Pseudomamman

Tvåan
Han fyller fyra år den 4/2. Han är huvudvärken i mitt liv.

När han föddes blev det han och jag. Han helade mig. Jag hade hatat hans bror och amningen var strulig. Med tvåan fanns inte direkt den där käääääärleken alla beskriver men det var i alla fall inte hat och amningen var enkel... Det var liksom bara bättre. Ettan tydde sig till pappa och kvar var tvåan och jag. Sen var det vi jävligt tätt ihop fram till treans födsel.

Tvåan är ett barn som aldrig, alltså på riktigt ALDRIG, är stilla. Han är också svår att nå... Han svarar inte alltid på frågor, vet inte vad han vill men vill en massa ändå (?) och han står i skymundan för sin väldigt väl verbalt utvecklade storebror och enormt söta lillasyster. Tvåan är ofta arg och omöjlig, sätter sig på tvären. Han skriker att han inte kan ta på sig skorna själv och ska ha hjälp trots att han en kvart innan gjorde det själv... Han kan inte gåååhåååhååååå fast han tog sina först steg 8,5 månader gammal. Han skrek fyra timmar för att jag gick och duschade när han inte ville det. Han är tyst men pratar hela tiden, gör ljud. Han är mer vild än tam men inte elak. Han tar massor av plats men hamnar ändå alltid i skymundan. Jag kan helt ärligt säga att jag inte känner min tvåa. Jag vet massor av saker om honom men jag KÄNNER honom inte.

Vi tog egentid igår han och jag. Jag saknar honom. Det enda jag önskar ge tvåan är tid, massor av tid. Han tog liksom 20 minuter på sig att sortera soporna efter bion i rätt hål på sopkärlen. Trots att jag blödde igenom mitt mensskydd medan jag stod där och väntade så gav jag mig fan på att han skulle få den tiden för är det nåt det barnet aldrig fått är det tid. Skäll däremot det får han ofta och hela tiden. Vi stressar på honom, lyssnar inte och blir förbannade. Det är så han behandlas.

Tvåan är en väldigt mjuk människa. Han är snäll helt enkelt. Omtänksam. Han är den som direkt delar sin chokladboll om någon blir utan. Han köpte sin bror en JÄTTEstor ballong igår för att han "ju inte fick följa med på bio". Han är den som ser till att trean inte ramlar ner från trappan (fast hon kan gå själv så hon blir förbannad). Är någon ledsen är tvåan där. Inget av min barn, so far, är av sort pilla och ta sönder saker men om just tvåan råkar ta sönder är det nåt som oroar honom så till den grad att han sen inte vågar röra mer.

Ja men självklart är han också en liten retsticka som slåss och hittar på dumheter. Herregud det är ju ett barn! Mest av allt är han dock ett mycket mycket missförstått och klämt barn som ingen, absolut ingen, har tid med.

(null)

/My



Bea

Låter så himla lik min trea ❤. Så intensiv både positivt och negativt. Gör mig så mentalt trött, speciellt i kombo med sin storebror. Men samtidigt så smälter hjärtat gång på gång för han kan vara så snäll och omtänksam 😊.
Härligt med egentid. Han var säkert en nöjd
och glad liten kille.

Svar: Dom är ju ens största kärlek och oro på samma gång liksom 😅
My

Ulrika

känner igen så väl den här beskrivningen, mitt mellanbarn är så lik. en komplex och krävande skör och intensiv varelse mellan två starka systrar, en som är så svår att nå, det barn jag oroar mig över. skönt att få läsa dina ord och höra om någon som upplever något liknande.

Svar: Ja han är verkligen mitt älskade orosmoment. Jag önskar så jag var bättre! För honom ❤️
My

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress