Pseudomamman

Jag ångrar mina barn
Lady Dahmer tar upp ett två år gammalt blogginlägg som handlar om kvinnor som uttrycker ånger över att ha skaffat barn och menar att barn inte ska behöva hantera att de är oönskade. Vi är helt överens om att barn inte ska behöva hantera att de är oönskade. Det är resten vi inte är överens om.
 
Hon menar sig ifrågasätta inte att kvinnorna känner utan att kvinnorna uttrycker och skriver, år efter år. Hon kallar det för narcissistiskt. Bland kommentarerna haglar glåporden och spekulationerna om sjukdomar och dåligt moderskap. Några tycker det är bra att kvinnor tar bladet från munnen också men det är absolut övervägande hemskheter. Det finns få saker som provocerar så mycket som kvinnor som inte älskar att ha barn. Det har jag ju själv erfarit under tiden jag skrev. Mitt mest lästa inlägg hette "Jag hatar barn", det var också det inlägget de flesta hade Googlat sig till och det inlägg som genererade flest lättade och tacksamma kommentarer. Det inlägget verkar inte finnas kvar.
 
Lady Dahmer lyfter två kvinnor. Isabella Dutton och Corinne Maier. Båda har offentligt uttryckt sin ånger, den ena via krönika i tidning och den andra har skrivit en bok. "Barn ska inte behöva läsa sånt". I Ladyns kommentarsfält kommer exempel upp på föräldrar som under kommentarförfattarnas uppväxt gång på gång meddelat hur oönskade de varit som barn. Jag håller med Lady Dahmer här och det som berättas bland kommentarerna är hemskt MEN att dessa kvinnor skrivit offentligt om sina känslor behöver inte nödvändigtvis vara kopplat till att deras barn ska ha tagit skada. Liksom mitt skrivande eller mina uttalanden inte heller på något sätt är kopplat till att mina barn mår eller har mått dåligt trots enträget kommenterande på mitt forum om just detta. Lady Dahmer undrar dock hur barnen mått genom livet trots detta efter att ha citerat Duttons krönika.
 
Dutton var närmare 60 år gammal när hon öppnade upp... Hennes barn var över 30 år gamla. Alltså inga barn längre utan vuxna människor. Maier var 40+ och jag har ingen som helst aning om hur gamla hennes barn var då, inte heller lämnar hon, vad jag kan hitta, ut några egentliga matnyttiga informationsbitar kring sitt föräldraskap så som Dutton. Maier är dock inte okänd gällande att provokativt utmana normer och in-box-tänkande och idag har vi ju också gått från att prata om barnlöshet till barnfrihet, något Maier ansåg vara viktig semantik. Dutton beskriver en kärlek till sina barn och ett intensivt omhändertagande. Hon passar på att ge en känga till kvinnor som kämpar för att få barn men sen snabbt lämnar bort dem för jobb. Dutton undrar om det är bättre att hävda sig älska allt kring sina barn och föräldraskapet medan man låter andra ta hand om barnen, en för mig också relevant fråga i och med att jag som inte lämnat bort mina barn också fått samma kritik. Dutton har lagt hela sin själ i sitt moderskap, enligt henne själv, och tar nu (2013 när krönikan skrevs) hand om sin dotter, med vad jag förstår, MS. Men Dutton, likt Maier, hade aldrig skaffat barn om de kunde göra om sitt liv.
 
Både 2016 och nu svarar jag Lady Dahmer men med en skillnad - jag skulle lätt idag kunna skriva en bok. Jag hade nämligen heller inte skaffat barn om jag fick göra om. Jag älskar mina barn till döds och nu när de är här vill jag såklart inte missa chansen att känna dem men skulle jag göra om mitt liv hade jag valt bort barn. Vi pratar ibland om det - om allt vi kunnat göra om barnen inte fanns. Vi "väntar" på att de ska bli stora så vi får "leva igen". Trean är snart två år och vi säger att livet börjar återvända. Dutton beskriver också att det här med kärleken tog tid, inte omhändertagandet men kärleken - som hos mig med alla tre. Människor bland kommentarerna skriker sjukdom, förlossningsdepression och diverse andra diagnoser. Så som att en kvinna som inte direkt älskar sina barn och sen älskar livet med barn måste ha en diagnos. Det kan inte bara vara normalt!
 
Jag hade en förlossningsdepression med ettan, Dutton nekar sådant. Vad som triggade den för mig är och kommer att förbli oklart. Kanske var jag deprimerad innan? Kanske var det att jag trodde att han dog vid förlossningen? Kanske att jag trodde att man skulle älska direkt och när jag sen så inte gjorde blev jag deprimerad, för att jag var en så dålig mamma? En mix av allt? Det jag vet med säkerhet är dock att det här kravet på att man ska älska och sen fortsätta älska allt kring föräldraskapet höll på att krossa mig. Varenda kommentar där jag fick veta hur synd det var om mitt/mina barn och hur sjuk jag var/är gjorde illa mig. Jag som är en enormt hängiven förälder, som lever helt för mina barn och knappt duschar om de är ledsna/behöver mig, trots att jag lätt valt ett barnfritt liv nästa gång. Jag som med hela min själ hänger mig till att mina barn ska känna sig älskade och må bra - trots att jag alltså hade valt bort barn om jag fick göra om. Trots att jag alltså ångrar då att jag skaffat barn. Som Dutton. Och jag tänker inte meddela mina barn att jag fann föräldraskapet fantastiskt när de är vuxna, det vore att ljuga. De kommer, trots det, veta om att de är högt älskade.
 
Jag tycker att man drar på allt för stora hästar om man hävdar att kvinnor som uttalar att de ångrar sig skulle vara likställda med att vara dåliga mödrar. Jag tycker att man är rent ond när man diagnostiserar en kvinna med diverse sjukdomar när hon med vuxna barn beskriver hur livet tett sig när hon låtit sig övertalas att skaffa barn av sin make, som Dutton. Det är att ta i att spekulera i, eller ens ifrågasätta, hur skadade barn skulle bli av mammor som ångrar sig trots att de rätt grundligt beskrivit hur de kämpat på ändå. Jag tycker att man befäster myten om att alla kvinnor vill ha barn och sedan ska älska att ha dem när man beskriver dem som sjuka när de uttalar sig i negativa ordalag om hur det var att ha barn... Låt kvinnor vara. Att barn far illa är hemskt och barn ska absolut inte handskas med att känna sig oönskade men det är inte så att barn automatiskt känner sig oönskade bara för att mamma beskriver att hon inte ville ha barn och att hennes liv inte blev fantastiskt när barnen kom.
 
Det finns liksom grader av det helvetet också. Jag vet för jag är där.
 
/My
Astrid

Jag tänker också på att kvinnor måste få vara människor. Hur många män skaffar inte barn och försvinner sen iväg på jobb eller nöjen i tid och otid? Man kan diskutera skillnader i moderskap/faderskap men att helt hävda att könskillnader skulle blomma ut när barnen föds om paret INNAN haft liknande behov/intressen/jobb är ju bara galet. De finns ju kvar där hos kvinnan också, men väl hon blir mamma förväntas det bli mindre intressant för henne. Kanske är det den chocken vissa av oss upplever så starkt. Att vi var väldigt "hela" innan barnen och helt plötsligt måste vi stå tillbaka rätt rejält (och att även det moderskap vi väljer utifrån våra egna behov ifrågasätts - om det så är att vara hemma jämt till att börja jobba när barnet är 6mån).

Jag känner att detta helt klart fick mig att fundera till lite...

Svar: Ja. LD är ju annars väldigt förstående för just kvinnor och deras situationer som gör att de upplever saker/beter sig på speciella sätt. Men här. Här är kvinnorna bara narcissistiska, ego, sjuka, onormala (i hennes kommentarsfält). En del hävdar detta pga kvinnornas känslor, andra för att de har mage att uttrycka sina känslor. ”Man måste tänka på baaaaaarnen!” Absolut. Men det finns ju inget som säger att dessa två kvinnors barn kommit till skada, eller mina. Eller någon annans. Det finns ingen parallell mellan att mamma erkänner när barnet är vuxet att det var tungt och att hon aldrig skaffat barn/ångrar att hon skaffade barn och att barn faktiskt far illa även om någon känner någon som blev ledsen (vem vet nåt alls om dynamiken i detta samtal). Att dagligen meddela sitt barn under dennes uppväxt att det är oönskat är en helt annan sak.

Men det är ju såhär i alla kvinnofrågor: Kör en kvinna för fort = dålig mamma
De parallellerna dras ju alltid, hur långsökta de än är. Det gör mig asförbannad för jag vet hur farlig en mamma som inte får ge uttryck för sina känslor är. Jag vet exakt hur mycket även såna här texter behövs.
Pseudomamman

Frida

Går det att mejla dig? Det här inlägget var det bästa och mest ärliga jag läst i frågan om att ångra sitt föräldraskap. Jag och en tjej till håller på att starta podden Barnfrihet (första avsnittet spelas in imorrn) och skulle så gärna ha dig som gäst framöver. Det här är en av de viktigaste frågorna att ta upp och du beskriver det så bra. Vi som har podden är barnfria och kan aldrig få samma tyngd bakom orden som du. Du kan givetvis vara så anonym du bara vill.

Lägger med min mejladress här. Annars kan du söka upp sidan ”Barnfrihet” på FB och messa oss där om du kan tänka dig att ställa upp på något sätt. ❤️

Svar: Hej. Ja jag har en mail. ilsknamamman@hotmail.com

Med vänlig hälsning, My
Pseudomamman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress