Pseudomamman

Olyckskorpen
Det har faktiskt gått så långt med ett av mina barn att vi knappt orkar trösta honom mer...

Tvåan började gå åtta månader gammal. Ja. Åtta. It sucked. Vid 12 månader hände han från överskåparna i köket och ganska snart började han såklart slå sig. Och så sig.. Och slå sig.......... Idag är han en fullfjädrad gummikropp med färg av en smurf.

Min tvåa är det enda barn jag känner som kan snubbla sittande. På riktigt.

Han slår ut glas, skär upp handen, drar armar ur led, skrapar knän, tappar godisar/bananer/mackor. Han går vilse i affärer. Han ramlar ur båten, trillar i havet, hoppar in i väggar, trasslar in sig i filtar, rullar ur sängar, glider ur bilstolen. Bästa var ju ändå när han startade bilen och fick den att rulla iväg...................... Att han fortfarande lever är faktiskt ett under på något vis.

(null)

Efter den här helgen på en Stockholmsk skärgårdsö i blåst och vind där vi inte gjort mycket annat än skällt och förmanat för att hålla honom vid liv kallar vi honom numera för Olyckskorpen. Han är fortsatt såklart vårt älskade lilla Rövhål (ingen fara för er som hängt med sedan starten), det smeknamnet kommer han liksom aldrig att komma ifrån men mer olycksdrabbad människa måste man faktiskt leta rätt länge för och jag menar - kärt barn har ju många namn. Denna rymmer flera till!

/My
Bea

Men lillplutten ❤. Det är inte lätt. Vår trea har lite liknande, men mest pga stressad av storebror, som han tror sig är lika gammal som. Men 4år o 7år är liksom inte samma. Men väldigt svårt att förklara för honom... (dock ungefär lika svårt att förklara för disträ 7-åring att han inte behöver bete sig som sin lillebror 😩).

Svar: Det kanske är nåt sånt i botten här också. Det är iaf ett konstant gråtande och plåstrande, och idag har han bara spillt ut tre glas dryck - rekordlite! :)
Pseudomamman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress