Pseudomamman

I landet I don’t give a fuck
Jo. Jag tänkte berätta hur jag tog mig hit. Alltså hur jag tog mig till att vara någorlunda fri och avslappnad i mig själv.

För det första rensade jag sociala medier. Jag följer inte länge människor som bara är perfekta (utåt). Jag följer ingen som bara tjatar om kost, diet, träning och som lägger ut resultat som är fantastiska men ses ned på samtidigt som de kallar sig själva tjocka medan de har en valk på magen (som måste vara där för man har hud som viker sig ibland). Istället följer jag människor med helt annat fokus. Människor som absolut tränar och säkert dietar också men som inte diskuterar det för jämnan. Jag följer uttalade kroppsaktivister och jag följer feminister. 

För det andra tog jag det pö om pö. Detta har ju pågått i flera år min acceptans av mig själv. Jag har aldrig tänkt avstå att bada med mina barn för att jag inte "passar" i bikini. Jag, mina celluliter, min övervikt, mina hängbröst och min lösmage började med att ALLTID ha bikini och bada på stranden. Jag är skyldig mina barn detta. Jag har två söner och en dotter som fan i mig ska veta att mammas kropp duger! Min kropp har rätt till solsken alla dagar i veckan. Och det var ju lätt: På stranden där ingen känner oss. Det har varit svårare att göra så på stranden med sällskap som känner oss men jag har knäckt den koden också och idag stampar jag på varenda tanke om att jag inte skulle kunna ha bikini på stranden och så klär jag av mig och bara är!

Efter att jag erövrat stranden/naturliga platser för att vara avklädd på gav jag mig på nakenhet hemma. Jag har ju lagt åtskillig tid och energi på att alltid stå/ligga i positioner som är fördelaktiga för mitt utseende i situationer där la sambo skulle se mig naken. Åt helvete med det. 1: Jag har fött hans tre barn. Det är inte sexigt. Återhämtningen efter en förlossning är inte heller vidare snygg. Vi har alltså passerat den gränsen. 2: Vi hade vinterkräksjukan ihop.... Vi har SÅ passerat gränsen för att bara vara fina ihop. 3: Jag duger! JAG DUGER! 4: Mina barn ser mig också naken ibland. En är inte riktigt genomskinlig i sina försök att vara fin jämt - mina barn ska inte tro att det behövs.

Nu håller jag på att erövra att strutta runt i bikini hemma på tomten och det går okej. Jag har fortfarande någon sorts spärr kring att våra närmsta grannar inte ska "behöva se mig i bikini" så som att det skulle vara synd om dem om jag hade bikini på min egen tomt. Och jag tar alltid på mig en tröja när jag går till framsidan. Jag har en ganska lång väg kvar att vandra ändå och på nåt sätt är det ju ganska oschysst att tänka att mina grannar ens skulle bry sig om mig i bikini, lite uppblåst till och med. Men jag är ändå där och harvar! Rom byggdes liksom inte på en dag och 30 år av att gömma, fixa och "snygga till sig" måste ju få ta tid att ändra om det med.

I detta har dock också känslan av att jag skiter i vad andra tycker om att jag springer sakta, eller för all del hur jag ser ut när jag tränar, kommit. Jag skulle aldrig fått för mig att springa förbi människor jag känner för några år sedan (gömde mig gärna i skogen) men idag: För helvete! Jag har RÄTT att springa överallt och i min egen jävla takt! Och sannolikt har aldrig någon brytt sig egentligen utan det är hjärnspöken. Allt är hjärnspöken och just nu gäller det för mig att identifiera dem och sedan klämma sönder dem likt fästingar. Jag, och mina barn, förtjänar bättre än hjärnspöken!

(null)

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress