Pseudomamman

En rastlös själ
Ja. Jag är en sådan. Aldrig nöjd och vill alltid mer. Utveckling och ansvar är saker jag söker. Jag är inte nöjd med att "bara vara" under en längre period och när tristess laddar på börjar jag lite maniskt leta mer att göra. Något som inte alltid är positivt.

November till januari läste jag ju 100% på universitet via distanskurser, ja alltså utöver att ha barn hemma 100% och att jobba 50%. Ganska typiskt mig. Jag har i alla fall klarat båda kurserna med bravur, ett A och ett C (vad nu poängen med bokstäverna är på universitetsnivå?) har jag hämtat hem. Jag är nöjd och glad. Både A och C innebär att jag är godkänd. Nu har jag planer för att internutbilda på jobbet och använda de kunskaper jag skaffade mig via kurserna men på 50% och det ansvar jag redan har är det svårt att få till. Men en dag!

(null)
Bild från i somras.

När jag var mitt inne i detta hade jag planer på hur sköööööönt det skulle vara att sen "bara" vara mamma och jobba. Sista kursen avslutades 19/1 och jag har redan börjat fila på vad jag ska hitta på. Min sambo är erbjuden steg i sin karriär som eventuellt tvingar mig till att inte kunna gå upp i tid till hösten och därför kanske jag istället ska ta mig an 50% studier utöver 50% jobb och att ha trean hemma heltid. Trean som precis erbjöds förskoleplats i höst, hon skulle då vara 22 månader gammal. ALDRIG! Alldeles för litet. Vi tackade nej direkt. Egentligen skulle vi ha flyttat hennes startdatum redan innan erbjudandet kom men vi missade det. Tidigast hösten 2019 ska hon börja, helst våren 2020. Nu har jag ställt larm i januari 2019 så vi kan flytta hennes startdatum om ekonomin tillåter. Det är sällan det sker men personen på kommunen som jag hade kontakt med idag var mycket positiv till vår inställning att ha barnen hemma as long as possible.  De flesta ser på oss som UFO’n - "VA!? Men hur uuuuuutvecklas era barn hemma!?!?". En del tycker till och med synd om våra barn som "tvingas vara med mamma och pappa hela tiden", som att små barn skulle ha behov av annat. Kanske en spaweekend på Kuba ensam?

Egentligen vill jag gå upp i tid och jobba mer men faktum är att det är jag som är den utbildade av oss två och som kan få ett jobb vartsom och närsom. Han är den vars jobbsituation är mer låst och det gör hans jobbsituation viktigare. Alltså får jag stå tillbaka. Detta vet min chef men jag hade sett fram emot en ökning i tid kanske redan i sommar... Vi får se. Inget är bestämt och allt löser sig. Vi är båda helt inställda på att ettan till trean ska vara hemma så mycket och så länge det vara går. Vi hinner vara ifrån varandra flera timmar i veckan i framtiden. Finns ingen anledning att stressa på det just nu. Jag blir dock låst till sänkt SGI och mindre möjlighet till jobb i och med att vårdnadsbidraget är borttaget. Vi har dock turen att ha en farmor och farfar som barnen älskar och som ställer upp på oss så att vi inte bara behöver jobba om varandra utan även kan få ca 4 dagar per månad lediga tillsammans!

(null)

Jag har ju planer på att avsluta min vidareutbildning och jag har behov av en kurs i sårvård. Jag trivs också extremt bra inom den bransch jag är i nu så kanske en specialistutbildning där också vore nåt? Herregud. Rastlösheten kliar i mig och möjligheterna är OÄNDLIGA trots att jag är låst i jobbmöjligheterna. Nåväl. Först ska jag få till semesterplaneringen. Tanken är att barnen ska vara hemma juni-september igen. Till hösten kommer dom att delas på för första gången och livet kommer att förändras stort för dom... Mina pseudotvillingar. När allt detta passerat kanske men bara kanske jag vet mer om vad jag önskar göra. Jag ska försöka sitta stilla i båten till dess i alla fall, men jag lovar inget!

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress