12 månader

Då har ett helt år passerat sedan hon föddes. 08:21 den 28/10 2016 kom trean till oss och om än det då inte var en självklarhet alls att hon skulle tillhöra oss när vi upptäckte hennes existens i min kropp så är det en självklarhet idag.

Trean gled in i våra liv utan egentliga krusiduller. Inge kolik, ingen deprimerad mamma, inga nyblivna föräldrar... Inget kaos helt enkelt.  Hon var rätt chill, som ungdomarna säger, och om än hon absolut alltid alltid alltid skrek när jag behövde packa och få ut hennes bröder ur huset så är det liksom det som varit "problemet". Det hade förmodligen inte heller varit ett egentligt problem om hon inte hade haft en mor som triggas nåt enormt av skrikande bebisar. Lite post traumatiskt stresspåslag sedan koliktiden. Varje gång hon skrek slog min hjärna på paniken - "HON KOMMER ALDRIG ATT SLUTA!!" Men hon slutade. Hon gick att trösta och hon är för det mesta rätt nöjd, bara hon får sitta på min kropp jämt.

Hon skapade också en annan atmosfär i vår familj. Ettan och tvåan avgudar henne och är omhändertagande och mjuka. Dom hjälper henne och lägger mycket tid på att berätta med ord och visa med gester hur och vad hon ska göra. Dom visar en del ansvarstagande, massor av empati och dom är tålmodiga med hennes search and destroy-beteende (som bebisar har). Min tvåa som liksom aldrig godkänt att man förstör det han sysslar med ler numer och säger "Nej lilla du så kan du inte göra". Hon har varit nyttig för honom på ett sätt, men onyttig på ett annat. Tvåan har ju också behövt backa undan från tid med mig... Och det gör ont i oss båda.

Hon då? Jo hon går, och har ju promenixat ett tag nu. Hon kan säga tack, hejdå, hej, mamma, där och titta. Hon hittar lampor, fläktar, näsan, naveln, ögon (favoriter) och sina bröder. Hon säger också nåt som jag är rätt säker på är deras "namn", men det är så otydligt så det är svårt att säga med full säkerhet. Hon ropar på ett speciellt sätt när hon är ute efter dom i alla fall, vilket hon oftast är. Hon älskar dom. Hon älskar också bollar, bilar, mjukisdjur och dockor. Djur är ENORMA favoriter så hon fick en bok med djur i i ettårspresent. Hon lägger till med en ljus ljus ljus liten röst när hon ser djur, fåglar främst. Då tjuter hon och säger "bff" vilket är ett ord hon enbart säger för fågel, så egentligen säger hon ju fågel också. Hon har också ett ljud för pappa. Hon bajsar oftast på toa men kissar lite varstans. Nu på semestern har det blivit mest blöja.

Trean är en glad och positiv individ med många idéer. Hon är jävligt busig, sjukt envis (i klass med tvåan) och har en vilja av renaste stål. Hon skriker så att fönsterglas går sönder när nåt går henne emot. Ettan skrek mycket, men inte såhär, och tvåan gnällde jämt men trean - jag har fått tinnitus... Det är ju så att ganska mycket går en emot när man är nyss fyllda ett år så det blir en del gällt skrikande hemma hos oss. Vår lilla trea väger 8600gram och är "bara" runt 70cm kort. Bröderna vägde 9,3kg och 9,7kg vid 12 månader så hon är absolut minst. Hon äter egentligen ingenting heller utan ammar mest, när jag är hemma, så BVC ska ha in oss för extra koll. Hon har sjunkit en kurva. Men med bara 2,5 tand och den bästa maten hos mamma är det kanske inte så konstigt att annan föda inte är prio ett. Jag är inte ett dugg orolig. Jag har haft ett svältande och hungrigt spädbarn. Trean varken svälter eller är hungrig, och hon får gärna amma på.

Den lilla damen styr vår vardag med järnhand (hon stal just pappans frukostmacka) och en del i det beror på att hon skriker så jävla högt när hon inte får som hon vill, det gör alltså fysiskt ont i oss. Vi ska köpa öronproppar. Barnet behöver ju uppfostras så småningom... När hon inte river ut huset, skriker så våra öron blöder eller bara är allmänt i vägen sover hon. Hon lägger sig mellan 19-20 och sover till 07:00, prick. Varje natt. Vi ammar såklart nattetid, men hon sover. Dagtid sover hon en eller två gånger, är lite olika. Det kan vara allt mellan 30 minuter och 1,5 timme. Hon bestämmer, hon är så liten än så länge. Sover hon 30 minuter sover hon en stund igen på eftermiddagen, sover hon en timme sover hon bara en gång.

Vår trea är fortfarande mammig och skriker om jag ställer mig upp. Nu är dock min heltid som föräldraledig slut (tvåan var 16 månader när jag började jobba så detta är tidigt för oss) och hon ska få spendera minst 50% av sin tid med sin pappa. Det känns i hjärtat men det ska bli skönt, och kanske BVC blir mer nöjda när hon två dagar i veckan måste äta annat än bröstmjölk - jag pumpar inte utan hon får äta mat när jag är borta helt enkelt (det gör hon). Hon och hennes far kommer ha det toppen tillsammans och om än hon är mammig så är hon inte (längre) ledsen tillsammans med honom utan ler brett och blir lycklig när hon ser honom. Ibland blir hon till och med ledsen när han går. Jag tjänar dessutom mer än min sambo idag så det är rent ekonomiskt (för att kunna ha henne hemma i tre år) smartare att jag börjar jobba en del nu.

Ett år har gått. Nu börjar en ny del av livet!

(null)

/My äntligen utan spädbarn

Äventyr

Vi ska ut på äventyr la familia och jag. Vi ska först köra fem timmar till Skåne och sedan fem timmar till, till Danmark. Enkel väg. Äventyr betyder alltså egentligen ångestladdad plåga.


Mina barn hatar bilar. Inte att leka med bilar för det gör dom gärna, helst trean. Hon är helt galen i bilar, och mjukisdjur, och bollar. At åka bil däremot... Det verkar vara en form av tortyr för dom och jag skäms som mor varje gång vi utsätter dom för detta..... Det är samma känsla som när vi åkte till Thailand 11 timmar på ett flygplan - skoj väl framme, absolut inte nödvändigt och absolut inte bekvämt för barnen. Alltså egentligen nåt vi kan avstå, för deras skull.

För att försöka minska skrikandet och plågan för oss alla har vi roddat ihop bilstolar som alla, eftersom vi trots allt tänker tvinga barnen igenom detta (ettan och tvåan vill, vi har pratat om det), går att vinkla till mer liggande ställning. Pga isofixfästen på två av dessa lånar vi barnens farfars bil, jag vägrar ha isofixstolar utan isofixfästen. Vad jag kunnat läsa mig till väger dom mer än stolar utan och ska därför enbart användas där isofixfästen finns och vi har bara ett i vår bil ännu. Ska installera flera eftersom barnen växer - isofixstolarna verkar vara säkrast och då blir det såna barnen ska ha framåtvända sen. Ettan, fem år i januari, åker framåtvänd. Han har två stolar att välja mellan. Tvåan, fyra år i februari, åker bakåtvänt och kommer så göra minst fram till sommaren. Han har också två stolar att välja mellan. Trean har nyss flyttat upp i stol två men passar ännu i babyskyddet så hon har tre stolar att välja mellan. Någonstans ska även jag rymmas = vi försöker pussla. Lite som Tetris men med bilstolar. Eftersom trean ammar ibland nattetid tänker vi att hon behöver sitta bak med mig... Di andre två kan vi flytta runt bäst vi vill. Det vore dock enormt smidigt om hon kunde sitta fram, vi vågar dock inte chansa på en skrik-och-panik-resa när brösten ofta, men inte alltid, kan lösa det för henne.

Inför resan behöver också spypåsar inhandlas, dom kräks ju en del mina söner, och nåt att roa sig med i bilen. Små presenter som tar deras uppmärksamhet en stund men som inte ökar på illamåandet, iPads går alltså helt bort. Eh ja, egentligen går allt bort. Så medan dom roar sig med sina presenter får jag sitta med spypåse i högsta hugg. Kan säga att jag är sjukligt oavslappnad i bilar med barnen. Det absolut bästs för dom alla gånger än så länge är egentligen att mormor och morfar med familj kommer till oss istället för denna lösning. Tyvärr är Danmark svårt att flytta på...

Vad ska vi göra då kanske ni undrar? Jo vi ska bada och leka på lekland. Lalandia är målet och vi har hyrt ett hus med pool. Min sambo och styvfar har spelat ihop pengarna för hushyran och i den ingår, vad jag fattat, fyra dagar bad på Lalandia och en dag på lekland. Vi hoppas på att missa de Skandivaniska ländernas höstlov så att det kanske i alla fall inte kryllar av andra människor utan är mer lagom mängd. Jag tänker också att vi kanske inte behöver introducera allt man måste köa till för barnen, dom lär vara nöjda med vattnet i sig. Dom har inhandlat simglasögon för att kunna dyka, dom som knappt hoppar från kanten...

Så när huvudvärken inför resan och under resan släppt kanske jag, innan huvudvärken inför resan hem och under den resan, hinner slappna av en sekund i alla fall. Höhö.

/My

Me too

Jag har gjort ett aktivt val. Jag har valt att aldrig misstro en kvinna som berättar att hon blivit utsatt för sexuella brott oavsett nivå. Jag börjar ofta min tanke med ett ifrågasättande, precis så som vi är indoktrinerade att tänka, men jag lyckas varenda gång med att slå bort tanken och istället tro. Jag vill stötta. För det suger.


Första gången jag blev utsatt för sexuella trakasserier  var nog när ett gäng barn skrek att jag skulle visa pattarna när jag promenerade från kvartersbutiken i området där jag bodde i då. Vi flyttade därifrån när jag var i nioårsåldern så vi snackar sjukt liten... Barnen var såklart killar/pojkar i grupp. Efter det är upplevelserna såkart ett virrvarr av händelser men hela skolgången är ju täckt av upprepade sexuella övergrepp; Killarna i klassen som klämde på en, drog i kläderna, knäppte upp BH:ar, klev in i omklädningsrum and so on... Aldrig att en vuxen sa ifrån. Nej det är sant, det hände faktiskt inte.

Som äldre, tonåring, visade två low life-snubbar kuken för mig. De bad om vägbeskrivning, blev hotfulla och drog sen fram sina könsorgan med hånfulla flin i ansiktet. Det polisanmäldes, snubbarna togs in, jag pekade ut dem och sen hamnade dem såklart i fängelse och... Nej. Skojade ba. Inte ett piss hände. Ord stod mot ord och såklart trodde rättsväsendet mer på dem än på mig.

Snubbe tryckte upp mig mot en vägg och stoppade ner sin tunga i min hals = min första kyss. Ögonen öppna hade han också. Sjukt oskön. Minns inte ens hans namn men jag var verkligen inte intresserad av att hångla med honom. Sen min relation då med mitt ex... Jesus vad saker jag ställt upp på som jag inte velat, för att få tyst på tjatet. För att inte bli lämnad/dumpad. För att bli omtyckt och accepterad. För att samhället berättar för mig att mitt värde är beroende av vad män tycker om mig.

MÄNGDEN övergrepp på krogen. HERRE JESUS! Händer under kjolar, händer på brösten, snubbar som pressar sig mot en, hot, ”kyssar” och tjat. Hot såklart när en tackar nej... På ett uteställe var det en smal smal gång till toaletterna där både män och kvinnor behövde gå - LIVSFARLIG plats. Jag valde ofta att inte kissa alls... Nåt av det mest respektlösa tafset var 2009 när jag följde med min nuvarande sambo på en födelsedagsfest på Patricia (ett uteställe i Stockholm). Nån tjejkompis till någon fyllde år. Hennes, alltså födelsedagsbarnets, sambo visar sitt gillande till mig tidigt. Jag ståendes hand i hand med min nuvarande sambo, NOLL intresse visandes gentemot denne röv till människa. Vi går på min inrådan. Födelsedagsbarnets sambo passerar oss och tafsar mig på röven. Jag borde ha ställt till med en scen men ville inte förstöra för tjejen som fyllde år - Ja, och så är jag ju lärd att ingen bryr sig ändå.

Och senast idag, tillsammans med mina tre barn, ”skojar” vit svensk man om min kropp och mitt sexuella kunnande utanför kiosken där vi köpt glass efter förskolan. Tidigare trakasserad pga snygg, smal, bystig och fräsch. Nu pga tjock, oduschad, trött och omejkad småbarnsmamma. En får liksom aldrig vara ifred. Mest sörjer jag dock att mina barn behövde höra. Allra mest sörjer jag dock att this, se ovan, är vad som väntar min dotter....

/My