Pseudomamman

Min lugna start blev olugn
Ja vad ska man säga? H E R R E G U D R U N.

Gjorde ju min första arbetsdag i torsdags och den gick inte lugnt till. Inte heller fredagen blev lugn. Ja men lördag! Lördag måste ju vara lugn, helg och allt. Eh nej. Det började med att en timvikarie inte kom till jobbet alls. Hen hade faktiskt tackat nej till passet men blivit bokad ändå - kommunikationsfel. Så... En hel avdelning var en man kort (det betyder att en individ behöver jobba ensam). Och så jag som gör första dagen helt ensam på huset alltid tre steg efter rutiner och allmänt stök. Det tar sin lilla tid att lära känna närmare 60 individer samt den personal som arbetar närmast dessa. Jag vill känna och veta. Det är sjukt svårt att få ett samtal om någon med kramper som man inte ens vet grundsjukdomar på, eller vilka läkemedel hen har.

Som reaktion på att mamman var borta hemifrån slutade trean att sova på natten. En gång tidigare har hon nattats utan mig och nu plötsligt blev det fyra dagar i princip på raken. Hallelujah. Natten till måndag mådde jag illa och kunde knappt tänka, kroppen var seg på ett märkligt sätt, så la sambo fick ta med sig barnet och gå. Det gick inte mer. De stora fick stanna hemma från förskolan pga att jag inte orkade kliva upp klockan sju när jag somnade vid sex... Väntad reaktion. Men den var tung. Jag har inga reserver mer. Ettan väckte mig vid 9:30. Hur länge han och tvåan varit vakna då vet jag inte men jag tackar stjärnorna för två fantastiska små som går att lita så på, ja och så en enormt knarrig trappa som hade skvallrar DIREKT om dom provat gå ner  (jag hörde dom hela tiden i bakgrunden men kunde få somna till då och då).

Utöver nystart, lite (varenda en) kaosiga kvällar och allmän trötthet så blev folk på jobbet sjuka. "Kan du komma in tidigare?" blev frågan och jo vars. Det kan jag väl. 10-21:15 blev ett pass. Jag hade så ont i mitt bäcken av allt promenerande att jag inte kunde sova sen = ÄN tröttare. Min kropp är inte helt okej sedan förlossningen ännu. När frågan dagen efter kom om jag kunde flytta ännu ett pass och jobba 12:45-21:15 ville jag gråta. Och jag grät sen. Men jag tog passet, dock kortades det ner. Jag kommer dock tänka mig för mer nästa gång. Jag har inte sett mina barn sedan i fredags mer än några timmar per dag och det är sjukt, onormalt. Inget för mig. Ja just. Och så har jag blivit antagen till två kurser... En i Geriatrik och en i bemötandet av äldre med kognitiv nedsättning. Båda kurserna startade 6/11. Jag ligger efter, redan (blev antagen igår). Båda kurserna är dock bra att ha för mitt jobb tänker jag.

(null)

Nu är jag ledig från jobb i mer än en vecka framöver och med tanke på mitt dunkande bäcken och mina ömma fötter så är det enormt skönt. Det här sista passet har varit helt okej förutom förväntan att lösa problem större än möjligt kvällstid. En förväntan både från annan personal samt från mig. Jag vill ju att saker ska bli bra... Jag önskar aldrig göra om dessa sex dagar dock.

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress