Pseudomamman

Droppen

Stressmage. IBS. Återkommande depressioner. PMDS. Migrän. Ja, det är några saker jag lider av. Diagnoser jag faktiskt har. Min sociala ångest är inget jag diagnosiserats med.

Det här med trean måste ha blivit droppen på nåt vis. Jag jobbar 50% och ska dra runt omvårdnadsansvaret (OAS) för 6 personer, 100% = 10 personer. Jag känner hur jag inte hinner och jag tar varken rast eller kisspaus på jobbet pga detta. Jag klurar och funderar och gör planer. Jag har min jobbmail på mobilen. Det är inget måste eller tvång men det krävs nästan om jag ska känna att det fungerar att dra OAS-skap. Jag är stressad.

Vidare kommer ju tusen funderingar nu. Utöver det enormt hektiska tempot att jobba om varandra och aldrig ha en paus så blir trean snart två år (ett halvår) och vad händer då? Vem är jag då? Vad gör vi då? Vilka är vi?

Och så trean då som inte växer...

(null)

Längd, WHO’s kurvor

(null)

Vikt, WHO’s kurvor.

Hela grejen blev liksom för mycket. Jag har ju tänkt på henne massor men varit lugn med att jag framför mig har ett helt galet aktivt barn som utvecklas precis som hon ska. Jag var en urusel mamma till ettan. Han rasade i vikt, han skrek, han hade ont, han kröp ihop pga rädsla för mig. Han kastade sig i sin pappas armar efter att ha kaskadspytt välling jag tvingade i honom.... Han grät hysteriskt när han såg mig ibland. Det var hemskt. Jag kommer för alltid att ha varit en riktigt sugig mor till honom och hans blick när han tittade på mig sitter fastbränd i mina ögon. Tvåan föds och jag älskar inte honom heller. Jag är arg på tvåan för att han tar tid och plats från min tid med ettan. Ja, det sög det med helt enkelt. Trean föds. Äntligen revansch. Jag älskar henne, vi ammar, hon tvingas till inget och allt är så fint och så växer hon inte - och det är mitt fel igen. Jag som inte slutar amma. Jag som VÄGRAR henne att må bra. Ingen har sagt så såklart men det känns..

(null)

Det small bara till igår. Magsmärtorna. Stressen. Akut besök på toaletten. Jag kräks bara av att tänka på jobb, framtidens relation och treans mående. Jag sover inte alls. Grubblar och grubblar. Googlar och googlar. Jag har gråtit och söker svar. Mailar vänner som jobbar på BVC, läser handboken, riktlinjer och dyker på tveksamma teorier om att barn som ammar nattetid blir hämmade vi växten...  Fastän jag vet att hon är för liten för att säga nåt alls om kurvor alls. Jag börjar kritiskt granska mig själv. Magen sväller, jag väger för mycket, jag borde hit och jag borde dit. Huvudet värker. Jag fräser på barnen. Jag tittar på trean och hittar fel - men har hon inte lite konstig kroppsform ändå?

(null)

Och så vet jag att jag vet bättre.............. Egentligen. 

Jag är världens bästa mamma till mina barn och det är inte amningen som är problemet, egentligen finns inte ens ett problem än (hon är för liten för att ha hittat sin kurva). Vi har ingen relationskris och jag kan inte göra bättre än jag gör på mitt jobb och dessutom får jag jävligt mycket gjort på kort tid. Jag är bra, på allt. Jag duger.

Och så blir jag förbannad över att jag ens tvivlar. Och så tvivlar jag igen...... Och magen värker, huvudet går sönder, tårarna rinner och toalettbesöken duggar tätt. Jag vill vägra BVC. Bara gå dit för sprutorna. Skita i resten. Få vara ifred med mina barn som utvecklas precis som de ska men ser olika ut.

/My
Lilla trean
18-månaderskontroll igår, 18 månader idag. För att göra en jämförelse kommer här siffrorna för ettan och tvåan i samma ålder, samt deras vikter och längd vi födsel. På så sätt kan man, utan att se deras kurvor, förstå hur trean har dalat.
 
Ettan:
 
Födsel 3740gram och 52cm lång.
18 månader 11,3kg och 80cm lång. (Han var egentligen 17 månader men detta är det närmsta jag kan komma)
 
Tvåan:
 
Födsel 4200gram och 52cm lång.
18 månader 11kg och 81cm lång.
 
Trean:
 
Födsel 3640gram och 52cm lång.
18 månader 9,4kg och 76cm.
 
Trean är alltså ca 2kg lättare och 4cm kortare än sina bröder vid 18 månader trots att hon föddes lika stor som dem. Nu är hon ett barn med snippa så lite lättare och nättare beräknas hon vara men det är ändå en ganska markant skillnad. Hon väger och är lång så som sina bröder när de var 10-11 månader gamla.
 
 
Igår kom rådet då att vi skulle sluta amma trots att en läkare i februari sagt att vi absolut inte behöver sluta amma om vi inte vill. Exakt såhär sa läkaren; "Det finns ingen evidens för att avslutad amning skulle öka på hennes vikt och WHO rekommenderar amning de första två åren för alla människobarn på jorden." Trots det hävdades det nu då att det bästa för oss är att sluta amma så att hon ska börja gå upp i vikt. Notera då att hon vuxit minst en centimeter per månad samt gått upp 600gram sedan december. Hon står inte stilla, alls. Det är 150gram per månad i alla fall. Hon beräknas, av min samt la sambos längd, bli 166cm lång +- på ett spann av 10cm. Är det katastrofalt? Nej, mvh 168cm lång. Hennes farmor är inte längre än så och hennes mormor är 163cm. VAD ska flickebarnet ta av?
 
Spontant tänkte jag när jag satt där initialt glad över både viktuppgång och längdtillväxt att ja nej men då slutar vi väl amma då när jag snabbt slogs ner av att detta var dåliga resultat. Jag är ju ändå inne på att få sova hela nätter och få sova ENSAM. Det är 18 månader vi sovit tillsammans nu med mina bröst framme. Ju mer jag tänkte på det, och ju mer jag tänkte på resterande råd jag fick så som att det skulle vara okej att låta henne skrika på nätterna I NÅGRA VECKOR för att det är så viktigt att sluta amma desto mer känner jag bara att hell no. Aldrig. DET FINNS JU NOLL EVIDENS! Vi säger att jag då slutar att amma och eventuellt låter mitt lilla barn skrika sig till sömns i flera veckor och så går hon inte upp mer i vikt för det... Vad sänder det för signaler till mitt barn att mamma skiter i hennes behov PLUS att vi inte ens får de resultat vi vill ha? För hon äter ju redan nu, alla mål OCH mellanmål. Hon klämde en cheesburgare med pommes igår, två ägg till frukost nu och så frukt på det - vad mer ska rymmas? Jag äter liksom två ägg och blir mätt. Slutar vi tar jag dessutom bort näringstillförsel via amning på ett barn som inte "växer som det ska". För nej, bröstmjölk blir inte magiskt dålig bara för att barnet fyllt ett halvår. Det är en myt som inte stämmer. Bröstmjölken blir snarare än fetare och än bättre för barnet (det som saknas är järn), allt bröstmjölk är skapt till är att anpassas efter barnets behov. Det sker en signalöverföring mellan barnets mun och kroppen vid amning. Det är väl klart att bröstmjölk inte är skit för ett barn äldre än ett år! Det vore ju helt befängt.
 
Så. Jag har ett barn som äter alla mål och dessutom ammar lite på det men som inte dricker välling och/eller äter industruproducerad gröt. Kan det vara där skon klämmer? Kurvorna är baserade på barn som matades mer ersättning på 70-talet. Det är väl klart att ett barn som "bara" ammar och äter vanligt mat (ej industri) inte följer de kurvorna? Dessutom åt båda hennes bröder välling till kvällen vid hennes ålder så jämförelsen dem emellan går inte heller fullt ut att göra. Trean vägrar välling och gröten. Och nej, hon kommer inte att äta den bara för att vi slutar att amma - hon sövs flera gånger per månad av sin far och hon vägrar vällingen även då. Hon har dessutom dragit ner på nattamningen för att sova mer = inget som helst tecken på näringsbrist eller hunger.
 
Jag vet inte. Jag ska nog söka mig till barnläkaren och ta råd därifrån istället. Nästa kontroll är vid två år och jag tänker inte tvinga fram ett amningsstopp. Vi fortsätter med fett i maten och vi fortsätter vara helnöjda med att hon vuxit något galet bra på längden på kort tid, det är faktiskt också tillväxt!
 
/My
 
18 månader av sömnbrist
Vi ammar ju fortfarande trean och jag. 28/4 fyller hon 18 månader och ja, allt mellan två till  tre hundra gånger är jag väckt VARJE natt sedan hon kom till jorden. Därmellan har ju både ettan och tvåan också sina perioder av sjukdomar, mardrömmar, kisspauser och lägg till valfri skitsak en ska väckas för. La sambo? Jadå. Han är SÅ trött att han ibland lägger sig i gästrummet.............. Vet ni när jag sov ensam senast? Ca 2012 (nejdå, jag låg inlagd på sjukhus 2015 och dessutom sov jag på hotell en natt när jag fyllde 30 för tre år sedan).

Jag har liksom vetorätt i trötthetsfrågan. Man KAN inte, i min familj, vara tröttare än jag är. Ändå får jag ofta höra just det - hur trött någon annan är. Hur han inte rikrigt ryms i sängen och därför måste lägga sig nere i gästrummet just inatt. Tre sekunder senare sparkar ettan så trean vaknar för att sen lägga sina fötter rakt över mitt ansikte medan trean byter bröst en gång i kvarten. Ursäkta? Var du trött? Rymdes du inte i sängen?

Han ringde mig häromdagen och informerade om att trean hostade så illa, och hela tiden.... Eh ja. Sen en vecka tillbaka ungefär svarade jag. JAG HAR NÄMLIGEN INTE FÅTT SOVA SEN HOSTAN BÖRJADE MEN TACK FÖR INFORMATIONEN!!! Jag bad till och med om hjälp med henne men du vände dig om bara. Så på rikrigt. HUR TRÖTT KAN DU VARA!?

Nej men alltså. Min sambo jobbar 100% och vaknar 4:20 varje dag (i princip) för att kunna jobba 100% men ändå låta mig jobba 50%. Klart han är trött, jag har full intellektuell förståelse för detta. Känslomässigt kan han dock ta sig i brasan. Jag orkar inte bry mig alls om någon annans trötthet. Faktiskt. Jag behöver sova för att orka bry mig först och främst.

(null)

/Inte alls bitter