Pseudomamman

Vad jag vill som jag själv inte ville
Alla normalfungerande förfinar föräldraskapet generation efter generation. Saker jag växte upp med som jag som barn inte gillade är ju saker jag idag inte utsätter mina barn för, liksom mina barn med stor sannolikhet kommer att välja bort delar ut mitt föräldraskap som jag (vi) sysslat med som de inte gillat. Nyss hörde jag exempelvis ettan leka mamma och då uttrycka att han ska ligga och titta på telefonen till tvåan somnar, sen ska han gå iväg... Ja. Att ligga och stirra ute i tomma intet är förbi, dessutom övar vi nu på att man somnar själv (får att båda ska få träna har det blivit lite viktigt - trean har såklart sällskap till hon somnar).

Min mamma satt väldigt mycket och väldigt ofta i telefonen. Notera att detta är ett barnaminne, jag har ingen direkt statistik. Vi hade en ENORMT lång skarvsladd till telefonen så hon kunde promenera runt med den i hela huset medan hon pratade. I timmar, och hon kunde bli hemskt irriterad om vi andra behövde telefonen ibland. Jag gör inte detta, jag har faktiskt ingen att ringa för att prata i timmar med. Dessutom rökte hon och hennes vänner inomhus, vi vet ju såklart bättre idag. Jag röker dessutom inte alls.

Min pappa svarade alltid "fråga mamma" när vi ställde en fråga. Det bidrog ju till att han själv minimerade sin roll som förälder på något vis. Vi gör inte så. Vi tar beslut utan att prata med varandra alltid och är beslutet inte het uppåt väggarna märkligt så står vi bakom varandras beslut också. Våra barn ska veta att både mamma och pappa går att lita på. Vi är väldigt samkörda kring våra barn faktiskt... Kanske är tur eller att vi pratat om det, mycket.

(null)

Mamma städade jämt. Och städade hon inte var det irritation över att vi "stökade". I get that. Alltså städar vi en dag ser det ut som att vi aldrig städat bara timmar efteråt men jag försöker verkligen hålla igen truten här för mina barn har rätt att leva och bo i sitt hem utan att konstant känna sig ivägen, vilket jag absolut kunde göra. Jag mantrar "det är rent under" och så får jag helt enkelt stå ut, för så är det.

Pappa kunde muttra och säga de mest otrevliga saker om mamma både innan separation och skilsmässa och såklart efter. Det finns ju en orsak till att vi inte riktigt har så mycket kontakt med honom vi helsyskon... Detta är nåt vi ALDRIG gör. Barnen kan fråga om jag är arg på pappa och jag svara absolut "ja" om så är fallet men barnen dras aldrig in ett djupare samtal och de behöver aldrig höra nedsättande ord om sin pappa, och så vitt jag vet inte heller om mig. Min sambo fungerar inte så och jag, som är uppvuxen så, får kämpa med att i stundens hetta helt enkelt hålla käften.

Jag tänker att jag inte är unik i att förfina detta hantverk som föräldraskap är. Man kanske lägger till det man saknat (att ALLTID bada med mina barn) och tar bort det man fått för mycket av (en förälder konstant i telefonen) per automatik, inte reflekterar över sånt. Eller så fortsätter man bara i samma mönster också utan att reflektera... Jag reflekterar ju och både förfinar samt faller i mönster, jag är ju också människa.

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress