Pseudomamman

Slut
Vi har en vecka kvar och sedan är det semester. Det börjar kännas lite faktiskt. Jag är helt färdig. Han är helt färdig. Vi la helgen på att städa eftersom tanken är att vi ska på en liten tur direkt semestern startar, det är skönt att ha städat då men det innebär ju att jag och barnen i sju dagar ska hålla det städat också. Jag har, bara idag, inte gjort annat än plockat efter dem... Och så vill de egentligen hitta på nåt annat än bara sitta hemma men jag hinner inte för de river ut snabbare än jag andas, och så orkar jag inte.... Jag bara orkar inte.
 
Jag är, utöver allt plockande och nedräkningen till semestern, också då helt psykiskt och fysiskt slut. Jag somnar sittande i soffan, jag har smärtor i magen och blöder (mens) trots att jag inte ska ha mens just nu (är inte gravid). Jag kan inte äta och jag kan inte sova fastän jag hela tiden somnar iväg. Måste stänga in barnen för att säkerställa att trean inte går ut i poolen och drunknar eller för all del försvinner när jag somnar, för det är inget snack om om utan det är så - jag somnar. Jag somnar även stående, nyss när vi åt mat. Igår somnade jag på kvällen, då gick tydligen trean naken till grannen. Ja, lite sånt. De gånger jag kollat upp detta, alltså för att se om jag har brister på nåt som gör mig så förlamande trött (för det har hänt förr), så har alla prover varit bra så jag orkar inte ens nu... Onödig energi.
 
Veckan ser ut som så att jag såklart är helt ensam med barnen (måndag till söndag), ska också jobba två dagar och ta hand om all packning inför en resa. Vi siktar på Lådbilslandet i Nykvarn en dag och jag vill bara överleva, vill kunna äta. Alltså jag är hungrig men orkar inte äta - så trött är jag.
 
Jag kan tycka att det är orättvist att jag ska vara så ojämn. I perioder är jag så pigg och levnadsglad att jag rensar garderober, träffar vänner och rantar runt. Andra perioder orkar jag knappt ta mig ur sängen och vill inte ens leva. Jag antar att det har med min PMDS att göra men pga p-pillrena som jag numera äter så har jag inte riktigt koll på vart jag egentligen är i rullarna rent hormonellt. Vi var dessutom ute i skärgården när jag skulle ha mens, enligt kartan, så jag "åt över" mensen och blöder nu då mitt i nästa karta alltså, vilket det står i FASS att man kan göra när man gör så. Jag är ju dessutom egentligen för fet för dessa tabletter så effekt är väl än mindre än vanligt därför. Nåväl. Jag vet inte. Jag vet bara att det som definierar en god moder inte är att hon somnar i soffan medan barnen ränner runt vind för våg utan minsta koll!
 
Jag och tvåan någon gång för längesedan (han är 4,5 år gammal idag).
 
/My
I landet I don’t give a fuck
Jo. Jag tänkte berätta hur jag tog mig hit. Alltså hur jag tog mig till att vara någorlunda fri och avslappnad i mig själv.

För det första rensade jag sociala medier. Jag följer inte länge människor som bara är perfekta (utåt). Jag följer ingen som bara tjatar om kost, diet, träning och som lägger ut resultat som är fantastiska men ses ned på samtidigt som de kallar sig själva tjocka medan de har en valk på magen (som måste vara där för man har hud som viker sig ibland). Istället följer jag människor med helt annat fokus. Människor som absolut tränar och säkert dietar också men som inte diskuterar det för jämnan. Jag följer uttalade kroppsaktivister och jag följer feminister. 

För det andra tog jag det pö om pö. Detta har ju pågått i flera år min acceptans av mig själv. Jag har aldrig tänkt avstå att bada med mina barn för att jag inte "passar" i bikini. Jag, mina celluliter, min övervikt, mina hängbröst och min lösmage började med att ALLTID ha bikini och bada på stranden. Jag är skyldig mina barn detta. Jag har två söner och en dotter som fan i mig ska veta att mammas kropp duger! Min kropp har rätt till solsken alla dagar i veckan. Och det var ju lätt: På stranden där ingen känner oss. Det har varit svårare att göra så på stranden med sällskap som känner oss men jag har knäckt den koden också och idag stampar jag på varenda tanke om att jag inte skulle kunna ha bikini på stranden och så klär jag av mig och bara är!

