Pseudomamman

Saker jag inte pratar med mina barn om:
- Hur de ser ut.

Det slinker visst igenom kommentarer ibland men i det stora hela pratar vi aldrig om deras utseende. Det innebär ju därför att mina barn aldrig bryr sig om vad de har på sig eller att exempelvis borsta sitt hår. Vi bara har inte fokus på att vi ska vara "fina". Jag brukar be dem ta på sig nåt de känner sig bra i till exempelvis kalas. Idag till förskolestarten valde ettan shorts med några pirater på (hemmasydda), en t-shirt med tigrar på, sina nya rosa skor och det var med övertalning vi fick borsta hans hår pga tovigt ändå... Jag är så JÄVLA glad att jag har en 5,5-åring som inte kunde bry sig mindre om sitt utseende för han bryr sig inte heller ett jävla dugg om andras.

- Hur andra ser ut.

Samma filosofi som ovan. Det vi inte pratar om är inte heller en grej.

- Mat.

Vi äter för att växa och ibland äter vi bara för att det är gott. Godis, kakor, chips och liknande är gott men man växer inte av det och eftersom det är viktigast att växa när man är barn kan man inte äta godis varje dag. Svårare än så har vi inte gjort det, och är vi sugna, oavsett dag, så äter vi gott ändå!

- Vikt.

Kan inte komma på en enda gång vikt kan komma på tal när man umgås med barn. Liksom inte heller tal om utseende egentligen är naturliga samtalsämnen egentligen. Skulle ettan eller tvåan någon gång kommentera hur någon ser ut skulle jag sannolikt svara så som alltid, bekräfta att jag hört dem och varken mer eller mindre.

- Elakheter om människor de älskar (eller andra människor).

Jag kan visst vräka ur mig saker i irritation. Typ som när jag hade en tid att passa och alla informerades om den 1,5 timme innan avfärd men en individ i sällskapet (vilket jag gissade redan innan) trots det lyckades bli sen pga "skönhetsvård" absolut nödvändig en kvart innan avfärd....... I det stora hela försöker jag dock vara tyst. Mina barn är helt ofärgade av fördomar och jag vill att de ska bilda helt egna uppfattningar om människor som är runt dem utanför mina. Det jag inte gillar kanske mina barn helt missar, eller för all del inte alls ser på så som jag gör. Att ha flyttat runt en del har lärt mig att det folk berättar om andra inte alltid är den uppfattning jag har sen, och det är trist att färgas. Är jag irriterad på/osams med deras far och barnen undrar vad som hänt är jag extremt noga med att förklara att jag också har del i denna irritation, att deras pappa inte är ensam ansvarig för att mamma är arg och det skulle gå bra långt med min mentala hälsa om jag en dag pratar skit om honom med dem. Jag vet EXAKT hur det känns i magen att vara liten och dras in i mamma och pappas bråk... ALDRIG vill jag utsätta mina barn för det. Någonsin. Jag bekräftar dock deras känslor; Känner mina barn att någon betett sig som ett arsle och jag håller med säger jag absolut inte emot dem, inte ens om det är deras far. För ibland är vi arslen mot våra barn, så är det i alla fall i vårt hem.

- Träning.

Både jag och deras far tränar. Men vi pratar inte om det. Ettan frågade häromdagen varför jag sprang och jag svarade att jag gör det för att jag mår bra av det, även fast det är jobbigt (det var hans motsvar - ifrågasättandet av att jag ändå tycker det är jobbigt). Pappa spelar fotboll och springer för att han tycker det är kul, och för att han mår bra. Jag tränar styrka för att bli stark igen och slippa ha ont i kroppen, för ettan vet att mamma har ont. Det är inget prat om måsten, tvång eller krav. Inget prat om mat (annat än att man behöver äta mycket för att orka träna) och inget prat om resultat eller "belöningar" för att man tränat. Vi vill båda att våra barn ska träna, men vi trycker inte på annat än informerar om alternativ och att man får prova på. Ettan vill spela piano medan tvåan vill hålla på med gymnastik. De är aktiva dagligen och inskolade på förskola - det räcker med aktiviteter för dem.

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress