Två små gaddar

Hon blev 11 månader igår och har, på två veckor, lyckats utveckla två små tänder i underkäken. Trean är mitt sista barn men det enda barn jag har haft som påverkats av tandsprickning.


Den här sömnbiten som alltid är aktuell som småbarnsmamma och som ALLTID är ojämnställd om en ammar är ännu levande hos oss. Han sover ostört nätterna igenom, jag har i två veckor kanske kanske kanske fått ihop fyra timmar per dygn. På det har jag skött hushåll, lämnat och hämtat barn på förskola (vilket är way more jobbigt än att ha dom hemma), haft möte på förskolan, tagit med barn på gymnastik, kör och andra aktiviteter. Jag har kört fyra gånger till och från barnvagnsbutiken, ordnat luncher och mellanmål, tagit hand om bebis och efter 12:00 också tagit hand om ettan och tvåan. Jag. Är. Trött. Han hävdar sig vara trött, han har gjort det förr. Jag lyssnar inte ens pga blir så oerhört provocerad.

Jag skulle vilja tipsa alla män och partners som inte ammar att bara hålla käften om saker så som trötthet. Bara var tyst. Det finns INGEN i hushållet som är så bestulen på sömn som den som ammar... Trean har väckt mig flera gånger i timmen under denna tandsprickning. Just nu har hon utöver det också sugit på mig non-stop i två timmar. Drar jag mig undan vaknar hon... Ja, och så biter hon mig då och då och det gör till och med ont när hon inte har tänder så ni kan gissa er till smärtan nu när hon har två.

Jag pratade med en bekant som var så uppgiven, arg och ledsen för att hens barn "bara" sov 3-4 timmar i sträck sedan födsel. Barnet är också född 2016. Jag inser att jag också var uppgiven, arg och ledsen över det när ettan var liten. Eventuellt även lite med tvåan. Jag vet dock idag, då jag läste på, att ett barn under ett år, eller runt ett år, som sover 3-4 timmar i sträck sover bra. Jättebra. Jag vet idag att barnet "ska" vakna flera gånger under natten, det är normalt. I princip alla barn hade inte så gjort om det inte fanns en funktion med saken. Och eftersom jag utöver detta har erfarenhet av barn som vaknar flera gånger per timme (tvåan i över 10 månader) så vet jag att 3-4 fan är mirakulöst länge. Och eftersom jag har erfarenhet av barn som numera och sedan några år tillbaka sovit hela nätter utan uppvak så vet jag att det går över. Jag har dock enormt svårt att förstå hur man kan vara så slut av att ha barn som sover 3-4 timmar I STRÄCK! DET ÄR JU EN EVIGHET!!! På den tiden skulle jag, med etta och tvåan som små, ha sovit klart för dygnet. Då var det precis som det är just nu, pga tänderna, med trean - jag snittade 3-4 timmar sömn PER DYGN. I månader. I år.


Skulle jag börja räkna på min sömnbrist så skulle jag förmodligen bli deprimerad, så jag låter bli. Min toleransnivå för bristen är dock lägre idag vilket innebär att jag, när det väl händer att trean strular på natten, blir helt sänkt. Häromdagen somnade jag rakt upp och ner medan ettan och tvåan fick klara sig själva. Ettan hade lagt sig bredvid och tvåan tittade på TV. Tack gode Gudrun för en fantastiskt klok och rätt självgående treåring och fyraåring. Dom kommer alltid till mig och väcker mig om det är nåt.

Nåväl. La sambo pratade om sovmorgon idag, ja alltså till sig själv. Jag har redan varit vaken i flera timmar och lär inte erbjudas någon sovmorgon. Han tycker nämligen att han förtjänar sådana efter att ha "jobbat hela veckan". Hela veckan motsvarar tre dagar då han är ledig varje torsdag och fredag. Hans klocka ringer runt 6:30, ungefär samma tid som trean somnar om igen efter att ha varit vaken sedan 04:00. Sedan vaknar hon för dagen 07:00. Men visst. Sambon kan behöva sovmorgon. Män verkar onekligen vara ett jävligt svagt folkslag....

/My


Dom har ju alltid varit med

Visst bultar stolthetshjärtat lite extra hårt när mina fina barn beröms på bussar, på stan, i affären eller andra offentliga ytor. Samtidigt är det så lustigt beröm ibland att jag funderar över vad som händer och sker egentligen?  

"Men så kul att se barn som kan gå så fint bredvid sin mamma" sa en tant. Det är alltid tanter. En annan menade på att hon sällan ser glada barn på bussen. Ännu en ville ha sagt att det är sällan barn lyssnar så bra på sin mamma nuförtiden. Jag vet inte vilken tid barn lyssnade bättre än nu för att dra en sådan slutsats, jag frågade inte vidare, men hon såg ut att kunna vara närmare 90 år så en annan tid kan jag i alla fall räkna ut - på den tiden man skrämde barn till tystnad... Hade jag inte vetat bättre, för att återgå till ämnet, så hade jag trott att jag har någon form av exemplariska avkommor!

Jag är däremot helt övertygad om att mina barn "sköter" sig i affären, på trottoaren, på bussen, hos tandläkaren, på vårdcentralen, på BVC/MVC, på tåget, i kön, på banken, på Apoteket, på museum osv osv för att dom alltid är, och har varit, med. Mina barns normala tillvaro är allt ovan uppräknat. Dom har varit med på ALLT sedan födsel. Jag har inte kunnat lämna bort eller via magi fått barnen att försvinna medan jag besökt gynekologen eller varit hos tandläkaren. Dom har helt enkelt vackert fått följa med och lära sig "vett och etikett". Ni skulle varit med när dom totalt rev kommunhuset i vår kommun när jag gjorde studiebesök där medan jag studerade till distriktssköterska. Jesus.... När tvåan kraschade mötet i rummet bredvid tog jag det som en signal att faktiskt tacka för mig och gå! På tal om vett och etikett och god uppfostran...

Det handlar säkerligen om personligheter med. Mina barn lyssnar, dom har inga svårigheter med det. Det finns inga fysiska eller psykiska hinder för dom. Mina barn har inte heller röjiga personligheter. Dom må klättra och busa men det är verkligen inte på någon farlig nivå i och med att dom också sitter stilla om jag vrålar åt dom att så göra, och idag är dom så stora. Det är mycket mycket få gånger jag verkligen upplevt att jag inte kan hantera barnen i offentliga miljöer. Jag tänker ändå inte förneka det faktum att mycket med att det som många andra föräldrar beskriver som att bestiga Mount Everest för mig är vardag.

Det är enklare att handla utan barn på grund av att det går fortare - jag slipper lyssna på deras tjafs om vem som ska sitta vart i kundvagnen men i övrigt är det inga vidare problem och idag kan jag be dom hämta saker för dom har full koll på butikerna här omkring. Trots att tvåan legat runt på golv och skrikit när han inte fått som han velat när han var yngre har det egentligen fungerat rätt smärtfritt. Jag har läst, och hört, om föräldrar som aldrig skulle ta med sina barn på en affär. Jag bemöts också ibland med bragdmedaljberöm för att jag handlar med barnen. Likaså med bussresor och annat vardagligt - det är ju lika vanligt för mina kids som att vara hemma. Och jag är tacksam för det. Jag är nämligen helt säker på att jag gjort och gör mina barn en tjänst när dom alltid är med.

Jag tänker att mina barn får så mycket beröm i offentliga miljöer för att dom i princip är dom enda barnen i offentliga miljöer. Det finns inte speciellt många svenska barn utanför förskolor eller annan barnomsorg så som det fanns när alla dessa berömmande tanter var hemma med sina barn. Och när barn finns i offentliga miljöer utanför barnomsorg idag är det antingen i stress FÖRE lämning eller i stress EFTER hämtning, ni vet bråttomhandlingen inför middagen med trötta barn som varit på förskolan hela dagen. Ja, eller på bussen på vägen hem efter en lång dag. Alltså = trötta och ledsna barn med trötta föräldrar som bara vill hem. Alltså = skrikande barn som inte kan/orkar/vill lyssna på sina föräldrar. Därför får mina beröm. Vi befinner oss helt enkelt inte i just såna situationer. Jag hoppas vi aldrig kommer behöva det.

Jag tänker, trots alla möjliga orsaker till att mina barn är rätt enkla att ha med överallt, vara enormt stolt över dom. Men mest över mig som alltså, ur samhällets (läs: gamla tanters) syn, lyckats så jävla bra på i alla fall en punkt av detta föräldraskap. Relativt väl fungerande små barn i offentliga miljöer!

(null)

/My

Det mullrar

Det blev lite mer än bara några mörka moln. 


Jag hatar egentligen såna här inlägg för det är så irriterande med människor som säger A men inte B, som någon form av cliffhanger för mer klick eller fler kommentarer. Jag gör det dock ändå - vi har fått ett eventuellt scenario uppritat för oss som inte alls gör att vår framtid ser enkel ut just nu. Vi hoppas på att det scenariot är helt fel men tyvärr ser det ut att bli realitet. Så vi försöker komma på vägar som fungerar för oss som familj ändå. Men nej, jag kan inte förklara mer än att jag är ledsen, orolig och rädd främst för mina barns skull... Tyvärr. Så fort jag vet mer kan jag förklara bättre. Det tar dock upp mycket av min tankeverksamhet och därför har här varit så tyst.

Men det är väl så. Här har livet, förutom en förlossningsdepression, liksom rullat på i så många år. Vi blev gravida när vi ville, vi köpte hus för kompispris, vi har hjälp av familj vid renoveringar, vi bjöds med utomlands, vi hann få till vårdnadsbidraget innan det togs bort, vi har råd att vara hemma med barnen (och viljan), inskolningen i februari gick smärtfritt... Det liksom. Ja det var väl inte mer än rätt att saker nu kört ihop sig, och ser ut att bli än värre än så. Lagen om balans typ? Går saker för bra kan en förvänta sig att det snart kommer en vägg man leende springer rakt in i.

Jag har en del lösa trådar och har fått en del frågor om dessa: Hur besöker hos kiropraktorn gick, hur jag tänker idag kring eventuell sterilisering, hur ettans förskoleproblem rullar på, reklamationen hos Britax osv osv. Frågor om treans utveckling och om tvåans beteende idag jämfört med för ett år sedan. Jag skulle SÅ gärna följa upp alla trådar men just nu orkar jag faktiskt inte. Jag behöver släcka bränder och kämpar akut på med ettan och förskolan. Än så länge tar dom det vi säger på allvar och möten är planerade, men även det blir en töntig cliffhanger för orkar inte gå in på det djupare innan jag har mer svart på vitt vad som sker. Allt är lite rörigt. Men vi lever och tiden går. Snart är det bara en månad kvar innan jag förväntas börja arbeta igen och trean fyller ett år!

Ledsen för ett asdåligt inlägg. Många av er har hängt med i åratal nu och jag önskar jag kunde förklara bättre och skriva bättre, ni har gett mig SÅ mycket genom åren som varit. Men tyvärr. Inte idag, inte nu! Kanske sen...


/My