Det mullrar

Det blev lite mer än bara några mörka moln. 


Jag hatar egentligen såna här inlägg för det är så irriterande med människor som säger A men inte B, som någon form av cliffhanger för mer klick eller fler kommentarer. Jag gör det dock ändå - vi har fått ett eventuellt scenario uppritat för oss som inte alls gör att vår framtid ser enkel ut just nu. Vi hoppas på att det scenariot är helt fel men tyvärr ser det ut att bli realitet. Så vi försöker komma på vägar som fungerar för oss som familj ändå. Men nej, jag kan inte förklara mer än att jag är ledsen, orolig och rädd främst för mina barns skull... Tyvärr. Så fort jag vet mer kan jag förklara bättre. Det tar dock upp mycket av min tankeverksamhet och därför har här varit så tyst.

Men det är väl så. Här har livet, förutom en förlossningsdepression, liksom rullat på i så många år. Vi blev gravida när vi ville, vi köpte hus för kompispris, vi har hjälp av familj vid renoveringar, vi bjöds med utomlands, vi hann få till vårdnadsbidraget innan det togs bort, vi har råd att vara hemma med barnen (och viljan), inskolningen i februari gick smärtfritt... Det liksom. Ja det var väl inte mer än rätt att saker nu kört ihop sig, och ser ut att bli än värre än så. Lagen om balans typ? Går saker för bra kan en förvänta sig att det snart kommer en vägg man leende springer rakt in i.

Jag har en del lösa trådar och har fått en del frågor om dessa: Hur besöker hos kiropraktorn gick, hur jag tänker idag kring eventuell sterilisering, hur ettans förskoleproblem rullar på, reklamationen hos Britax osv osv. Frågor om treans utveckling och om tvåans beteende idag jämfört med för ett år sedan. Jag skulle SÅ gärna följa upp alla trådar men just nu orkar jag faktiskt inte. Jag behöver släcka bränder och kämpar akut på med ettan och förskolan. Än så länge tar dom det vi säger på allvar och möten är planerade, men även det blir en töntig cliffhanger för orkar inte gå in på det djupare innan jag har mer svart på vitt vad som sker. Allt är lite rörigt. Men vi lever och tiden går. Snart är det bara en månad kvar innan jag förväntas börja arbeta igen och trean fyller ett år!

Ledsen för ett asdåligt inlägg. Många av er har hängt med i åratal nu och jag önskar jag kunde förklara bättre och skriva bättre, ni har gett mig SÅ mycket genom åren som varit. Men tyvärr. Inte idag, inte nu! Kanske sen...


/My

Grå moln drar in

För det första är jag i lite stök och bök med Britax. Jag anser inte att en sittdel ska blekas efter mindre än tre månader och Britax anser att jag haft vagnen stående i solen i vad jag antar är dygnet runt pga blivit blekt på mindre än tre månader? För det andra ba skiter sig det mesta just nu och största oron är förskolan...


Ettan vill inte. Jag skrev om det lite tidigare. Idag blev "vill inte" till tårar... Alltså. Jag är ledsen men jag tänker inte och kan inte lämna ett gråtande barn med ett klämkäckt "ha så kul!" med ett fejkat leende och sen gå vilket man blir manad till att göra för att det ska vara "det bästa". Hade någon behandlat mig så hade jag fan aldrig pratat med den människan igen. Tänk dig själv. Du är ledsen och blir totalt ignorerad och samtidigt lätt hånad pga den du visar din sorg för bara skrattar och går. Jag gör inte så mot mina barn, jag måste inte det. MEN dom SKA gå på förskolan. Så nu behöver jag försöka luska i och lösa den här situationen... Det hade varit bra om en pedagog mötte upp, idag var det dock brandövning så det blev så jävla stökigt när pedagogen väl kom. För han har roligt väl där. Idag är det tisdag. Det innebär förskola 9-15, sen lek ute och så kör 16:30-17:00. Medan det är lek ute får jag träffa andra vuxna. Idag blir det inget sånt. Går man inte på förskola kan man inte vara ute och leka sen, punkt. Så att ha barnen hemma suger på mer än ett sätt.

Vidare har trean ju då feber och är vaken halva nätterna = JAG är vaken halva nätterna. Jag hade sett fram emot att sova idag, och att även trean får sova bort sin feber. Detta är kört när ettan och tvåan är hemma. Dom är inga experter på att vara tysta och även om jag skulle kunna slumra en stund (pga ettan är ett klokt barn) så går det ju såklart inte att slappna av så som om jag är ensam. Vidare behöver jag nu komma på lunch, och förmodligen också sära på dom när dom slåss x antal gånger pga har tråkigt bara hemma med sjuk lillasyster.

PÅ det kommer ett mail. Den gymnastik vi anmält tvåan till är inställd, eller det är inställt just den tiden vi kan. Syskon är inte välkomna vilket gör att vi blev låsta till att träna kvällar. Så nu kan inte tvåan träna alls och HAN ÄLSKADE DET. Jag började gråta... Jag köpte också en fleecejacka från Polarn o Pyret begagnad. Antar att jag är blåst på den pga inte kommit än (en vecka idag) och även om det handlade om 150kr gör det mig ledsen. Man gör inte så mot medmänniskor. Och tvåan är ledsen pga ettan fått sin men inte han, och nu då ska jag snart avslöja att han inte får träna mer.

Vad mer liksom?

/My

39,6

Jag tycker att det är jättejobbigt och jättesvårt att vara mamma till spädbarn, bebisar, som är sjuka. Jag reser liksom tillbaka till RS-tiden och vakar över deras andning medan jag oroar mig över att det är NU dom dör... Och nu är trean jättesjuk.


Rent intelligensmässigt vet jag ju, som alltid, att ett spädbarn som ammar på och leker mellan varven inte på något sätt är döende. Trean må ha ganska hög temp (mer än 39 ungefär hela tiden) och den gör henne såklart tröttare (plus att hon andas snabbare) men hon leker, hon ammar, hon dricker vatten och hon äter gärna glass (dock inte direkt mat). Just nu ger hon oss nässpray 72524293 gånger efter varandra medan hon klättrar rundor i sängen. Hon hostar och hon snorar = orsak till febern finns. Det finns, just nu, inget alls att oroa sig för. But still....

Jag googlar "spädbarn med feber", "spädbarn med hög feber". Trean får febernedsättande (men enbart till natten pga jag gillar att sova) och blir manisk så då googlar jag "alvedon spädbarn manisk" men kommer liksom ingenstans med just den googlingen. Bröderna hostar också, men det är bara trean som har feber och även feber för typ triljonte gången i år. Allt jag väntar på är astman, ni vet det där som gör att vi behöver bo på akutens väntrum x antal gånger per år. Men det verkar gå bra denna gång, peppar peppar.


Trean påbörjar nu dygn två med oavbruten ganska hög feber. Jag tar sällan tempen men har tagit den två gånger nu pga att hon är så jävla varm att tapeterna rullar av väggarna. Från buken och uppåt, en kan lätt steka bacon på henne. ATT hon har feber är det ingen tvekan om och egentligen är ju graderna helt irrelevanta så länge hon inte är slö eller på annat sätt påverkad... Egentligen behövs ju inte heller febernedsättande förrän hon är slö och påverkad... Jag känner dock att vi båda får bättre sömn med lite Alvedon i kroppen; mamman slappnar av och bebisen får lugnare andning. Dagtid får hon ingen Alvedon. Febern är ju här för att slåss mot infektionen, att ta bort febern då har i vissa studier visats förlänga infektionen.

Nu kämpar vi på hon och jag, mest hon. De stora är på förskolan på dagarna så jag hinner sova igen/göra ingenting på dagarna för att motverka sömnbristen. Trean ammar flera gånger i timmen och är både ledsen och oroad i sömnen så en annan är ju vaken dygnet runt vid sjukdom. Förhoppningsvis slipper de stora febern och för fortsätta befinna sig på förskolan den planerade tid vi har. Klart roligare än att bli hyschad och tystad av en arg mor som vet hur viktigt det är med sömn när man är förkyld.

Ohoj! Nu somnade bebis igen. Dags att göra detsamma, igen!

/My