Pseudomamman

Den osociala tiden
Först får vi barn, och vi som inte använder barnvakt ur den aspekt att  vi får egentid innan barnen säger till själva blir låsta. På det ammar jag = än svårare att komma iväg. Och nu ska vi jobba om varandra... Det blir inte mycket av varken vuxenliv eller egentid.

Trean ska ju vara hemma i minst tre år, är tanken. Eftersom vårdnadsbidraget inte längre finns måste vi deltidsjobba båda två - han tjänar mer på helger och jag tjänar mer på vardagar. Allt för att kunna klara oss ekonomiskt. Tyvärr straffas vi med sänkt SGI båda två men vad göra? Skola in vår bebis är uteslutet. För det är där skon klämmer mest. Med vårdnadsbidraget var vår SGI skyddad, det är den inte längre. Och med den ytterst löjligt låga slant vi fick i bidrag för att bespara kommunen den extremt mycket högre förskoleostnaden för vårt barn kunde vi ha betalat farfar för hans tid när han/om han kan ha trean några av de dagar vi båda ska jobba (för att få vara lediga tillsammans mer och tjäna mer pengar) , men det går inte heller längre. Så vi får jobba om varandra, och hoppas att vi håller som familj ändå.

In ramlar önskemål om att ses från vänner. Men det går inte. Jobbar jag inte har jag barnen. Jobbar inte han har han barnen. Jag jobbar obekvämt, likaså han. Det finns inga fria kvällar och inga fria helger. De fyra dagar per månad då vi är lediga tillsammans behöver vi ju dels vara tillsammans och dels deala med allt en inte kan göra när en har tre barn i hasorna hela tiden. Ja, även om det är få saker vi ser som hinder bara för att vi har barn så är dom svåra att ha med överallt ändå.

(null)

Det enda vi vet är att det är värt det. Ettan, tvåan och trean ska så långt det går slippa långa dagar på förskola, framför allt med det nu föreliggande hotet om skolplikt i förskoleklass för vår etta. De ska så långt det går vara med oss och betyder det att vi får slita som djur med både relation, hushåll och ekonomi så är det så. Vi är ju helt 100% eniga om att detta är rätt för oss vilket såklart gör det lättare att harva på. Summan av slitet är ju att vi lever som vi vill, på något sätt. Barnen får vara hemma med någon av oss. Och vadå? Har vi klarat 12 månader mellan barnen, förlossningsdepression, kolik och första året med tredje barnet så klarar vi allt. Det är väl så en får se det! Nu ska vi bara klara den uppförsbacke vi fortfarande inte vet om vi måste klättra upp för eller ej.

Ny fas i livet inledd.

/My

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress