Pseudomamman

Martyrmetoden
Något jag på senare år slutat engagera mig i är människor som använder sig av martyrmetoden. Varför människor gör så eller vilken vinning dessa söker är oklart och jag har aldrig varit intresserad av att forska i ämnet heller så det får bara bero och jag lägger ner samtalet ganska direkt.
 
Martyrmetoden är en så kallad härskarteknik, men jag är ganska säker på att den används relativt omedvetet av de flesta. Poängen är att individen man bemöter ger en skuldkänslor tillbaka, eller försöker i alla fall. Jag får inga skuldkänslor. Jag blir förbannad. Att hantera dessa människor bäst verkar, enligt Internet, vara att inte bemöta deras martyrskap alls.
 
Du säger: "När du gör såhär gör du mig ledsen". Martyren svarar: "JAHA! Så jag är alltså helt dum i huvudet tycker du?". Vad martyren vill är att du ska bemöta hen med ånger och smicker: "Nej, nej. Det är inte alls så jag menar. Du är inte dum i huvudet..." osv osv. Fokus tas från det DU säger, dina känslor, till att smickra martyren som mest troligt är helt icke kapabel till att ta emot kritik/se sina egna brister. När jag gjort så mot min sambo, alltså totalt överreagerat och velat tycka synd om mig själv, har han alltid bekräftat min motfråga som egentligen har syfte att deraila det han säger och smickra mig istället. Med andra ord fungerar det aldrig för mig att göra så och jag undrar i mitt stilla sinne om det någonsin fungerar på någon? VEM blir inte förbannad när människor använder martyrmetoden? VEM börjar ursäkta sig och försöka förklara det martyren så ändå upplevt medvetet missförstår för att ändra fokus på samtalet och lägga skulden på dig?
 
(null)
 
Härskarteknik används för att manipulera omgivningen både medvetet och omedvetet. Jag har en individ i min omgivning som gjort så så länge jag känt hen, så länge jag blivit medveten om att sättet hen bemöter mig på när jag blir irriterad och/eller har kritik att framföra är just en blandning av härskarteknik. Det suger energi ur en och man kommer absolut ingenstans. Fläckvis går det så långt att det inte ens känns lönt att framföra kritiken. Det spelar liksom ingen roll för vad jag än uttrycker, hur inlindat eller rakt fram det än är, slutar det alltid med att det ändå bara är mitt fel. Jag som överreagerar (förminskade härskarteknik), jag som inte är erfaren nog (också förminskande), jag som inte vet bättre (förminskande) eller så blir jag hånad/förlöjligad (också härskarteknik). Jag tillåts liksom aldrig få bli förbannad för det är ju ändå alltid på mig det ligger, aldrig hen själv. Det är i alla fall väldigt spännande på ett sätt men sedan barnen föddes och en försöker prioritera dem mellan jobb och vardag så finns inte varken intresse eller energi för att djupdyka i den här individens manipulerande sätt och jag bara lägger ner, påbörjar inte ens ett samtal som kan leda till nåt. Ork och lust är helt bortblåst och ärligt, vem orkar försöka upprätthålla en relation där man alltid själv är the bad guy?
 
Relationer går upp och ner. Så är det. Men energitjuvar både på arbetsplatser och i ens vardag bör man hantera. I alla fall jag. På arbetsplatsen fungerar det att lägga upp strategier. I ens vardag, i min vardag, lägger jag inte ens den tiden på energitjuvar. Puts väck bara. Ajöken och hejdå. Det är mitt liv och här ska jag och min familj må bra!
 
Jag har också varit en vardagsmartyr. Tyckt synd om mig själv och alla runt mig är dumma. Ingen ser mig, stackars mig. Jag har varit helt uppslukad i mina känslor och totalt trampat på min sambos - det är alltså enbart han som drabbats av detta under min förlossningsdepression. Skulden man som martyr lägger på andra gör att deras intresse att lyssna såklart sjunker. Martyren tar inte för sig utan förväntar sig att andra ska ta kontakt, kanske insinuerar att någon inte hör aaaaaav sig och därför haaaaaaatar mig istället för att bara höra av sig själv. Extremt tröttsamt och extremt provocerande. Jag skäms så oerhört över att jag gjorde så mot min sambo. Men jag vet ju vart det kom ifrån i alla fall och det kommer aldrig hända igen.
 
Jag tog mig ur det genom att fokusera på annat än mitt eget lidande. Lite Blondinbellalevalife á la "Det är inställningen som gör det".  Man kan inte gå genom livet och hitta på att folk tycker/säger saker om en som de faktiskt aldrig sagt. Jag väljer också att, vilket är ett sätt för mig att också hantera min sociala ångest, helt enkelt inte tillåta mig själv att höra annat än det som FAKTISKT sägs. Lite ansvar måste ändå ligga på andra i kommunikationen också. Säger du inte att du är irriterad eller att jag gjort/gör fel ja men då får du fan leva med det också. Jag tänker inte lista ut sånt. Raka rör. Något martyren alltså har enormt svårt med. Men det är inte mitt ansvar att väcka martyren i min omgivning idag. Hen måste vakna själv, om någonsin. Jag har tidigare sagt till den människan att det inte är okej att förminska och förlöjliga den man pratar med så som hen alltid gör men utan effekt. Så jag ger upp. Faktiskt. Det är inte mitt ansvar.
 
(null)
 
Det liknar offerkoftande det här min individ sysslar med. Det är alltid så synd om hen och jag har ingen koll någonsin på hur hen liiiiider. Det känns alltid överdrivet, allt runt hen. Alla är elaka och onda  - alltså mycket negativt prat om allt och alla. Ursäkterna som kommer när hen tvingas till det, och pratet om det egna ansvarstagandet, känns falskt. Det är mer överslätande än uppriktigt. Som att hen måste be om ursäkt för att jag blir irriterad men enbart därför och inte för att hen på riktigt erkänner sina fel. Ser jag inte på saker som hen eller driver på det negativa i samtalet blir hen irriterad och istället för att tänka på sin egen roll är det "ingen som hör vad jag säger". Det finns säkert fantastiska strategier för att kunna ha sådana runt sig men jag O R K A R inte, och det är mitt liv.
 
/My
Anonym

Yes. Jag har också en sån runt mig! Jag får aldrig bli arg. Det är alltid hon som har den rätten. Herregud. Martyrmetoden alltså. Ska googla mer där!

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress