Pseudomamman

Social ångest, igen
Jag har skrivit om den flera gånger men nu har det varit ett tag sedan den slog till. Det är dock lite gungigt, upplever jag, överallt i mitt sociala liv just nu och då drar snurret såklart igång!

Privat: Jag hinner knappt träffa vänner. Jag orkar inte. Jag hinner inte heller träffa la sambo - jag sover när han kommer hem och han går innan jag vaknar.

Jobbet: Det är en del jag är frustrerad över, vilket jag uttryckt och sånt gör mig alltid ångestladdad sen. Ett uttryckssätt missförstods och nu snurrar tankarna om att fler saker missförståtts. Hur uppfattas jag? Borde jag tagga ner? Får jag kliva in här och säga ifrån? Och så vidare. Klumpen i magen, hjärtklappningen, öronsuset och huvudvärken bara växer ju mer jag tänker på det och tankarna går inte att stänga av. Jag har jobbat hela helgen och jag är så trött på att behöva vara involverad i personalfrågor......

Övrigt: Jag sitter i styrelsen för vår samfällighet i området där jag bor. Varför vet jag inte. Jag totalt flippar på folk som tycker och tänker men inte kan ställa upp i ledarroll när det behövs så jag räckte upp handen och tog tag i det. Problemet nu är att mitt liv ser bra annorlunda ut idag än när jag tog rollen. Idag jobbar la sambo 100%, jag 50% och därmellan har vi barn hemma 100%. Så jag hinner inte med och kommer behöva kliva av positionen. Jag var inte med på mötet och jag kommer inte kunna vara med på våra gemensamma städdagar pga jobbar då. Egentligen borde jag själv bara meddela att det är ohållbart men jag drar mig - det är att svika nån form av roll... Jag är ansvarsfull också. Plikttrogen.

Allt det här grundar sig i att jag, tvärtemot min egen mors analys av min svart-vithet, är så himla jäkla engagerad, brydd och vill se förändringar där saker inte fungerar. Jag är så utsmetad i alla färgregister och blir totalt dränkt av andra människors känslor eller oförmåga till känslor. Jag går inte med på näst bäst på jobbet (inte menat att jag ska vara bäst utan att vi som enhet ska vara bäst). Jag nöjer mig inte med halvdanheter. Det ska fungera bara. Jag vill vara en bra vän men minns inte dagar, missar födelsedagar, orkar inte höra av mig och minns inte vad någon sagt = mer ångest. Jag somnar ifrån mitt hushåll och mitt vuxenliv med la sambo = ångest.

Åratal av detta, det kan vara högkänsliga drag (någonstans har ju min äldsta son fått det ifrån liksom), har i alla fall gett mig en del verktyg. Ett är att jag inte ansvarar över andras känslor när de försöker, medvetet eller omedvetet, lägga över dem på mig. Min mor har varit expert på detta all my life offer för samma uppfostran som mig som hon är. Jag är verkligen uppfostrad till kvinna = jag ansvarar för allt. Men nej. Jag har bestämt att jag helt enkelt inte ansvarar för andras relationer längre och jag tänker absolut inte slåss blodig för exempelvis mina barns relation till sin släkt. Den släkt som vill stå dem nära behöver ansvara för detta helt själva. Vill man ses vet alla var de finns. FaceTime är också en fantastisk uppfinning. Jag har helt enkelt annat att göra och trots att jag är kvinna ränker jag inte göra allt känslomässigt arbete i alla relationer. Jag tackar min förlossningsdepression för kunskapen om att jag inte bör, ska eller kan ansvara för att andra vuxna normalfungerande människor sköter sig själva.

På jobbet blir det dock en annan femma. Där är jag i ledarposition kvällar och helger. Jag måste deala med personalfrågor, konflikter, rykten, skitsnack och annat som hör till på plats. Det är inte som på en sjukhusavdelning där jag gled in, gjorde mitt jobb och sen gick hem. Där jag jobbar nu är vi en familj, ett TEAM, runt de vi vårdar. Vi gör mer än bara arbetsuppgifter på ett pass och går hem. Och jag jobbar för lite för allt jag vill åstadkomma medan jag inte har återhämtning pga småbarn hemma. Likt högkänsliga personlighetsdrag har jag egentligen ett ENORMT behov av att vara ensam. När jag kliver in i ett rum dränks jag av alla andras känslor och detta krockar något enormt med min tidsbrist idag. Der blir ett myller av brus i hjärnan. Jag hinner liksom inte följa med i allas register av saker de vill säga, medvetet och omedvetet, så det bara susar. Och så hinner jag aldrig kliva ur suset så jag är totalt bränd i hjärnan just nu. Och det gör mig till en dålig vän och flickvän vilket ger mig ångest!

Jag är trött helt enkelt. Förbannat trött. Och på det är jag, trots att jag skiter i de vuxna runt mig, ändå ansvarig för mina barns känslor och frågor och funderingar kring framför allt släkt och vänner. Ettans vän ska flytta = sorg. Varför hör ena sidan släkten av sig men inte andra = sorg. Varför är mamma så trött hela tiden = oro. Jag är ju också en ilsken trött person = sorg osv osv.

(null)

Jag försöker rikta uppmärksamheten åt rätt håll för mina barn för jag vet inte rätt svar på varför och vägrar ljuga ihop svar. Här ligger all min kvarvarande låga energi - på barnen. De förtjänar det! Ettan vet direkt när man ljuger, han som också plockar upp ALLAS känslor. Han är klok han! Så att det gör ont...

/My

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress