Pseudomamman

Testing testing
Jag stör i kö till sterilisering. Har varit på operationsplanering och allt. Inga frågor ställdes, jag bara sattes i en kö. Jag är dock erbjuden att få prova hormonspiral och då få den insatt under narkos. Jag har ju vägrat spiral pga vill inte ha fler människor som skadar mitt underliv men att få den insatt under narkos är absolut ett alternativ (om jag blundar för alla biverkningar). Till jag bestämt mig ska jag dock prova Yaz. Den sägs fungera bra för såna som mig, såna med PMDS (om jag blundar för alla biverkningar).

Ett problem med kombinerade p-piller så som Yaz är min fetma. Ja, enligt BMI lider jag av fetma. Detta är något sjukvården tagit upp med mig ungefär varje gång jag sökt oberoende av vad jag sökt för - alltså att jag är fet. Kombinerade p-piller har sämre effekt för kvinnor med ett BMI över 30 och mitt är idag 30,1. Stora varningstecken för det. Dessutom ökar ju risken för proppar och annat när man, som jag, är fet. Utöver min fetma är jag över 30 år, det ska tydligen inte heller vara fantastiskt. Ändå skrev barnmorskan ut Yaz.

Här är då min fetma, och för er som triggas av siffror kommer sådana under bilden så sluta läs nu.

(null)

Jag är 168cm lång och väger 85kg. Såhär ser jag ut. Fetma. Alltså även jag är sjukvårdspersonal så vad BMI är förstår jag och jag har inget emot "diagnosen" som sig (fetma) men är det inte aningen hånfullt att det ni ser här klassas som fetma i Sverige idag? Kan epidemin av feta som vi läser om bero på att BMI är ett märkligt måttsystem?

Nåväl. Nu får vi se om jag blir gravid trots p-piller för i sådana fall vet vi ju varför! Jag har ju en tendens att bli på smällen rätt ofta och med mitt BMI som talar emot att tabletterna fungerar finns ju en risk såklart (en kanske inte måste nuppa just under ägglossning i alla fall). 

Banta tänker jag inte... Är hellre klassad som fet än svälter mig. Fy fan vad jag har svultit mig i mitt liv. Enough is enough!

/My
Bisarra saker jag varit med om sedan jag blev mamma:
Ett axplock;


- Jag upptäckte att föräldraskap för kvinnor var en enda stor tävlan om vem som var bäst i olika grenar; amning, lagom lång föräldraledighet (inte kortare än sex månader men absolut inte längre än ett år!), skärmar, egengjord barnmat, socker osv osv osv i all oändlighet.

- När jag berättade att jag var sjuk i en förlossningsdepression och hur den påverkade oss fick jag veta att jag var en dålig mamma och att jag borde ta livet av mig.

- När jag berättade att jag var gravid med tvåan borde jag gjort en abort pga nämnda förlossningsdepression och hur jag erkände att den påverkade oss.

- På min sambos 30-årsfest försökte "vänner" till honom övertala honom att vår relation inte var bra (pga nämnda förlossningsdepression).

- Människor försöker på riktigt få oss att tro att förskolan är bättre än hemma för våra barn.

- När jag sa ifrån till några av hemmaföräldrarna i gänget som umgicks 2015 försökte de få mig utesluten ur kyrkans verksamhet. De gick så långt att de sökte upp människor i min omgivning och bad dem "välja sida", som dagisbarn fast mer likt maffian pga vuxna.

- Min sambo för beröm för att han är med sina barn.

- Jag fungerar trots  knappt tre timmar, inte sammanhållen, sömn per dygn.

- Jag verkligen hatar att aldrig få vara ifred men känner mig helt tom, vilse och lite lätt handlingsförlamad när jag ges chansen att vara ifred.

- Jag kan längta ihjäl mig efter att barnen somnat och när de väl sover längtar jag till de vaknar igen!

- Barnperspektivet saknas helt hos alla politiska partier (aldrig tänkt på innan jag blev förälder).

- Jag har fått skäll för att inte trösta mitt barn som absolut inte vill bli tröstad (folk tror alltså att de känner mina barn bättre än jag gör).

- Jag har inte älskat ett enda av mina barn förrän månader efter förlossningen trots att ALLA sa att jag skulle känna enorm lycka så fort jag fick upp dem på mitt bröst.

- De som funnits där för mig allra mest sedan jag blev mamma är totala främlingar på Instagram och via en blogg.

- Samhället informerar om att jag nu är förbrukad.

- Det jag förut trodde var kärlek var inget i jämförelse med den kärlek jag hyser för mina avkommor...

/My
Medan livet återvänder...
...går jag sakta men säkert från amnings-BH och mjukisar till lite mer städad look. Jag har återfunnit mina vanliga BH'ar (om än MYCKET större än förr) och jag försöker att introducera min kropp till jeans igen, i alla fall vid mer högtidliga tillfällen.
 
Trean närmar sig två år (oktober) och liksom vid tidigare barnbubblor är det just mellan 1,5-2 år som jag upplevt att jag börjar finna mig själv igen. Barnen har dragit ner på amningen, har börjat sova bättre, de vill vara hos barnvakt (farmor och farfar) och de kan roa sig utan att jag behöver vara med hela tiden. Igår var vi ute och åt lunch allihopa och alla tre barn kan sitta stilla och vara med på en sådan grej utan problem. Allt detta summerar till att jag plötsligt ändå har tid att duscha fastän tre barn är hemma. Plötsligt har jag tid att plocka mina ögonbryn och ta på mig mascara (har haft påklistrade ögonfransar ett tag men jag verkar vara allergisk mot limmet så de måste jag ta bort imorgon). Jag hinner raka benen, leta rätt på matcande underkläder och eftersom jag idag drar in en dryga 20.000kr/månad utöver de pengar vi tidigar levt på och klarat oss på så har jag också köpt mig lite kläder som passar den kroppshydda jag har idag vilket såklart känns bekvämare att också vandra runt i än kläder som klämmer och inte sitter skönt.
 
Utöver det har jag plötsligt mer energi också. Jag vill hitta på saker och jag ser glädje i att återigen "piffa" till mig en aning. Jag har lagt noll prioritet på mig själv så länge och nu ska jag återfinna träningen, ta mig lite egentid, träffa vänner och ha tvättat hår oftare. Jag tror inte att jag kommer att förvandlas till någon überpepp och social person bara pga detta men kanske mer social än träffa andra vuxna i kön på MAXI, om jag ens orkar mig dit. Dessutom är jag extremt kär i min sambo igen, och det är ju trevligt. Har man ork till mer än att bara överleva så har man ju också tid till att känna saker, se saker. Det är precis så som att ljuset sakta återvänder till nåt som varit mörkt ganska länge!
 
Inga fler barn och snart är yngsta två år. Det är livet då!
 
/My