Pseudomamman

Sammanfattning av 2018
Januari började med att jag angav ett löfte, som jag på inget sätt hållt. Jag ville att mobiltelefonen skulle ligga på en hylla i huset och att allt fokus skulle vara på barnen väl hemma. Grejen är den att barnen leker själva och ja... När alla sysslor är gjorda är det lätt att surfa! Däremot, den här grejen om egentid - att jag lovade mig själv att ta egentid har jag ju i och med träningen tagit igen med råge!
 
I slutet på januari får vi besöka barnakutmottagningen med trean då ettan har ramlat och landat på henne så att hon inte längre kunde gå. Det var hemskt, jag minns hur rädd jag var att hon skulle vara skadad på riktigt. Men hon hämtade sig (ingen synlig fraktur), det tog tid men idag går hon utan antydan till att det en gång varit ett problem. Ettan fyllde senare också fem år och vi firade ett halvt decennium som föräldrar. Det är helt bisarrt att han föddes nyss men han samtidigt varit del av vårt liv så länge. Runt oss börjar alla att separera och skilja sig. Det skapar någon sorts krisreaktion för mig. Om till och med de som man trodde skulle hålla för alltid inte håller vad har en själv då för chans?
 
I februari fyllde tvåan, huvudvärken i mitt liv, fyra år. Vi spenderade väl egentligen februari så som man gör när man är småbarnsföräldrar - vi var sjuka. Jag börjar, trots nyss avslutade heltidsstudier med heltidsbarn hemma och 50% jobb, fila på vad jag ska hitta på här näst. Jag är ju en sorts rastlös typ som aldrig bara är nöjd med att livet är lagom. Jag ska alltid ha mer och mer och mer och då gärna studier, personlig utveckling. Jag är ju inne på detta även just nu i år... Vårt liv i ekorrhjulet tar verkligen fart när vi friskar på oss och la sambo och jag bara byter av varandra (han kommer hem och jag går till jobb, eller tvärtom), trean erbjuds förskoleplats men vi tackar såklart nej. Hon skulle bara ha varit 22 månader vid start annars och det är alldeles för litet. Att trean inte växer som hon ska börjar uppmärksammas av BVC-sköterskan, läkaren och jag är fortsatt lugna.
 
(null)
 
 Mars månad bjöd på förändringar i min jobbsituation. Jag hade dittills delat på ansvaret över 10 så kallade brukare med en annan sjuksköterska som också jobbade 50% och nu hamnade jag på en annan avdelningen med en annan sjuksköterska. Det var tungt och jobbigt. Jag är ju engagerad till 110% i det jag gör när jag gör det och jag hade precis landat avdelningen jag varit på och skulle nu börja om från början med en annan... Jag körde på med min vårrensning, av både känslor, folk och saker. Det är skönt att börja ett år så - rensa bort det gamla för att göra plats för det nya. Saker som ger en energi istället för att ta. Vi fortsatte såklart att vara sjuka också, vinterhalvåret liksom. Vad annars? Trean börjar plötsligt delta i lekar med sina bröder. Extremt rolig utveckling att få ta del av. Oj vad jag är glad att mina tre barn fått, och får, så mycket tid tillsammans!
 
April var faktiskt mest skit. BVC-sköterskan pajade min mage helt (treans tillväxt), jag var trött hela tiden. Alltså utmattadande trött konstant. Jag kompenserade med att äta massor av socker - vilket gjorde mig än sämre i mitt mående. Sommaren började att komma, treans vagn såldes och ny (den sista) köptes. Jag som älskar vagnar sörjde, och sörjer ännu, att trean inte var (är) ett vagnbarn. Min PMDS med social ångest och oro slår till, förmodligen egentligen för första gången sedan treans födsel. Följer jag det jag skriver (inte bara på bloggen) kan jag se mönstret tydligt. I mitten på varje månad till första veckan i nästa månad mår jag skit.
 
(null)
Hejdå.
 
(null)
Hej!
 
När jag fann orken att återhämta mig efter kraschen från BVC-sköterskans helt bisarra råd om att avsluta amningen för att få ett barn som inte är intresserad av att äta att äta mer tog jag i maj tag i saken. Det är egentligen det som hände i maj - vår kamp för att dels få rätt hjälp och inte hittepåråd och dels få klarhet i om vårt barn på riktigt är sjukt eller om det bara är BVC som överdriver.
 
"Oron består av att jag inte vet och inte förstår. Så jag måste först veta och förstå. Jag började med att byta BVC på alla tre barnen. Nu är det nog på det där stället. Jag vill ha en second opinion och jag kommer inte komma till den oförberedd. Faktum är att amning inte hämmar någons tillväxt någonsin nånsin. Amning är aldrig dåligt för nåt barn någonsin. Punkt. Jag kommer att ha studierna utskrivna och med mig. Minsta ord och jag lägger fram dem." /Maj 2018
 
Plötsligt blir allt en enda kamp för att få i trean mat. Vi upptäcker att hon faktiskt äter bra om vi matar henne när hon har en skärm i ansiktet. Vi får tumma på alla våra principer bara för att få i barnet mat. Vid samtal med vår nya BVC informerar jag rätt hårt att ingen ska ge oss råd som  inte har evidens utan att i första hand utesluta att det är nåt fysiskt fel på mitt barn. Jag kontaktar BUM där mina barn är inskrivna pga sin astma och de tar dessa prover - det är inget fel på trean, varken tillväxtmässigt eller fysiskt och vi kan amma på. Trean väljer dock själv här att börja trappa ner på amningen...
 
I juni visar det sig att treans tillväxt tagit sig en spurt. Detta är någon vecka efter att hon slutat amma på natten så det har ingen koppling till amningen alls.Vi börjar inse att denna sommar kommer att bli en varm sommar, det har inte regnat sedan april och vi är alltid nakna. Alltid. Jag börjar plötsligt känna att livet kanske återvänder ändå, så som alltid när barnen börjar närma sig två år. Jag ställdes i kö för att sterilisera mig och absolut sista dagen denna månad påbörjade jag min träningskarriär genom löpningen.
 
(null)
 
  (null)
 
Juli och augusti använde vi till att liksom bara vara, göra planer för hösten och hänga på Gotland på semester. Redan i juli var vi på något sätt klar med sommaren, den var helt galen. Jag känner redan nu, en månad in på löpningen, att min kropp förändras. Jag har inte längre ont i den! Jag startade min träningsblogg då jag hoppar på ett tre månader långt träningsprogram med PT den 4/9. Ettan och tvåan börjar förskola igen och ja... Tvåan hamnar tillsammans med mest bebisar och trivs inte, och trivs fortfarande inte. Men han vill gå dit, och vi gör det han vill.
 
September är månad då hösten drar igång ordentligt. Öppna förskolan, jobb och förskola. Varje termin får en återigen möta tjatet om inskolningens vikt för barns utveckling och ja, jag sticker ju  ut ur mängden då jag är där med en snart tvååring och alla andra planerar inskolning för sina 10-månaders. Jag har ju gjort detta i några år nu. Jag är van men blir ändå alltid lika irriterad. Trean börjar likna en tvååring mer och mer, ni vet det här omöjliga... Ettan börjar samtidigt likna en sexåring mer och mer, pree-teen... Träningen med PT för mig drar igång och ja - det är väl där mitt fokus hamnar mest. Jag gillar det verkligen, och jag gillar det fortfarande.
 
I oktober kallas jag till operation. Jag gör inte steriliseringen direkt utan provar på en spiral först. Den är ju fortfarande under testkörning, vi får se hur det blir. En måste ge den ett år i alla fall innan en kan utvärdera den. Hittills har den på inget sätt hjälpt min PMDS men jag hoppas fortfarande. Trean fyller två år och jag börjar märka av hur omöjligt det är att bara få vara, lite mer än vanligt. Min träningssatsning påverkar mitt utseende och ja - människor runt mig har uppenbarligen väldigt svårt för detta. Jag söker hjälp från en gynekolog med min PMDS efter att det gått så långt att jag kastat en flaska med vatten på min sambo - jag får Premalex utskrivet.
 
(null)
 
November, som var nyss, har bara flutit på. Tiden rusar liksom iväg. En av mina närmaste hör av sig efter att i många månader försökt nå mig och meddelar att hon drabbats av bröstcancer. Hon är ung, den är aggressiv (men tagen tidigt) och i månader har hon genomgått detta utan att jag haft tid att ens fråga hur hon mår. Blir såklart en livskris på något vis. Dels möts en av döden på ett annat sätt än tidigare (jag jobbar ju med döden) och dels möts en av insikten i hur skört saker är - hur en borde vårda sina relationer bättre. Det kan ju räcka med ett SMS eller 10 minuter i telefonen. Jag önskar såklart att jag varit där med för min vän... Det kommer jag ju aldrig sluta göra. Men nu är det var det är, eller snarare varit vad det varit. Och hon har fantastiska människor runt sig! Det hänger verkligen inte bara på mig. Vi börjar förbereda oss för en resa till Mexico planerad till våren, semester söks och planering för vacciner görs! Min rädsla för att flyga spökar direkt. Ettan börjar uttrycka en sorg över att inte få gå förskola mer än han gör och vi börjar söka fler timmar, något som uppenbart verkar vara det mest komplicerade vi går igenom detta år.....
 
I julemånad (december) försöker vi fortfarande räkna ut hur vi ska få till fler timmar för ettan på förskolan. Jag får besked om att jag kommit in på den utbildning jag tidigare började läsa men hoppade av pga jobb. Vi vet fortfarande inget om la sambos framtidssituation på sitt jobb, oerhört stressande men ändå ser jag enormt mycket fram emot 2019. Jag ska träna MASSOR! Jag ska må bra. Jag ska plugga och jag ska leva!
 
(null)
 
Gott Nytt År!
 
/My
Idag ska man då tänka på allt
Det är ett extremt svårt klimat på Internet som skapats under 2018, upplever jag. För att inte kränka eller hetsa ska verkligen ALLT tänkas på och det är svårt, jättesvårt, att inte göra en miss och gör man en miss så jävlar ligger man bra illa till. Man döms extremt hårt online idag. Något som färgar mitt liv IRL också pga funderar konstant över vad jag sagt och inte sagt och hur det kan uppfattas.

Exempel:

Träning: Jag startade en annan blogg för den livsstilsförändring jag gjorde. Att skriva om träning är att gå på tunn is för det kan hetsa och jag vet inte riktigt vart gränsen går. Jag vill skrika ut till alla mina resultat (eftersom jag jobbar mot ett mål), hur bra jag mår och hur glad träning gör mig. Men jag låter bli. Jag vill inte hetsa. Jag vill gärna inspirera, men inte hetsa och ptja - det blir lite platt då, och ångestfyllt för mig som bryr mig.

(null)

Kost: I den livsstilsförändring jag genomgått ingår kostförändring. Den skriver jag inte ett ljud om annat än på den blogg jag skapade, och jag håller mig också ifrån att ingående skriva om detta även där. Jag skriver där utifrån min IBS-mage (för förändringen har hjälpt min mage), inte om vad kostförändringen orsakat fysiskt. Det är helt irrelevant, och jag vill inte bidra till idéer om hur man kan göra för "snabba resultat" så som media skriver. Det som hänt med min kropp, invärtes, är dock revolutionerande! DET hade varit kul att få känns sig avslappnad nog att skriva om. Utan skuld efteråt.

(null)

Konsumtion: Plötsligt bör en förhålla sig neutral gällande konsumtion. Inte visa upp julklappar en fått, köpt eller gett bort (eller annat en handlat). Det är inte rättvist och det skapar ångest hos den som inte har råd. Jag la ändå upp bilder på delar av det LEGO mina barn fått, liksom jag la ut att vi köpt oss själva bland annat ett Xbox One S och ytterligare en iPad. Att vi generellt aldrig konsumerar sa jag inte ett ord om, inte heller att i princip allt mina barn äger och har är ärvda saker. Jag önskar att alla vuxna med sociala medier förstår att det man ser är inget av någons liv. Dessutom vet jag inte hur mycket jag tror på att just mina, eller andras, bilder på det man inhandlat hetsar och skapar ångest. Jag är inte direkt uppvuxen i en familj där det gick att ge barnen tre paket LEGO och inhandla ett Xbox men att andra kunde och fick är aldrig nåt jag reflekterat över, att mamma kämpade vet jag (att hon hade velat ge oss hela världen men inte kunde vet jag) och var väl därför rätt fine med att ta en promenad på friluftsdagen medan kompisarna åkte slalom i dyra pryttlar och med dyra liftkort. Jag är ju dock såklart inte uppvuxen i det sociala media som råder idag...

