Pseudomamman

Sömnmönstret
Eller monstret? Jag är så trött men det går liksom inte att bryta.

Jag DÄCKAR med barnen mellan 20-21:00 varje kväll, jag somnar faktiskt före dem. Ofta har jag då försökt kämpa med att hålla mig vaken från 14-tiden, kanske till och med sovit med trean på dagen. Sen vaknar jag vid 02 och så är jag vaken fram till 05-06:00 nåt nåt. Inte konstigt att jag är trött på eftermiddagen, och inte alls konstigt att jag är vaken från 02 på natten - jag har ju liksom sovit sex timmar då redan....

(null)

Jag kompenserar min trötthet med att trycka i mig socker, all mat med snabba kolhydrater skriker kroppen efter. Nu är jag liksom vaken igen, denna gång pga ettan som var tvungen att väcka mig för att berätta att han drömt en mardröm... Ja, och så ammar ju trean flera gånger per natt så även om jag nästan hinner somna om så väcks jag av henne igen. Så som nu...

Detta har pågått i månader. Jag mår faktiskt skit av det för att vara helt rak i kommunikationen. Jag mår jättedåligt av att inte sova på natten och pressa skit i käften på dagarna för att orka. Allt blir ju upp och ner, dessutom är jag helt orkeslös på dagarna. Barnen vänder huset upp och ner men jag kan varken hindra dem eller räkna ut vart jag ska börja rensa och städa. Är jag på övervåningen bygger de om undervåningen och tvärt om. Det är som att mina barn helt glömt bort hur man beter sig inomhus. Och jag orkar inte ta tag i det eftersom jag konstant är trött eftersom jag bara sover mellan 20-02 varje dygn.

(null)

Jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa detta. Jag har försökt lägga mig senare vilket inneburit att jag ändå vaknat vid 02-tiden men bara fått mindre sömn. Vad kroppen skriker efter är att få vara ensam. Jag är liksom aldrig någonsin ensam. Jag har inte varit en sekund ensam sedan trean föddes... Och är jag ensam är jag alltid påväg någonstans, typ jobbet. Jag älskar att vara ensam. Jag behöver vara ensam för överlevnad! I efterhand förstår jag inte varför jag tyckte att barnaskaffande var en bra idé med tanke på just mitt behov av att vara ensam, läsa, stirra i väggen, begrunda livet... Med barn är man ALDRIG ensam. Framför allt inte tre barn införskaffade på mindre än fyra år. Det är helt galet. Det är aldrig tyst heller. Någonsin. Det är ljudeffekter och "mamma mamma mamma mamma mamma" blandat med ljudet av hur de river huset, till och med nattetid pratar de små djävlarna... Herregud. Ja, och så sover jag inte utan är vaken mella 02-21 varje dygn...

Jag håller på att gå under! Men det är fasiken nog med socker nu. Jag mår liksom illa av bara tanken på mer socker. Jag får stoppa huvudet i frysen istället för att äta/dricka socker när jag känner att jag somnar stående. Eller börja dricka kaffe. Det är ju ändå ett under att jag inte gjort det redan...

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress