Dom har ju alltid varit med

Visst bultar stolthetshjärtat lite extra hårt när mina fina barn beröms på bussar, på stan, i affären eller andra offentliga ytor. Samtidigt är det så lustigt beröm ibland att jag funderar över vad som händer och sker egentligen?  

"Men så kul att se barn som kan gå så fint bredvid sin mamma" sa en tant. Det är alltid tanter. En annan menade på att hon sällan ser glada barn på bussen. Ännu en ville ha sagt att det är sällan barn lyssnar så bra på sin mamma nuförtiden. Jag vet inte vilken tid barn lyssnade bättre än nu för att dra en sådan slutsats, jag frågade inte vidare, men hon såg ut att kunna vara närmare 90 år så en annan tid kan jag i alla fall räkna ut - på den tiden man skrämde barn till tystnad... Hade jag inte vetat bättre, för att återgå till ämnet, så hade jag trott att jag har någon form av exemplariska avkommor!

Jag är däremot helt övertygad om att mina barn "sköter" sig i affären, på trottoaren, på bussen, hos tandläkaren, på vårdcentralen, på BVC/MVC, på tåget, i kön, på banken, på Apoteket, på museum osv osv för att dom alltid är, och har varit, med. Mina barns normala tillvaro är allt ovan uppräknat. Dom har varit med på ALLT sedan födsel. Jag har inte kunnat lämna bort eller via magi fått barnen att försvinna medan jag besökt gynekologen eller varit hos tandläkaren. Dom har helt enkelt vackert fått följa med och lära sig "vett och etikett". Ni skulle varit med när dom totalt rev kommunhuset i vår kommun när jag gjorde studiebesök där medan jag studerade till distriktssköterska. Jesus.... När tvåan kraschade mötet i rummet bredvid tog jag det som en signal att faktiskt tacka för mig och gå! På tal om vett och etikett och god uppfostran...

Det handlar säkerligen om personligheter med. Mina barn lyssnar, dom har inga svårigheter med det. Det finns inga fysiska eller psykiska hinder för dom. Mina barn har inte heller röjiga personligheter. Dom må klättra och busa men det är verkligen inte på någon farlig nivå i och med att dom också sitter stilla om jag vrålar åt dom att så göra, och idag är dom så stora. Det är mycket mycket få gånger jag verkligen upplevt att jag inte kan hantera barnen i offentliga miljöer. Jag tänker ändå inte förneka det faktum att mycket med att det som många andra föräldrar beskriver som att bestiga Mount Everest för mig är vardag.

Det är enklare att handla utan barn på grund av att det går fortare - jag slipper lyssna på deras tjafs om vem som ska sitta vart i kundvagnen men i övrigt är det inga vidare problem och idag kan jag be dom hämta saker för dom har full koll på butikerna här omkring. Trots att tvåan legat runt på golv och skrikit när han inte fått som han velat när han var yngre har det egentligen fungerat rätt smärtfritt. Jag har läst, och hört, om föräldrar som aldrig skulle ta med sina barn på en affär. Jag bemöts också ibland med bragdmedaljberöm för att jag handlar med barnen. Likaså med bussresor och annat vardagligt - det är ju lika vanligt för mina kids som att vara hemma. Och jag är tacksam för det. Jag är nämligen helt säker på att jag gjort och gör mina barn en tjänst när dom alltid är med.

Jag tänker att mina barn får så mycket beröm i offentliga miljöer för att dom i princip är dom enda barnen i offentliga miljöer. Det finns inte speciellt många svenska barn utanför förskolor eller annan barnomsorg så som det fanns när alla dessa berömmande tanter var hemma med sina barn. Och när barn finns i offentliga miljöer utanför barnomsorg idag är det antingen i stress FÖRE lämning eller i stress EFTER hämtning, ni vet bråttomhandlingen inför middagen med trötta barn som varit på förskolan hela dagen. Ja, eller på bussen på vägen hem efter en lång dag. Alltså = trötta och ledsna barn med trötta föräldrar som bara vill hem. Alltså = skrikande barn som inte kan/orkar/vill lyssna på sina föräldrar. Därför får mina beröm. Vi befinner oss helt enkelt inte i just såna situationer. Jag hoppas vi aldrig kommer behöva det.

Jag tänker, trots alla möjliga orsaker till att mina barn är rätt enkla att ha med överallt, vara enormt stolt över dom. Men mest över mig som alltså, ur samhällets (läs: gamla tanters) syn, lyckats så jävla bra på i alla fall en punkt av detta föräldraskap. Relativt väl fungerande små barn i offentliga miljöer!

(null)

/My