”Gullemamma”

Ett av mina barn går ingenom en ganska tuff tid just nu. Det är mardrömmar och dödsångest och oro. Mycket stök på nätterna, mycket tankar om döden, tårar och separationsångest och tyngd. Men också massor av kärlek.


Jag är ”den bästa mamman” (tack för det mitt hjärta). Jag är en ”gullemamma” och en ”myspys-mamma”. Jag är väldigt icke ensam these days. Är det inte min snart ettåring som klättrar på mig så är det barnet med dödsångest. Vi sover alla fem i en stor hög i dubbelsängen numer. Alltså, ”sover”. Det är ett skämt liksom. Det är pussar och kramar och hudkontakt och närhet. Det är frågor, knäsittande och täta kontroller av att jag inte plötsligt försvunnit.

Jag håller i mig och försöker hålla ut. Ska jag vara ärlig minns jag själv hur orolig jag var över att min mamma och pappa skulle dö ifrån mig... Jag oroade mig över vår planet, att solen skulle äta upp oss. Nåt jag hört men såklart inte förstod. Jag var äldre än min oroade unge är, men han är också väldigt väl utvecklad i sitt känsloliv.

Jag vet liksom inte mer att göra än lyssna på honom... Ge honom tid och svara på hans behov. Jag ligger med ena armen under hans nacke, trean i min BH och den tredje ingen tätt inpå bakom ryggen. Ja, brodern som inte har dödsångest behöver också närhet. Jag är som en klämd sardin. Min kropp skriker efter att få vara ifred. Jag vill inte!! Jag vill dock än mindre lämna ett litet barn ensam med väldigt väldigt stora tankar, tankar jag själv knappt har kontroll på. Hjälper att sitta ihop med mig några månader, kanske år, ja men då är det så det får vara.

/My