(null)

Kroppen: Jag är inte längre överviktig så jag känner mig inte längre bekväm i att delta i kroppspositivitism. Lägger jag ut en bild idag på min kropp och uttalar mig om att jag är stolt över den, att den är cool och häftig och att man ska få se ut precis så som man vill ja då har det egentligen ingen slagkraft utan snarare tvärtom. Jag är ju smal nu... Må hända full av bristningar och lös hud samt celluliter men jag ser ändå ut så som normen påklädd = inte värdig rörelsen mer. Nu bidrar jag till kroppshets genom att visa bilder på min kropp även om jag inte skriver nåt alls om den (sist riktade jag in mig på just bristningarna och att dessa är okej). Nu får jag stötta rörelsen genom att hålla käften och absolut inte fota min kropp egentligen, men för x antal kilon sen kunde jag aktivt delta. Träningen och kosten har tagit ifrån mig legitimitet i en rörelse som är en av de absolut vikigaste jag vet! Rätten till värdighet oavsett utseende. Jojo, många kroppspositiva tränar hårt, ingen nekar ju till att just träning är bra. Men jag blev smal rätt snabbt av det... Min kropp svarade så på det (mest kosten såklart). Jag skiter i vilket men så blev det för mig och nu "räknas jag inte" längre in i nåt jag vill räknas in i. Lyxproblem jag vet, knappt reella. Men ändå gnagande (och nej, jag menar inte att thinshaming existerar men jag menar att rörelsen inte är problemfri ändå).

Det är såklart mer saker en online måste akta sig för att skriva om eller göra. Exempelvis kritik mot förskola (orkar inte en gång till förklara att kritiken mot samhällsuppbyggnaden, normer och förskolan inte är = kritik mot föräldrar som MÅSTE skola in ettåringar). Exempelvis utklädnader som kan ses som kränkande (fick en kommentar om att ett av mina barn var svartmålade i ansiktet på Halloween - han var ett spöke).

(null)

Missförstå mig rätt. Jag tycker verkligen att man ska tänka sig för och visa hänsyn och respekt. MEN jag tycker att man 1 ska få fucka upp ibland utan att hängas direkt och 2 kaaaaaaaaaanske kritiken och allt en ska tänka på börjar gå aningens alldeles käpprätt åt helvete för långt också... Kanske.

/My

Teknikens värld
Ja men visst serru. Här har mina barn erhållit varsin iPad! Sickna skitdåliga föräldrar vi är i denna moralpanikiska värld. Men innan du trillar av pinnen tänker jag att du kan läsa vidare...

1: En av våra "paddor" är från 2011. Den går inte längre att uppdatera och det betyder att flertalet av de spel som vi är ute efter, bland annat Poio, inte går att ladda hem på den. Således behövdes en nyare version. Poio är värd det! Därmed blev det två "paddor" hemma!

2: POIO!  Har du det inte? Skaffa det! När jag var sex år både läste och skrev jag utan större problem. Det kommer inte min sexåring att göra. Han är TOTALT ointresserad, tvåan är mer intresserad. På förskolan har man dock väckt hans intresse med Poio, jag tänker glida på den räkmackan och helt enkelt fortsätta underhålla hans intresse. Nöjt satt jag och lyssnade på hans ljudande av bokstäver medan han spelade. Dessutom gör vi det tillsammans! (Googla gärna Poio)

3: Mina barn är födda på 2000-talet. De kommer inte komma undan teknik och jag lär dem gärna själv hur en ska förhålla sig sund gentemot tekniken än låter någon annan eventuellt lära dem. Jag har samma inställning här som till allt annat kring mina barn; Det är jag och deras pappa som ska lägga grunden, ingen annan. Således spelar vi och lär oss hemma - då finns förhållningssättet redan klart väl ute "ensamma" i världen.

(null)

Vi har, so far, ett barn vi inte behöver bry oss om alls. Han spelar lite och släpper det sen för att roa sig med annat (max 20 minuter). Och så har vi ett annat barn som på inget sätt kan hantera detta. Han fastnar helt (skulle lätt sitta hela dagen), uppvisar både aggressivitet och stressbeteende medan han spelar - för att inte nämna när vi meddelar att spelandet är över. Hur trean blir får vi se, hon är så liten ännu. Därmed tillkommer ju användar-regler, lite som övning, för båda. Definitivt svårare övning för den ene än för den andre.

/My