Alla skiljer sig

Så kommer det. Separationsbesked efter separationsbesked på sociala medier. Småbarnstiden är helt över för några av dem och en del är mitt i, med sina tvåanbarn i samma ålder som trean. Och jag jag skapar oro!

När min sambo fyllde 30 år där 2014 fick han de fina råden att vår relation skulle gå sönder om inte HAN tog sig egentid och gjorde det HAN ville. År 2014 hade vi två bebisar och en förlossningsdepression runt halsen. Min sambo tränade fem dagar i veckan och spelade match två och jag sa STOPP åt den skiten. Hemma stod nämligen jag och höll på att gå sönder. Jag fick ingen egentid och jag var ingen bra mamma åt VÅRA barn så jag sa ifrån. Jag sa nej och jag bad om hjälp, för våra barns skull. HAN fick lägga ner träningar och matcher. Stopp på utekvällar och träffa kompisar. Det går inte att ena parten i en relation lever livet som förr medan den andra drunknar. Det är inte hållbart och jag är ingen "superkvinna" som sväljer sånt och döljer hjälpbehovet. HANS barn behövde honom. Han kom med självklarhet direkt hem, en sån pappa är han till skillnad från några av dessa varnare som också sagt, jag citerar "Vadå det är ju asnajs att ha dom på förskolan! Man kommer hem, dom äter och sen sover dom så man slipper liksom träffas så mycket". Min sambo har inte plockat upp den mängden träning igen. Mellan att heltidsjobba och att träna ansåg han att han inte träffade barnen nog mycket och han vill vara med sina barn.

Jag lägger mig inte i hur andra lever sina liv men hos oss finns tre gränser i det här med egentid och prio av sig själv. Tiden före barn = gör vad du vill när du vill bara vi ses nån gång. Tid efter barn under de första två åren = BARNEN OCH DEN SOM ÄR HEMMA MEST FÖRST och får båda lika mycket egentid? Tid efter de första två åren, som vi bara hann testa i nio månader pga blev nykära och råkade skapa en ny varelse att ta hand om två år till = gör vad du vill men planera det först och får båda lika mycket egentid? Vi prioriterar alltså absolut egentid men vi prioritet det olika mycket vid olika tider. De första två åren suger och jag som ammar är mer låst. Det betyder att han visar mig den respekten och kollar hur hemmaplan fungerar, alltså hur JAG mår, innan han hittar på saker som räknas som egentid (dessutom brukar han städa hela huset och fixa middag till oss för kvällen/dagen han blir borta också - jag har inte stoppat honom höhö). Jag tror att hans vänner använde ordet toffel. Hans vänner sa i alla fall, och jag citerar igen "Det är ju inte okej att hon inte ens kan ta hand om era barn själv.". Well, en förlossningsdeprimerad kvinna som dagligen funderar på att avsluta sitt liv ska inte vara själv med några barn. Att jag hade en depression var ingen hemlighet. Men ack ve så synd det var om honom. Den stackarn som nuppade till sig två barn han sen tog, och tar, ansvar för. Att jag var totalt förstörd psykiskt och fysiskt spelade ingen roll antar jag. HAN behövde egentiden...

Nu är vi här i alla fall. Fem år in på att vara föräldrar till ett barn, fyra år in på två och 15 månader in på tre. 15 månader är inte vidare länge, det är en bit kvar innan de här första två åren är förbi och ibland känns det såklart surt att han inte väcks 836383 gånger per natt men ändå vågar kalla sig trött och visst känns det surt att han varit ute med vänner och ätit mer än mig eller att jag ska anpassa både arbetstider och semestrar efter honom men... Jag ammar och han tjänar mer och jag är för trött fortfarande för att ta mig iväg på galej. Det är dock så att några av dessa människor som varnade oss nu annonserar sina separationer och skilsmässor... Ja visst känns det lite skadeglat trots att jag som skilsmässobarn är mer än medveten om att relationer inte alltid varar för evigt.

Vår relation, just nu, är inte vidare nära någon katastrof om än vi 2015 diskuterade om det inte hade varit skönt att separera och få leva singel- och barnfritt liv varannan vecka! Men det blev aldrig så och vi har bitvis ganska roligt tillsammans redan nu, lite sådär avslappnat som när tvåan närmade sig två år och liksom blev mer självständig och började sova borta (farmor och farfar). Vi pratar ganska ofta om det. Alltså om tristessen med att ha småbarn, om det sugiga i att aldrig riktigt ba få göra vad en vill spontant och om det inte så fantastiska samlivet med förtioelva barn i sängen och att vi aldrig ses och att det enda vi pratar om är vad vi ska äta till middag men vi kommer liksom alltid fram till att det ändå är exakt såhär vi vill ha det, tillsammans.  Ja om än han ibland skulle önska att jag lagat middag och jag skulle önska att han fick in de tvättade kläderna INUTI garderoberna, och så... Och ibland ser vi till och med en film ihop i soffan, om jag håller mig vaken. Ibland ser han en film medan jag sover i soffan, men jag är där och han stryker på mitt hår väldigt medveten om att jag eventuellt snittar tre-fyra timmar sömn per dygn sedan ganska lång tid tillbaka nu (tänder, drömmar, amning, feber, hosta och Gud vet vad fan hon sysslar med på nätterna). Han väcker mig när filmen är slut och jag säger förlåt för att jag somnade och han skojar om att han aldrig haft bättre filmkompis. Jag är hans "bästa filmtittartjej", ett uttryck med valfri syssla sedan första gångerna vi träffades. Jag är också den enda tjej han haft som sprutat bröstmjölk på honom, men det var en olycka. Somnar på soffan gör jag medvetet!

Såklart skiljer sig inte "alla" men det är faktiskt väldigt mycket sånt runt oss nu och det skapar hos mig en viss oro liksom. Jag har lust att utreda och utvärdera vad dessa människor gjort "fel" då de har barn i samma ålder som våra och liksom.... Ja. Deras situation liknar vår! Jag vill inte gå i samma fälla. Jag VILL vara med honom till jag döden dör, som det känns just nu. Vi behöver dessutom varandra för att våra barn ska få ha en förälder hemma under sin uppväxt. Det är mycket som är gemensamt viktigt för oss i den här tvåsamheten. Tyvärr kan man ju inte riktigt fråga bekanta och okända online kring en djup analys om varför de separerar från sina partners men jag vill verkligen! Jag har i alla fall på känn att det hos några inte beror på att HAN kom hem och tog ansvar kring hushåll och barn i alla fall.... Om en får raljera lite kring de som dödsdömde oss för att jag var så himla dålig kvinna och mor som inte bara stod där hemma med tårarna rinnandes och självmordstankarna snurrandes medan han jobbade heltid och var borta sju kvällar i veckan.

Nu närmar sig snart en sorts brytpunkt för oss och alla dessa bud om par som nu går isär styrker teorin om att människor separerar lagom till barnen inte längre räknas som små längre, typ efter de första två åren, efter skolstarter och efter flytt hemifrån. Trean är så FÖRÄLSKAD i sin farfar att det bara är en tidsfråga innan hon inte heller följer med oss hem efter besök där och då står vi där plötsligt ensamma utan barn som stör oss eller uppehåller samtalsämnen. Då ska vi liksom börja känna på varandra igen som nåt helt annat än de vi var när vi senast stod utan barn som stör och skapar samtalsämne dygnet runt. Det är ju faktiskt lite skrämmande! Jag längtar faktiskt mer efter att sova en hel natt utan en bebis i BH’n än ensamtid med honom. Vadå hemskt? En måste ju prioritera viktigheter först och tro mig, vi är båda HELT inställda på att sömn är mitt prio ett. Sömnbrist tar mig rakt ner i mörkret igen. Han älskar mig för mycket för att vilja att jag prioriterar annorlunda än att sova först. Men efter det! Lite läskigt är det allt! Jag hoppas att vi inte blir en del av statistiken men om vi blir vill jag bara meddela att det INTE beror på att han är en fantastisk pappa som hellre är med sina barn och ser till att dom och modern till dom mår bra före att ta egentid SJU DAGAR I VECKAN!

/My

Ett halvt decennium

Det är all tid som passerat sedan mitt första barn föddes. När jag ringde honom för att säga grattis från jobbet var "JAG HAR BLIVIT FEM!" det första han skrek. Han har längtat och äntligen är han fem.

Min etta är väldigt mån om att växa och bli stor och det finns nåt bitterljuvt med det när man arbetar med den äldre multisjuka generationen. Samtidigt som han är lycklig över att ha fyllt fem år och jag gläds med honom så ligger en 90-åring i en säng och inte vill mer. Livets gång krockar. Själv blir jag 33 år i år och ja, vad ska jag säga? Jag längtar inte efter att lägga på 33 år till... Min etta längtar redan efter sin sexårsdag och sin 18-årsdag. Han vill börja skolan och få köra bil.

Han fick precis allt han önskade sig. Pawpatrol-prylar och trollerilåda. Han hade svårt för all uppståndelse kring sin dag. Att vi sjöng och sa grattis hela tiden var jättejobbigt och han ville inte mer. När mostrarna ringde ville han inte prata och han vägrade ringa tillbaka till sin Gudmor så det blev ett SMS som tack bara. Fem är trots allt inte mycket.

