Pseudomamman

Skåpet Gud glömde
(null)
 
Play-Doh-skåpet. Mina barn pysslar och sysslar en hel del och vi har därför en hel del saker att skapa med. Pyssel-lådor, papper, pennor, Play-Doh och massa massa annat skit. En del prylar har barnen uppe på sitt rum medan andra förvaras nere i våra allmänna utrymmen. Nåt som inte alltid är fantastiskt.
 
Eftersom jag lever i ett hem där mina barn har lika rätt till alla utrymmen som jag har så blir saker helt enkelt inte alltid som jag vill... Efter att ha vuxit upp i ett hem där det skulle vara städat överallt hela tiden har jag aktivt valt att ha rent men stökigt. Alltså så länge det är rent under alla prylar överallt så får det vara prylar överallt, här är undanplockat och städat 1-2 gånger per vecka. Där mellan rör sig mina barn i huset och ja, tömmer alla skåp och lådor. De är 5,4 och 1 år gamla. Vi pratar om att städa undan efter oss men har såklart inte nått dit än. Med andra ord töms detta Play-Doh-skåp och sedan är det tömt till nästa veckostädning. De leker med Play-Doh varje dag. Jag prioriterar sömn och går inte ner för att städa undan när alla barn somnat.
 
(null)
När barnen varit ute.
 
Ärligt behöver det där skåpet rensas ut. En del deg blir lämnad utanför sina små burkar och torkar då, såklart. Av någon orsak lyckas också mina barn göra små små små små fnasiga smulor av Play-Doh. Dessa sitter sedan på kläder, i soffan och på mina nya fantastiska mattor! Men så är det. Jag har barn och mina barn bor här... Och faktiskt har vi rätt roligt på dagarna ändå!
 
/My
Vill vill vill vill - vill inte!
Jag LÄNGTAR efter barnfri tid. Alltså det gör ont i kroppen efter just den saken. Få sova ifred. Vara ifred. Ha tystnad. Så kommer min jobbhelg och mina stora barn flyttar till farmor och farfar - jag får barnfritt och vad händer? Jo jag hatar det!

I torsdags stannade barnen kvar hos farfar och farmor. Trean och jag åkte hem vid 19:30, sedan dess fram till 14:45 idag har jag inte sett barnen och från nu fram till vi vaknar måndag morgon kommer jag inte heller att se dom. Alltså dom stora - trean hänger ju i min BH. Det känns. Dom växer liksom bara på den korta tiden. Ettan dricker plötsligt te och tvåan pratar plötsligt som en vuxen, säger kloka saker och perfekt uttalade R. Och faktiskt gick det ett helt dygn innan trean och jag umgicks igen, vi sov visserligen ihop och hon ammade på natten men vi såg inte varandra. Det är ju hemskt! Men ändå min dröm.

Det är väl det där berömda att vilja ha gräset bakom staketet istället. Att tro att det man inte har är bättre än det man har. Grejen är ju den att jag trivs med och vill vara med mina barn fast det är jävligt tungt på samma gång. Kom hem efter jobb igår och fick direkt duscha medan trean skrek hysteriskt samtidigt som de äldre försökte slå ihjäl varandra - as they alltid gör om jag ska duscha, bajsa, prata i telefonen eller bara nåt annat än vara närvarande. Fungerar ungefär som en tidsinställd bomb redo att detonera bara jag tittar bort. Då tänkte jag att jag borde stannat kvar på jobbet och duschat men väl på jobbet längtar jag hem så det hade jag ändå aldrig gjort. Jag verkar trivas i det här kaoset helt enkelt... Det är ju mitt liv och mitt liv är rätt fantastiskt ändå!

En jobbdag kvar sen tar vi lov! Visserligen ska jag bedriva lite arbete även nu under sportlovet men barnen ska vara hemma och vi ska verkligen se till att umgås när allt inte är vardag för dom. 

/My
Egenansvar eller mitt ansvar?
Jo men jag får ju fortsatta konstanta rapporter om min anhörige då som upplever att allt jag gör och inte gör har med hen att göra. Det är lite svårt att verka och leva kring den sortens egocentrism, såklart. Jag har ännu inte klargjort om det är mitt ansvar att hämma mina intressen/dölja mina tankar för att den här anhörige ska få ro i sin stackars själ.
 
(null)
 
Jag tror att det är sunt att ha en viss form av egocentrism, det är också ett fullt naturligt steg i ett barn utveckling som exempel men när jag matas med rapporter om hur synd det är om min anhörige som tar åt sig av allt blir det såklart knepigt. Jag skiter egentligen i det - jag har noll insikt i den individens liv pga följer inte online och pratar inte egentligen med - men visst gnager det i mig att hen på riktigt upplever att mitt hela liv kretsar kring hen... Sånt irriterar alltid. Jag hade en gång en vän som gjorde exakt likadant. Det är rätt ohållbart och det irriterar mig för att det liksom läggs på mitt ansvar att ta hand om någon annans känslor istället för att den individen lyfter blicken å ba "Nej men Gud. Hon har nog ett annat liv än mitt".
 
Skämt mellan mig och min vän = min anhörige tar åt sig. Mina framtidstankar = min anhörige tar åt sig. Reflektioner om mitt liv = min anhörige tar åt sig. Är det jag som ska ansvara för det genom att helt sonika, förutom att själv inte följa, blockera individen från mina kanaler? Ska jag behöva censurera mig? Eller är det egentligen min fulla rätt att köra på as I do och faktiskt låta den här människan ansvara för sina egna känslomässiga bekymmer, sitt eget ego? Jag tror ju på det sistnämnda. Jag har i alla fall bett individerna som rapporterar till mig att sluta med det. Det är sorgligt såklart men jag har inget med hens val av fokus i sitt liv att göra. Lite samma som när jag till slut behövde släppa ansvaret för mitt ex och hans psykopatiska drag. Det är inte mitt problem att handskas med.
 
Jag tänker att jag, i och med att rapporterna nu kommer att sluta, så successivt också kommer att sluta irritera mig över oförmågan att ta egenansvar hos den här individen. Det får bli en blockering annars. Förutom uppenbara olagligheter bör jag absolut inte behöva känna mig låst i vad jag vill uttrycka på mina egna plattformar. Det är ju rätt absurt.
 
/My