Pseudomamman

Nio år av plåga
Jag fick för mig att läsa mina dagböcker. Jag började skriva 1994 och slutade väl 2004, då blev det nog mer sporadiskt skrivande någonstans jag inte vet. Jag har i alla fall skrivit sedan jag kunde skriva. Det är ingen lycklig läsning... Det är föräldrar som bara bråkar, som skiljer sig och tar ihop det och separerar igen. Det är en far som sviker och en mor som använder hårda ord. Det är en kille som senare blir sambo som är otrogen, som berättar hur värdelös jag är på alla sätt och som fullkomligt stampar ner mig till en blöt värdelös fläck på marken. Detta efter att han sett till att jag inte har några vänner kvar. Efter att han fysiskt gett sig på mig. Det är ett barn som tappar fotfästet och som saknar vuxna runt sig. En ung kvinna som blir behandlad som skräp av den enda hon har kvar, som får veta att hon är för fet och ful och för fel för att tycka om. Killen älskar henne men han kan inte vara med henne, ta i henne, för hon är för äcklig och ful. Hon var inte sådär fet när dom blev tillsammans men oavsett är gon ändå inte "hans typ av tjej" så han måste ju få träffa andra... Och hon går med på det. Hon var ett barn när han slog klorna i henne och hon kan inte ta sig loss nu.

2007 blev jag gravid med honom och det bara slog mig så jävla hårt att ett barn med honom skulle fjättra mig för alltid. Aldrig. Ett barn ska inte ha en sån pappa heller. En man som lägger så mycket tid på att bryta ner och förstöra en annan människa är fan i mig inget ämne för en far. Jag lämnade, hand i hand med den som stod mig närmast då gick jag. Han jagade. Herregud. Inbrott i min lägenhet, förstörd cykel, han tog sig in på min dator och skrev meddelanden till mina vänner på Facebook för att smutskasta mig, dom var många... Han ringde mina vänner mitt i natten, kastade sten på fönster, bröt sönder min telefon, slog sönder dörrar i mitt trapphus och hindrade mig från att gå hem... Han tyckte faktiskt att han ägde mig. Så var det. Och jag... Jag trodde att jag behövde ha honom nära för att kunna skydda mig mot nästa slag. 2009 klippte jag helt, då hade han nästan kostat mig den relation jag har nu. Det var han inte värd.

Han har barn nu med en annan tjej, så mycket vet jag. Det är 9 år sedan men jag är fortfarande rädd. Det är vad han har gjort mot mig. Jag har skyddat nummer men inte skyddad adress. Tänk om han en dag står utanför. Så psykiskt misshandlad blev jag att jag 9 år senare fortfarande oroar mig för att han ska dyka upp och bara uttala några ord och sen rasera hela min värld, igen. Jag har bara kommit till 2001 men är inte helt klar med om jag ska läsa vidare eller inte. Jag har bara nått till första gången han fysiskt gav sig på mig och bara varit otrogen två gånger. Det är inget...
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress