Pseudomamman

Droppen

Stressmage. IBS. Återkommande depressioner. PMDS. Migrän. Ja, det är några saker jag lider av. Diagnoser jag faktiskt har. Min sociala ångest är inget jag diagnosiserats med.

Det här med trean måste ha blivit droppen på nåt vis. Jag jobbar 50% och ska dra runt omvårdnadsansvaret (OAS) för 6 personer, 100% = 10 personer. Jag känner hur jag inte hinner och jag tar varken rast eller kisspaus på jobbet pga detta. Jag klurar och funderar och gör planer. Jag har min jobbmail på mobilen. Det är inget måste eller tvång men det krävs nästan om jag ska känna att det fungerar att dra OAS-skap. Jag är stressad.

Vidare kommer ju tusen funderingar nu. Utöver det enormt hektiska tempot att jobba om varandra och aldrig ha en paus så blir trean snart två år (ett halvår) och vad händer då? Vem är jag då? Vad gör vi då? Vilka är vi?

Och så trean då som inte växer...

(null)

Längd, WHO’s kurvor

(null)

Vikt, WHO’s kurvor.

Hela grejen blev liksom för mycket. Jag har ju tänkt på henne massor men varit lugn med att jag framför mig har ett helt galet aktivt barn som utvecklas precis som hon ska. Jag var en urusel mamma till ettan. Han rasade i vikt, han skrek, han hade ont, han kröp ihop pga rädsla för mig. Han kastade sig i sin pappas armar efter att ha kaskadspytt välling jag tvingade i honom.... Han grät hysteriskt när han såg mig ibland. Det var hemskt. Jag kommer för alltid att ha varit en riktigt sugig mor till honom och hans blick när han tittade på mig sitter fastbränd i mina ögon. Tvåan föds och jag älskar inte honom heller. Jag är arg på tvåan för att han tar tid och plats från min tid med ettan. Ja, det sög det med helt enkelt. Trean föds. Äntligen revansch. Jag älskar henne, vi ammar, hon tvingas till inget och allt är så fint och så växer hon inte - och det är mitt fel igen. Jag som inte slutar amma. Jag som VÄGRAR henne att må bra. Ingen har sagt så såklart men det känns..

(null)

Det small bara till igår. Magsmärtorna. Stressen. Akut besök på toaletten. Jag kräks bara av att tänka på jobb, framtidens relation och treans mående. Jag sover inte alls. Grubblar och grubblar. Googlar och googlar. Jag har gråtit och söker svar. Mailar vänner som jobbar på BVC, läser handboken, riktlinjer och dyker på tveksamma teorier om att barn som ammar nattetid blir hämmade vi växten...  Fastän jag vet att hon är för liten för att säga nåt alls om kurvor alls. Jag börjar kritiskt granska mig själv. Magen sväller, jag väger för mycket, jag borde hit och jag borde dit. Huvudet värker. Jag fräser på barnen. Jag tittar på trean och hittar fel - men har hon inte lite konstig kroppsform ändå?

(null)

Och så vet jag att jag vet bättre.............. Egentligen. 

Jag är världens bästa mamma till mina barn och det är inte amningen som är problemet, egentligen finns inte ens ett problem än (hon är för liten för att ha hittat sin kurva). Vi har ingen relationskris och jag kan inte göra bättre än jag gör på mitt jobb och dessutom får jag jävligt mycket gjort på kort tid. Jag är bra, på allt. Jag duger.

Och så blir jag förbannad över att jag ens tvivlar. Och så tvivlar jag igen...... Och magen värker, huvudet går sönder, tårarna rinner och toalettbesöken duggar tätt. Jag vill vägra BVC. Bara gå dit för sprutorna. Skita i resten. Få vara ifred med mina barn som utvecklas precis som de ska men ser olika ut.

/My
Madelene

Hej!
Jag känner igen mig i det du skriver. Har också drabbats av någon slags kris kring barnens tvåårsdag. Ångest, kass mage och magkatarr, funderingar på vem jag är förutom att vara mamma. Det har varit turbulent om känslosamt men oftast bättre efter ett par veckor. Lilla tjejen ammade till hon var 2 år och 2 månader och stora tills hon var 2 år och 5 månader. De är uppväxta på samma mat och förutsättningar och deras vikt skiljer säg ändå mycket åt vid samma ålder. Tänker nog mest att barn är olika helt enkelt . Hoppas du snart känner dig bättre och kan släppa dina tvivel på att du gör ett fantastiskt jobb med allt du gör.

Svar: Tack för din fina kommentar! Den hjälpte mig jättemkt. Jag mår bättre idag men såklart finns en oro där ändå ❤️
Pseudomamman

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress