Pseudomamman

En kris en kris
Alltså. Mellan 100% studier, 50% jobb, 100% bebis hemma och 90% stora barn hemma är det fakiskt inte mycket tid till vare sig sociala medier eller blogg, om än Instagramkontot används mest. Det är lite väl mycket att göra och jag är en medioker sjuksköterska, en medioker mor, en medioker sambo och en medioker student pga detta.

Vidare lider jag av en existensiell kris och det är väl pga den som jag tagit på mig 100% studier I guess. Jag gjorde samma när jag hösten 2014 var GALET trött på att vara hemma en period, då började jag plugga en vidareutbildning. Sen dög inte den, jag hann helt enkelt inte med riktigt, och så tog jag timvikariejobb november 2015 och fann det roligare med pengar än studier och så blev jag gravid igen och nu står jag här med studier, ettåring och jobb, igen. Jag tar mig liksom ingenstans. Jag kutar bara runt som en yr höna med tusentals planer men ingen förmåga att färdigställa det jag påbörjat.

Krisen då? Vad består den i? Jo men serrö. Här har jag definierat mig som mor och enbart mor i närmare fem år och så är mitt yngsta barn plötsligt "stort" plus att jag idag tjänar mer än la sambo vilket innebär att det är mer rimligt att jag arbetar medan han är hemma. Jag kämpar dock på med min sociala ångest á la gåva från förlossningsdepressionen så att jobba mer än jag gör just nu är uteslutet, men jag tänker inte söka för det. Jag är föräldraledig helt enkelt.  Jag har liksom ingen tillhörighet mer. Jag är inte hemma-mamma mer, inte heller heltidsarbetar jag och är en del av den världen. Jag är inte förstagångsförälder så när jag på riktigt ska lyssna på en förälder (papporna är i farten nu pga ska skola in i vår) som är orolig över att hen gett 10-månadersburken till sin 8-månaders känner jag mig lätt uttråkad och eftersom vi inte heller skolar in i vår som "alla andra" är jag inte heller del av det samtalsämnet på öppna förskolan. Jag är inte heller en förskolemamma pga har barnen så få timmar på förskolan, de går knappt 20 timmar per vecka och all ära till pedagoger men förskolan är inte mina barns liv. De är där pga avlastar mig. Vid utvecklingssamtalet fick jag flera gånger påpeka att jag inte är jätteintresserad av deras bedömningar av hur mina barn fungerar i sociala sammanhang, jag har liksom sett dem i sociala sammanhang varje dag under hela deras livstid... Men det var kul att höra att barnen verkar ha roligt, nåt de också säger hemma.

Så jag glider mest bara runt just nu och är stressad. Stressad över att inte riktigt ha tid att göra fantastiska skolarbeten, stressad över att det är rätt rörigt på jobbet (och en situation som uppstått hemsöker mig), stressad över att mitt hem faller samman runt mig men jag prioriterar att göra halvdana skolarbeten och noll hushållsarbete. Stressad över att det är SÅ trist att bara ha ett barn hemma på dagarna... Hon kväver mig! Snart är det jul också. Herregud. Och jag vill göra om mitt hem. Det är liksom bara liiiiiiite mycket just nu.

/My
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress