Pseudomamman

Ett halvt decennium
Det är all tid som passerat sedan mitt första barn föddes. När jag ringde honom för att säga grattis från jobbet var "JAG HAR BLIVIT FEM!" det första han skrek. Han har längtat och äntligen är han fem.

Min etta är väldigt mån om att växa och bli stor och det finns nåt bitterljuvt med det när man arbetar med den äldre multisjuka generationen. Samtidigt som han är lycklig över att ha fyllt fem år och jag gläds med honom så ligger en 90-åring i en säng och inte vill mer. Livets gång krockar. Själv blir jag 33 år i år och ja, vad ska jag säga? Jag längtar inte efter att lägga på 33 år till... Min etta längtar redan efter sin sexårsdag och sin 18-årsdag. Han vill börja skolan och få köra bil.

Han fick precis allt han önskade sig. Pawpatrol-prylar och trollerilåda. Han hade svårt för all uppståndelse kring sin dag. Att vi sjöng och sa grattis hela tiden var jättejobbigt och han ville inte mer. När mostrarna ringde ville han inte prata och han vägrade ringa tillbaka till sin Gudmor så det blev ett SMS som tack bara. Fem är trots allt inte mycket.

Det är alltså 4,5 år sedan jag först började skriva om oss och hur en förlossningsdepression tog med oss på en riktigt riktigt tung resa. Ettan var ganska precis ett halvår när mina första texter rullade ut. Ganska snart efter att jag släppte den lösenordslåsta bloggen för släkt och vänner fri blev den i mina mått mätt väldigt stor och jag har än idag människor jag aldrig mött som stöttar och peppar mig och som tackar mig för mina ord. Det är så häftigt. Ettan var tre år när jag slutade skriva just den bloggen. Förutom det positiva så kom det ganska mycket negativt, och hot, och det blev helt enkelt inte värt det. Ja, och så blev jag friskare..... Behovet av att skriva om just oss och depressionen försvann.

Idag är han alltså fem år och växlar mellan att vara sjukt otrevlig och odräglig till en FANTASTISK liten människa. Han är väldigt hjälpsam, när han vill, men också sjukt egoistisk när han vill. Han har börjat få spendera familjegruppstiden ute i hallen i församlingens lokaler pga vägrar hjälpa till att städa när vi lekt och han är på inget sätt den som delar sin chokladboll med den som blir utan. Men så ibland, som igår, delar han med sig av allt. Han skriker och gapar, stampar fötterna och kastar saker runt sig. Alltså rätt lik sin mor. Han hotar oss med saker när han inte får som han vill och han kan totalt vägra att hjälpa till. Det värsta är, tycker jag, att han inte lyssnar när andra säger "nej" och att han inte går undan när man ber honom. Det blir enorma konsekvenser av det när han som vuxen man senare gör detsamma om han intr skärper till sig. Ibland känns det som att vi totalt och komplett misslyckats som föräldrar, redan nu...

Å andra sidan är han väldigt fin med sin lillasyster och har även givit henne ett smeknamn, Gäggä/Gegge med hårt uttalade G. Han fixar och donar, ja så länge han inte ska leka med nåt som hon förstör. Han kanske inte kramar och pussar mycket på sin bror men det är viktigt att lillebror också är med. Lång- och lerhalm. Han har forfarande en enorm integritet och han är fortfarande väldigt känslig. En knöl på strumpan eller en sko som inte känns rätt förstör hela dagen. Våra hejdå’n på förskolan behöver gå till på ett speciellt sätt och avviker nåt blir hela dagen fel, om än han faktiskt blivit lite mer flexibel där.

Tåg är ettans stora intresse nu. Ånglok framför allt. Han brukar åka med sin farfar och farmor när det är ångloksdags för järnvägssällskapet och alla BRIO-tåg går varma här hemma. Vi läser en hel del böcker och själv kan jag saker om ånglok jag inte ens vill kunna. Nejdå. Var inte oroliga. Han klipper fortfarande gräs och grillar.... Det är som att det han gillar det stannar ett tag. Han började ju klippa gräs och grilla år 2014.

Det är klart intressant att vara förälder. Den där hjälplösa varelsen som bara har behov av mig har sakta men ändå snabbt förvandlats till något som jag både tycker om och inte tycker om. Missförstå mig rätt - barnet är högt älskat men delar av hans beteende är det inte. Men så är det ju. Delar av mitt beteende är knappast älskat av honom heller. Vi kämpar på min etta och jag. Idag inte längre med vår kärlek till varandra för den är oförstörbar utan idag snarare med viljekrockarna. Det är inte direkt några viljelösa barn jag har, ettan inget undantag.

(null)

/My, nu mamma till en femåring!
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress