Övningsgår

I onsdags när jag lämnade hemmet tillsammans med tvåan för hans egentid med mig så passade trean på att ta sina första stapplande steg utan stöd. Ganska irriterande att jag som med krokig rygg kämpat på i TIMMAR med hennes gång blir den som missar de första stegen, men å andra sidan har jag en hel del första gången med dom andra två som deras far missat så för honom var det ju skoj!!



Idag har hon övat vidare och sakta men säkert har de tre första stegen idag blivit så många som 10. Hon passade också på att resa på sig igen efter att ha ramlat omkull. Hon går absolut som bäst när hon glömmer bort att hon går, så som det brukar vara när barn tar sina första steg i livet. Vi räknar med att hon om en vecka, en och en halv, går ganska obehindrat. Ja, om inget som får henne att ändra sig händer. Även ettan började knata vid 10 månader men han ramlade och slog sig ordentligt i munnen (det FORSADE blod) så han återgick till att krypa innan han veckan innan tvåan föddes började gå ordentligt igen. Å andra sidan gick han så som att han aldrig gjort annat då. Vår trea verkar dock vara mer lik vår tvåa här - learning by doing har noll effekt. Hon ba kör oavsett. Hon ramlade ner från hela trappan här om dagen men är ändå, varenda dag, på att klättra i den där jävla trappan.


Grattis mitt älskade hjärta. Äntligen gör du det du så länge kämpat för att klara! Nu ska vi springa och klättra och hoppa för att slutligen cykla! Bara ta för dig!

/My