månader gammal menar nu att han inte kan nåt alls när det gäller.
 
Be honom hämta kläder, nåt han gjort sedan han var 18 månader = kan inte. Försök lära honom cykla = kan inte. Han är törstig ---> be honom hämta dricka = KAAAAAAAAAAAAAAAAAN IIIIIIIIIIIIIINTE! Alltså det är inte på nivå kan inte för att han inte vill utan det är på nivå fejkade försök, fejkade tårar, ligga runt och låtsas inte kunna gå... Nyss satt han fast under sin cykeln och "kunde inte" ta sig loss och så kom en bil och plötsligt gick det hur jävla bra som helst att ta sig loss. Det är så ologiskt på nåt vis. Där andra barn VILL utvecklas låtsas min att han inte kan.
 
Det var mycket roligare att vara hans mamma när han hade den här storleken, trots allt.
 
Han ska liksom alltid göra en big deal av allt. Det är extremt energisugande att umgås med honom. Man ber honom öppna en dörr och han låtsas att han inte kan ackompanjerat med att skrika "DUUUUUUUUMMA DÖRR!" eller "DET GÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅR INTE!" och man ba; "Men du öppnade ju för fan dörren 927899239842 gånger bara igår!? VAD HÅLLER DU PÅ MED DIN IDIOT!!". Det absolut sista tänker jag mest, men det har hänt att jag skrikit det också. Han går ut och tar sig en glass ur frysen, syskonen vill ha = HAN VET INTE HUR MAN GÖÖÖÖÖÖÖÖÖR längre. Idag på bussen kunde han tydligen inte spänna fast sig längre och alla på bussen fick veta att han inte kunde. Jag hinner knappt själv på bussen innan han börjar...
 
Jag. Är. Så. Trött. Det är liksom så hopplöst när en individ inte ens försöker, alls.
 
/My
Saker löser sig
1: "Men du kan inte amma till sömns då kommer barnet AAAAAAAALDRIG somna utan dig som napp!!"

För det första: Napp är ett substitut för bröst. Ammade barn SKA suga mycket på bröstet. De ska gå från nyfödda till ettåringar på bara bröstmjölk liksom. HUR skulle det gå till om de inte ser till att det finns bröstmjölk? Enda sättet är att suga. Allt sugande på annat = mindre bröstmjölk. Barn som har napp och flaska kan inte bibehålla amningen så som helt ammade barn. Det bara är så.
För det andra: Hur många vuxna som ammade som små känner du? Nej just det. Aldrig är faktiskt att ta i en hel fucking del. Dessutom har jag nu tre barn som alla både somnat och kan sova utan bröst trots ammade till sömns mycket och ofta, trean fortfarande. Mina barn är nämligen inte idioter. De är intelligenta nog att fatta att man inte kan amma om inte mamma är hemma, så det löser sig. Och har man som mig en far (eller annan part) till barnet som faktiskt tar sitt ansvar och löser problem (hittar ett eget sätt att natta istället för att ge upp eller hävda att det inte går utan att ens prova) ja då löser det verkligen sig.

2: "Samsov inte! Då kommer barnen AAAAAAAALDRIG kunna sova i egen säng!"

Samsovit sen dag ett! Jag gjorde några tappra misshandelsförsök av ettan där jag prompt skulle ha honom att sova ensam medan jag själv kröp ner med min trygghet (la sambo). Fy fan vad ledsen ettan var och VAD jag skäms idag. Det borde alla som skrik-tränar sina barn i egen säng. Hursom; Jag gav upp. Både ettan och tvåan har trots aldrig tvingade till egna sängar direkt ändå lyckats klara av att sova i egna sängar och om du tänker efter: Hur många vuxna känner du som sover i sina föräldrars sängar? Nej just det, så det löser sig. Sluta stressa andra men främst, sluta stressa dig själv.

(null)

/My