Det mullrar

Det blev lite mer än bara några mörka moln. 


Jag hatar egentligen såna här inlägg för det är så irriterande med människor som säger A men inte B, som någon form av cliffhanger för mer klick eller fler kommentarer. Jag gör det dock ändå - vi har fått ett eventuellt scenario uppritat för oss som inte alls gör att vår framtid ser enkel ut just nu. Vi hoppas på att det scenariot är helt fel men tyvärr ser det ut att bli realitet. Så vi försöker komma på vägar som fungerar för oss som familj ändå. Men nej, jag kan inte förklara mer än att jag är ledsen, orolig och rädd främst för mina barns skull... Tyvärr. Så fort jag vet mer kan jag förklara bättre. Det tar dock upp mycket av min tankeverksamhet och därför har här varit så tyst.

Men det är väl så. Här har livet, förutom en förlossningsdepression, liksom rullat på i så många år. Vi blev gravida när vi ville, vi köpte hus för kompispris, vi har hjälp av familj vid renoveringar, vi bjöds med utomlands, vi hann få till vårdnadsbidraget innan det togs bort, vi har råd att vara hemma med barnen (och viljan), inskolningen i februari gick smärtfritt... Det liksom. Ja det var väl inte mer än rätt att saker nu kört ihop sig, och ser ut att bli än värre än så. Lagen om balans typ? Går saker för bra kan en förvänta sig att det snart kommer en vägg man leende springer rakt in i.

Jag har en del lösa trådar och har fått en del frågor om dessa: Hur besöker hos kiropraktorn gick, hur jag tänker idag kring eventuell sterilisering, hur ettans förskoleproblem rullar på, reklamationen hos Britax osv osv. Frågor om treans utveckling och om tvåans beteende idag jämfört med för ett år sedan. Jag skulle SÅ gärna följa upp alla trådar men just nu orkar jag faktiskt inte. Jag behöver släcka bränder och kämpar akut på med ettan och förskolan. Än så länge tar dom det vi säger på allvar och möten är planerade, men även det blir en töntig cliffhanger för orkar inte gå in på det djupare innan jag har mer svart på vitt vad som sker. Allt är lite rörigt. Men vi lever och tiden går. Snart är det bara en månad kvar innan jag förväntas börja arbeta igen och trean fyller ett år!

Ledsen för ett asdåligt inlägg. Många av er har hängt med i åratal nu och jag önskar jag kunde förklara bättre och skriva bättre, ni har gett mig SÅ mycket genom åren som varit. Men tyvärr. Inte idag, inte nu! Kanske sen...


/My