Det är alltså 4,5 år sedan jag först började skriva om oss och hur en förlossningsdepression tog med oss på en riktigt riktigt tung resa. Ettan var ganska precis ett halvår när mina första texter rullade ut. Ganska snart efter att jag släppte den lösenordslåsta bloggen för släkt och vänner fri blev den i mina mått mätt väldigt stor och jag har än idag människor jag aldrig mött som stöttar och peppar mig och som tackar mig för mina ord. Det är så häftigt. Ettan var tre år när jag slutade skriva just den bloggen. Förutom det positiva så kom det ganska mycket negativt, och hot, och det blev helt enkelt inte värt det. Ja, och så blev jag friskare..... Behovet av att skriva om just oss och depressionen försvann.

Idag är han alltså fem år och växlar mellan att vara sjukt otrevlig och odräglig till en FANTASTISK liten människa. Han är väldigt hjälpsam, när han vill, men också sjukt egoistisk när han vill. Han har börjat få spendera familjegruppstiden ute i hallen i församlingens lokaler pga vägrar hjälpa till att städa när vi lekt och han är på inget sätt den som delar sin chokladboll med den som blir utan. Men så ibland, som igår, delar han med sig av allt. Han skriker och gapar, stampar fötterna och kastar saker runt sig. Alltså rätt lik sin mor. Han hotar oss med saker när han inte får som han vill och han kan totalt vägra att hjälpa till. Det värsta är, tycker jag, att han inte lyssnar när andra säger "nej" och att han inte går undan när man ber honom. Det blir enorma konsekvenser av det när han som vuxen man senare gör detsamma om han intr skärper till sig. Ibland känns det som att vi totalt och komplett misslyckats som föräldrar, redan nu...

Å andra sidan är han väldigt fin med sin lillasyster och har även givit henne ett smeknamn, Gäggä/Gegge med hårt uttalade G. Han fixar och donar, ja så länge han inte ska leka med nåt som hon förstör. Han kanske inte kramar och pussar mycket på sin bror men det är viktigt att lillebror också är med. Lång- och lerhalm. Han har forfarande en enorm integritet och han är fortfarande väldigt känslig. En knöl på strumpan eller en sko som inte känns rätt förstör hela dagen. Våra hejdå’n på förskolan behöver gå till på ett speciellt sätt och avviker nåt blir hela dagen fel, om än han faktiskt blivit lite mer flexibel där.

Tåg är ettans stora intresse nu. Ånglok framför allt. Han brukar åka med sin farfar och farmor när det är ångloksdags för järnvägssällskapet och alla BRIO-tåg går varma här hemma. Vi läser en hel del böcker och själv kan jag saker om ånglok jag inte ens vill kunna. Nejdå. Var inte oroliga. Han klipper fortfarande gräs och grillar.... Det är som att det han gillar det stannar ett tag. Han började ju klippa gräs och grilla år 2014.

Det är klart intressant att vara förälder. Den där hjälplösa varelsen som bara har behov av mig har sakta men ändå snabbt förvandlats till något som jag både tycker om och inte tycker om. Missförstå mig rätt - barnet är högt älskat men delar av hans beteende är det inte. Men så är det ju. Delar av mitt beteende är knappast älskat av honom heller. Vi kämpar på min etta och jag. Idag inte längre med vår kärlek till varandra för den är oförstörbar utan idag snarare med viljekrockarna. Det är inte direkt några viljelösa barn jag har, ettan inget undantag.

(null)

/My, nu mamma till en femåring!

Halta Lotta

Hon går igen. Hon reste på sig, såg lycklig ut och haltade fram. Hon haltar fortfarande men jag har slutat ge henne Alvedon och Ipren och hon kämpar på ändå. Med andra ord framsteg.

(null)

Hon är inte så pigg på att stödja på sitt högra ben dock och ibland ser stegen riktigt plågsamma ut men jag tummar för att det snart försvinner helt. Hon växer för fort för att vi ska tillåta detta vara långvarigt i och med att hon felbelastar kroppen pga antagen smärta. Det är ju viktigt att hon växer rätt. Hon är dock väldigt mycket rörligare nu, till hennes glädje. 

Tyvärr är hon fortsatt ledsen och nedstämd. Hon sover inte heller på natten utan gråter mest. Det är ju dock problematiskt att veta varför. Tänder, smärta, hungrig, drömmar, fas, utveckling? Ingen vet och ingen kommer någonsin att veta. Det enda jag vet är att jag håller på att gå under av sömnbristen. Som tur är kan jag ju sova med henne på dagarna när di store är på förskolan. Halleluja! 707kr/månad för dagsömn tre dagar per vecka är det utan tvekan värt. Är faktiskt billigare med förskola än att ha dom hemma, sjukt men sant.

Tumma för trean! Hon förtjänar sin rörelseförmåga!

/My