Efter att jag erövrat stranden/naturliga platser för att vara avklädd på gav jag mig på nakenhet hemma. Jag har ju lagt åtskillig tid och energi på att alltid stå/ligga i positioner som är fördelaktiga för mitt utseende i situationer där la sambo skulle se mig naken. Åt helvete med det. 1: Jag har fött hans tre barn. Det är inte sexigt. Återhämtningen efter en förlossning är inte heller vidare snygg. Vi har alltså passerat den gränsen. 2: Vi hade vinterkräksjukan ihop.... Vi har SÅ passerat gränsen för att bara vara fina ihop. 3: Jag duger! JAG DUGER! 4: Mina barn ser mig också naken ibland. En är inte riktigt genomskinlig i sina försök att vara fin jämt - mina barn ska inte tro att det behövs.

Nu håller jag på att erövra att strutta runt i bikini hemma på tomten och det går okej. Jag har fortfarande någon sorts spärr kring att våra närmsta grannar inte ska "behöva se mig i bikini" så som att det skulle vara synd om dem om jag hade bikini på min egen tomt. Och jag tar alltid på mig en tröja när jag går till framsidan. Jag har en ganska lång väg kvar att vandra ändå och på nåt sätt är det ju ganska oschysst att tänka att mina grannar ens skulle bry sig om mig i bikini, lite uppblåst till och med. Men jag är ändå där och harvar! Rom byggdes liksom inte på en dag och 30 år av att gömma, fixa och "snygga till sig" måste ju få ta tid att ändra om det med.

I detta har dock också känslan av att jag skiter i vad andra tycker om att jag springer sakta, eller för all del hur jag ser ut när jag tränar, kommit. Jag skulle aldrig fått för mig att springa förbi människor jag känner för några år sedan (gömde mig gärna i skogen) men idag: För helvete! Jag har RÄTT att springa överallt och i min egen jävla takt! Och sannolikt har aldrig någon brytt sig egentligen utan det är hjärnspöken. Allt är hjärnspöken och just nu gäller det för mig att identifiera dem och sedan klämma sönder dem likt fästingar. Jag, och mina barn, förtjänar bättre än hjärnspöken!

(null)

/My
Smärtfri?
Jag har ju haft ont i kroppen sedan maj-juni 2012 när jag gravid med ettan begåvades med foglossningssmärtor deluxe. Smärtor jag sedan aldrig blivit av med samt alltid fått ökad nivå av vid varje graviditet (och numer varje ägglossning/mens) och så en hel massa annat på köpet när man bär barn både inuti och utanpå, och sover halvt i sängen och halvt utanför....

Höfterna kan fortfarande liksom "hoppa ur" eller "haka i". Svårt att beskriva men om jag suttit länge och reser på mig för snabbt kan hela underkroppen liksom vika ihop sig, som att höger sida (alltid höger) inte riktigt följde med i rörelsen. Vänster sida brukar helt sonika bara hoppa ur och då krävs det att någon helt enkelt "ploppar tillbaka" höften, eller vad det nu är som inte vill. Förutom bäcken/höfter har jag haft kronisk värk i ländrygg, axlar, skuldror, armbågar och nacke. Ja, och så huvudvärk på det. Bröstbenet brukar låsa sig så att jag inte kan andas ordentligt och ptja.... Annat som ändå är naturligt att få jävligt ont av i de rörelser och det sätt jag sitter och lever på idag. Alltid ett barn på kroppen, ammandes. Som en ostbåge.

Sedan jag började springa, vilket också innehåller krav på styrke- och rörelseövningarna, har jag inte ont längre (ja förutom armbågen och höfterna, men det är sannolikt kroniskt hur jag än gör) och det känns helt galet bra. Vid en rörelseövning ska man stå bredbent, spänna bukmuskulaturen och bara svinga armarna helt avslappnade från höger till vänster och tvärtom, huvudet vrids åt samma håll. Första gången jag gjorde detta smattrade hela ryggen loss, och slutligen bröstbenet. Så fort jag känner mig minsta låst slänger jag loss armarna och voilá - upplåst! BÄSTA övningen!

(null)
Mina nya löparskor som faktiskt ändrade både känsla och smärta i benhinnorna!


Jag var liksom redo nu att påbörja träning igen. Trean sover hela nätter, hon fyller snart två år, jag jobbar 50%, vi har massor av hjälp med barnen (och annat) av farmor och farfar. Det finns liksom tid för mig. Jag sprang 4-500 meter genom ett skogsområde där jag behövde hoppa mellan rötter på marken och jag fullkomligt flög fram (nej det gjorde jag inte men känslan är sån). Det är så kravfritt. Jag skiter i om det går eller inte. Jag skiter i om det går långsamt eller snabbt (det går långsamt). Jag skiter fullständig i hur jag ser ut under tiden och jag känner mig stark och smidig plötsligt. Jag är smärtfri plötsligt. Det krävdes nog också tre barn och en ålder på 30+ för att hamna här - alltså i landet I don’t give a fuck. Jag fullkomligt älskar att bo där i alla fall. Jag har jobbat för att hamna här också så det är inte bara slump. Mer om det i ett annat inlägg!

/My